LIVSKVALITET

LIVSKVALITET

Förlåt en gammal yngling som har trubbel med sin tåga,
som irrar kring och våndas på en mycket sjuk planet,
förlåt om jag är nyfiken och kommer med en fråga:

Vad lägger du för innebörd i livskvalitet?

Öö… va? … ööö… tjaaa… att mina närmaste mår bra… … tror jag…

Men kolla här på floderna och se på våra sjöar;
hur sjuka dom har blivit är det knappast nån som vet.
Och himlen lortar ner oss när det regnar eller snöar.
Vad lägger du för innebörd i livskvalitet?

Öö… va? … ööö… tjaaa… att mina närmaste mår bra… … tror jag…

Men se på dessa skördar som vi bränner - fast man svälter,
och urskogen som skövlas för sin räntabilitet.

Nu är det blott en tidsfråga tills hela skiten välter!
Vad lägger du för innebörd i livskvalitet?

Öö… va? … ööö… tjaaa… att mina närmaste mår bra… … tror jag…

Men kycklingar dom stympas dom och packas i en låda,
och skräcken fyller grisen när han går mot evighet,
och överallt omkring oss finns en tragedi att skåda.
Vad lägger du för innebörd i livskvalitet?

Öö… va? … ööö… tjaaa… att mina närmaste mår bra… … tror jag…

Men vem är då din närmaste och vem har du att vårda? 
Vem är din minsta broder, tänk det tror jag att du vet.
Det får vi aldrig glömma, om än tiderna är hårda.

Vad lägger du för innebörd i livskvalitet?

Vem är din minsta broder? Är det gråsparven i parken?
Vem är din minsta syster? Kanske blomman på en äng?

Se ner! - så att du inte trampar myrorna på marken.
Och tag ett råd: låt taltrasten förvandla din refräng!

''Var helst en usling finnes", och i vilken del av världen
han än må höra hemma så är allt totalitet.

Ty det finns inga murar, inga hinder och staket.
Vi är allihopa inslagna i samma blå paket.

Stefan Demert

LURENDREJAREN

LURENDREJAREN

Jag är en lurendrejare. 

Jag drejar lurar jag.

Min far var skorstensfejare.
Min farfar var från Haag.

Och därför är jag skridskofreak

– mitt holländska påbrå -

så fort jag ser en islagd vik
så åker skenan på.

Och när jag har gjort åttorna
och tagit mig en tur
då far jag hem till pottorna
och drejar mig en lur.

Och blir det lera över sen,
så ler jag lite grann åt den.
Stefan Demert (avd. natt-trams)

LYCKAN LETAR

LYCKAN LETAR

En dag gick lyckan ut 

för att söka en människa.
Men alla var upptagna.

Lyckan fann bara en katt.
I den slog den sig ner.
Och spann.

Bittida och sent.

Stefan Demert

LÅT OSS LETA BÄRNSTEN

LÅT OSS LETA BÄRNSTEN

Det finns ett bottenlöst hav av kunskap i världen,

som vi har vänt oss ifrån,
men som nu vänder sig till oss
och ber oss påbörja uppvaknandet,

det andliga mognandet, genomskådandet av Mayas slöjor.

Detta kunskapshav, denna ande, förser oss med knappnålar
med vilka vi kan sticka hål i illusionernas bubblor och ballonger.

Vi får inte avvisa denna gest, ty den är en kärlekshandling
som månar om vår utveckling mot större klarsyn.

Då säger någon: ”Vilken klarsyn? Varför belasta oss med något 

vi aldrig kan förstå? Vår verklighet rymmer mer än nog av
bekymmer, låt oss ta itu med dem istället!”
Men bekymren har uppstått ur bristen på klarsyn.

Insekten infattad i bärnsten
har färdats genom årtusendena och kan beses
av det tjugonde århundradets barn.
Insikten har färdats på samma sätt,
genom årmiljonerna.

Låt oss leta bärnsten.

Kådan ur det första trädet.

Trädet vid havet.

Stefan Demert

LÄNGS VÄGEN

LÄNGS VÄGEN

Grävling grävling på vägen där
säg mig grävling varthän det bär
Sjung för mig om den mörka tid

vi går till mötes, då kamp och strid
blir det enda som återstår

innan allting i djupet går

Hare hare säg vad du vet
du som dog med en hemlighet

om nånting som jag inte lärt
jag som håller det egna kärt
utan hänsyn till att det sker
brodermord i mitt grannkvarter

Räv o räv i en pöl av blod

lär oss allt som vi ej förstod
att vi bröt mot en helig lag

Natten råder. Vart gick du dag?
All balans är nu helt förstörd
Överkörare - överkörd

Stefan Demert

LÖVETS RESA

LÖVETS RESA

Mellan det vårligt späda björklövet
och det oktobergula
är endast en kort resa.

