ETT SLAGS FOLK

ETT SLAGS FOLK

Jag tillhör ett utdöende folkslag.
De förvirrade.
Snart är vi inte många kvar.
Runt omkring oss växer skarorna av målinriktade,
de som knappar in sig på Internet.
De som grundar sina liv på fakta.
De som har fullt klart för sig …
Vi, de förvirrade, irrar i gränderna och försöker
komma ihåg våra portkoder och personnummer.
Eller så sitter vi i släckta rum, som siluetter
- vi ingår tyst i möblemanget.

Vi vågar knappt lyfta blicken mot stjärnorna där ute.

Vi har inte läst de rätta populärvetenskapliga tidskrifterna.
Vi vill att de små prickarna ska vara fönster i guds hus.
Och att där väntar änglarna på oss.
Men vi är ett utdöende folkslag.
Framtiden har för länge sen passerat oss
med flygande fanor och klingande dataspel.

Vi, en spillra, de förvirrade, sitter långt från allfarvägen
vid en falnande eld i skogen.
Våra redskap är primitiva.

Våra tankar är enkla.

Vårt språk är obegripligt för utomstående.

Våra kläder är ur mode.

Det enda som håller oss vid liv är vår förvirring.

Vi skickar den mellan oss som en vinflaska.
Medan bergen runt om klyvs för vägar
och Jordens blod koagulerar
till plastbestick.

Stefan Demert

EXIL

EXIL 

Jag är en författare i exil.
Det land jag lämnade
vill jag inte minnas.
Mitt nya lands gränser
har jag ännu inte instuderat. 

Men det är mindre viktigt.

Det viktiga är att mitt nya land 

inte känner till 

mina gränser. 

Jag är en människa i exil.
Det land jag lämnade minns jag inte.
Mitt nya lands gränser och lagar
får jag mig stundligen påpekade.

Men det är mindre viktigt. 

Det viktiga är att mitt nya land

får ta del av 

min gränslöshet.

Stefan Demert

EXIT

EXIT

 

Det är som allting har gått i stå.
Det är en underlig vaka.
Den gröna skylten med Exit på
är släckt sen lång tid tillbaka.

Det råder mörker kring alla bord
och ingenstans ser man gäster,
och överallt ligger strödda ord
och nötta fraser och gester.

Nu finns det ingen som "påstår att"
och som orerar och skriker.
Det faller stilla en ordlös natt
som skingrar alla repliker. 

Det är som allting har tagit rast,
det är som något har farit.
En gammal gumma går kring med kvast
och sopar upp allt som varit. 

Ett litet barn med ett litet ljus
har hämtat alla där inne.
De har försvunnit på gångens grus
som ett förklingande minne. 

Det är ej gryning. Det är ej sent.
Det är en underlig vaka.
Men gumman städar och sopar rent
tills alla kommer tillbaka. 

Stefan Demert

EXTRANUMMER

EXTRANUMMER

Jag bugar mig djupt emot salen
och tackar och tar sen betalt.
Det här är den stora finalen
och det extranummer jag valt.

Det är dags nu att stänga butiken
och packa ihop och dra bort;
det driver in isar i viken
och dagen är kylig och kort.

Och tiden är knapp och vi hinner
nog inte att göra nåt mer;

i gavlar och knutar det brinner
och det närmar sig våra kvarter.

Jag vevar på mitt extranummer
när skymningen dalar från skyn.
Må vi ej försänkas i slummer
om skönheten närmar sig byn.

Nej kommer hon borta på vägen
låt fönsterna fyllas av ljus;
Då vet hon var Du är belägen,
då hittar hon lätt till ditt hus.

Hör, vindarna börjar att vina
och vrenskas med vågor och land.
Vi söker kristallen den fina,
men vindarna sår i vår hand.

Jag gnolar på sista refrängen
i tider av gissel och ok
och lägger en blomma från ängen
i klokhetens ABC-bok

och vevar på mitt extranummer
när skymningen dalar från skyn,
Må vi ej försänkas i slummer
om skönheten kommer till byn.

Nej, vaka i ro med varandra,
ty det ryktas om skönheten att
hon aldrig har slutat att vandra:
kanhända hon kommer i natt.

Stefan Demert

FaderModer

FaderModer

 

Här är jag. Ett barn på Jorden.

Bärare av en kärlek som är så ofantlig

att den egentligen inte kan få plats i mig,
som är så stor och allomfattande
att den borde vara omöjlig att stänga inne.
Den borde lysa kring mig,
borde lysa kring varje människa,
borde lysa oss väg.

Men, FaderModer, livet på Jorden kan vara så svårt
att vi glömmer att vi är bärare av Din kärlek.
Därför, FaderModer, ber jag Dig:
Förtröttas inte av att ständigt påminna mig om vem jag är.

Stefan Demert

FIKONSPRÅKET

FIKONSPRÅKET

Fikonspråket växer på kunskapens träd.