En frist i solen.

Men också det gula lövet gör en resa.

Lång och innerlig.

Stefan Demert

MAKTEN

MAKTEN

 

Makten är välutbildad, kan konsten att föra sig elegant och väl,

är välmodulerad, höjer inte rösten - inte ens under stark affektion

Den underbygger sitt tal med ett leende och verkar förtroendeingivande.

Det är maktens hantlangare som höjer rösten
och vidtar åtgärder i maktens intresse;

det är underhuggarna som ryter sina order till det lägsta skiktet
i maktens hierarki: gorillorna och bödlarna.

Makten själv höjer småleende glaset i salongerna - och konverserar,

samtidigt som den med skon, utan att någon märker det,
krossar och trampar in flugan i den persiske mattan.

Så länge makten kan betala sina underhuggare går den säker;
för att kunna betala måste makten ständigt söka mer makt.

I svarta, tunna portföljer bor maktens Ande

– tungt vägande papper - som likt anden i Aladdins lampa
alltid är beredd att utföra sin herres önskningar.

En ledargestalt blir sin egen motsats om han höjs över dem han ska leda.

Han ska verka, underifrån som bärare och lyftare.

Avslöja den ledare som förvandlar andra till bärare.

På betongen i en T-bane station har någon skrivit:
"Förtryck det som förtrycker dig!"

Vart leder det - ?

Endast till att en ny länk fogas till den kedja
som utgör vår gemensamma boja.

Försök i stället förstå det som förtrycker och attackera det
med välunderbyggd kunskap om dess rätta natur.

Avväpna makten, gör den maktlös genom att inte ge den näring.
Den är som bidrottningen: undersåtarnas omsorger håller henne vid liv,

Övergiven är hon hjälplös och berövad sin centrumposition.

Lyckas du förstå maktens natur, dess skenbara väsende,

kan du aldrig bli förtryckt - hur förtryckt du än blir.

Men var vaksam mot dig själv: när dina stövelskaft börjar växa,

när andra plötsligt går dina ärenden, då har du börjat lägga grunden
till en tyranni.

Stefan Demert

MEN SOM NÄR LÄPPAR

MEN SOM NÄR LÄPPAR

 

När den präglade cellens - alltets -

minsta beståndsdel blivit medveten 

är allt fullkomnat; cellen lever

som ett lysande väsen
som en pulserande spiral av kärlek.

Men som när läppar nuddar vid en kind

nuddar nu någon det lysande rummet med sin närhet,
viskar som i en öronsnäckas virvel
även om denna stunds förgänglighet.

Och som när ett öga tåras utav anblicken
av ett älskat väsens närhet
så tåras mörkret kring den ljusa cellen.

Och Den Som Intet Namn Äger
sluter barnet till sitt bröst
kramar det till stoft

låter allt som blev
bli eter

att än ett kosmos

må gapa i sitt rede dunlöst,
blint och hungrigt
med alla koder dolda
i ännu osynliga fjäderpennor
och vingspeglar.

Stefan Demert

MIN BROR

MIN BROR

Det är fallande båge för brorsan.

Han har trasslat och har det rätt kärvt.
Det var knapert för farsan och morsan,
och det finns inte mycket vi ärvt.

Och det började redan på lekis,
allt det där med att va' social.
och nu är han så jävla på dekis 
att han börjar att likna ett skal.

Och där innanför går han och famlar
efter allting som har torkat in.

Han har blivit en skallra som skramlar
i det mörker som bor i hans skinn.

Han har öppnat sitt sinne för makter
som förtär allt han har inom sig.
Han har släppt alla andra kontakter.
Han har bara kontakten med mig.

Men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har gett honom tusen förslag.
Det jag säger vill han inte höra

– så kontakten är verkligen svag.
Efter alla de band som han kapat
är jag rädd att det kommer en dag

när jag upptäcker vad jag har skapat:
att min bror inte finns. Det är jag.

Stefan Demert

MINGELING

MINGELING

Jag glider kring bland gladorna
i glada gästers hus

och lyssnar in på svadorna
och alla rösters brus.

Jag glider kring bland bordena

och slår mig lätt i slang
och lyssnar in på ordena
och deras efterklang.

Jag glider kring bland båtarna
och fyller upp mitt glas

och höjer det mot "skålarna"
som finns på vårt kalas.

Jag höjer det mot nickarna

som alltid ler - och log.
Jag höjer det mot hickarna
som redan har fått nog.

Jag glider kring bland gästerna
och stannar vid en del

och kollar in på gesterna
som tillhör detta spel.

Jag minglar kring bland minglarna
och babblar och går på,

och vinglar kring bland vinglarna
som är så inne så.

Och stoj och stim och rummel hörs

– tills allt blir en chimär

och blott min tankes mummel hörs:
Vad tusan gör jag här…?

Stefan Demert

MITT HJÄRTAS LJUS

MITT HJÄRTAS LJUS

Mitt hjärtas ljus och mina ögons tröst,
du finner glöd i redan släckta bloss.

Du lutar vårens huvud mot min gråa höst
och skapar sommaren emellan oss.

Stefan Demert, till Carina

Mor Al och Herr Moralist

Mor Al och Herr Moralist

Mor Al, den lilla gumman uti sitt nätta hus

med virkade gardiner och gäng med krattat grus,
hon sköter om sin trädgård på allra bästa sätt.

Hon springer ej hos andra och säger "fel" och "rätt".

Men granne invid henne där bor Herr Moralist;
han hänger över stängslet och söker vank och brist.

Han ger dig råd och vinkar om vad du bär och gör

– hans eget hus är ruttet, hans egen trädgård dör.

Och går du hem till henne så vill hon dig så väl,
hon bjuder dig på kaffe och buller med kanel.

Och när du knallar hemåt så är du nöjd och glad,

och du bär nånting med dig, men du vet inte vad.

Men går du hem till honom så löper du en risk
att tvingas stoppa i dig moralkakor med slisk.

Han får dig att må dåligt. När du går därifrån
så är du böjd och dyster och full av hat och hån.

Mor Al försöker vara till hjälp så gott hon kan.
Herr Moralist vill framstå som dygdemönster han.

Så visst är det en skillnad, en mycket tydlig schism
emellan vad man kallar moral och moralism.

Stefan Demert

MOT NORDKAP

MOT NORDKAP

Mot Nordkap sjövägen.

Klipporna reser sig ur havet som goda tankars katedraler.

I deras inre finns gnistrande ljus bevarat,

Outvunna metaller nedlagda i skrin bevakade av grisslor och tordmular.

Himlen bestryker havsytan, och vattnet bryts av vind och ljus i bitar,
var tusendels sekund i utseende förnyat.

Skepnad följer skepnad oupphörligt; fåfängt försöker ögat fästa blicken
men finner blott att allting viker undan.
Havets vågor färdas - men havet ligger kvar.

Nidarosdomen i Trondheim.

Orgel och kör fyller valven med välljud.
Det är högt till tak, men ändå lågt: prästens ord sänker taket.
Vi pressas mot golvet. Vi trycks ihop och förminskas:

De saliga skola intaga den nya jorden, som Gud förberett åt dem.

Där ska de leva i evighet, vuxna och barn, djur och blommor,
skrattande och dansande och sjungande.

Som på en Coca-Colareklam. Alla andra ska gå under.

Det här är 1979. Har ingenting hänt?

Samma tal om synd och straff. Inte ett ord om kärlek.

Genom prästens mässande röst hörs utifrån
svalornas skarpvässade skrik. Som protester.

Jag och min vän ser på varann och smyger ut.

Kring kustens klippkatedraler rör sig fåglarna fritt.

Ingen blir instängd i det tunga berget och får sitt väsen genomborrat

av sin synd, sin svåra levnad dubbelt nedvärderad.

Guds hus är ingen gotisk byggnad med vackert olikfärgade fönster.

Det är byggt av strån och stammar. Det saknar tak och väggar.

Lövsångare och näktergalar är hans förkunnare.

Kråkorna och skatorna är hans profeter - alltid skrudade till mässa.

Som Kristus vandrar skräddarna på vattnet.

I mörkret lämnar båten kusten.

Sista måsen viker av mot land, lämnande oss ensamma
med våra gåtor.

I djupen under oss står sjunkna katedraler med portarna vidöppna.

Där håller musslorna sin stumma andakt.

Och inför vattnet är de alla lika.

Stefan Demert