Som ekorrar jagar vår tids filosofer och debattörer
varandra runt upp och ner längs stammen.

Munnarna snattrar, pepparkornsögonen sticker
och svansarna pöser ut. Revirtuoser.

Ibland stannar de tvärt upp och fixerar varandra,
noppar ett hårstrå ur den andres päls och börjar klyva det;
försöker övertyga varandra om bästa metoden att skala en kotte,

hur och var fröna bör förvaras
och i vilka bon man hittar de godaste äggen.
Så börjar jakten över våra huvuden igen.

Barkflagor - som söndriga kultursidor - lossnar och faller oss i ögonen.

Fikonspråket ekar mellan stammarna.

Men mården - alla ekorrars fasa! - kommer.

Som ett svart streck flyger han genom luften och landar i fikonträdet
– grenen gungar till. Snabbt och sakligt plockar han ekorrar och fikon

– lika överlägsen som mungon kobran.

Nya ekorrar tar trädet i besittning, leker jakt med varandra,
finner inga andra än varandra värdiga att brottas med.

De svänger sig i taltrapetser och balanserar på språkgrenar
högt över gräset vid trädets rot.

Men endast i skydd av och i gemenskap med gräset
kan mård och mörker överlistas och genomskådas.

Varje strå är viktigt, och hos den du minst anar
finns kanske det ljus du själv söker
redo att till dig överlämnas.

Språket ska gå som en nosande igelkott genom gräset
och inte hänga som oåtkomliga frukter

i ekorrvärlden.

Stefan Demert

FILOFAX

FILOFAX

Jag äger en filofax.

Jag är stressad till nästan max.

Jag äter min filofil

med flingor, och som en pil
jag kastar mig i min bil
och far som en projektil
och pratar i min mobil

och säger: Jag kommer strax
Jag äger en filofax.

Jag är ingen död fossil.

Jag håller en hög profil.
Min verksamhet är febril.

Tack vare min snabba stil
så lägger jag deal till deal.
Dessutom har jag haft flax

– och jag äger en filofax.

Innan jag blir senil
och gaggig och instabil

och bärs till mitt sista vil
- den dagen när det är dags -
så håller jag högsta ax
med hjälp av min filofax.

Än lär det bli många mil
innan jag byter fil

och fastnar i tidens sax,
jag och min filofax,
innan, i min mobil,
jag kraxar mitt sista krax.

Stefan Demert

FJÄRRKONTROLLEN

FJÄRRKONTROLLEN

Finner ingen fjärrkontrollen 

tappar pappa herrkontrollen,
tappar hela spärrkontrollen,
tappar skrik- och svärkontrollen,
hela jäkla närkontrollen,
när den satans fjärrkontrollen inte går att finna.

Mamma, som har närkontrollen, 

letar här och där kontrollen

tills hon ropar: Här - kontrollen!
Men hon är ju kvinna.

Stefan Demert

FORMLEK

FORMLEK

Allt är en lek med former.

Bortom formerna är dess skapare, det formlösa,
det i alla former manifesterade.

Vi bor i formen men tillhör den inte.

Vi tillhör det formlösa. Skaparen.

Det formlösa saknar inte identitet

– det är identiteten.

I det formlösa är det av oss värderade
förenat utan värdering:

ont-gott är ett
sorg-glädje är ett

kärlek-lidande är ett

Ty det som formens öga uppfattar som tragiskt
kan vara ett trappsteg till glädjen.

Det vi upplever som mörker i tanke och handling

är endast skuggor eller sotflagor som lätt skingras
av minsta ljus eller vindfläkt.

I formens värld är ingen form värd mera eller mindre kärlek än en annan.

Men vårt fysiska jags grumliga sinnen hindrar vår fjättrade kärlek
att göra sig fri och omsluta alla former.

Vi är formernas inneboende. Ständigt uppsagda.

Jagande förståelsen.

Stefan Demert

FROST

FROST

Oktobermorgon. Luleå.
Låg sol in i en skogsoas bland fasaderna.

Gick på frostmattor bland isgardiner och kristallkronor.
Tallarna klirrade mot himlen.

Mossorna var spröda som småkakor.

I lingonriset var det som om någon rik knös
hällt ut några säckar blandade ädelstenar.

Inte ett blad, inte ett barr hade frosten glömt.

Den hade till och med rätat upp några sista svampar
genom att klä dem med köldglasyr. Avklädda skulle de fallit ihop.

Har du gått bland blåbärsbuskar som klingar mot foten?

Solen steg och försökte slicka i varje vrå,
som en myrslok i en termitstack

– och frosten sprang ner under stenen som ett silvertroll.

För att invänta nästa natt och med vassare vapen återta.

Säsongens första tåkniparkyla.
Hotellfrukosten värmde.

Våren var en avlägsen bild.

Som åkerbärsblomman
på lättmjölkspaketet.

Stefan Demert

FRUSET KÖTT

FRUSET KÖTT

Med ett lass av fruset kött 

stannar långtradarn vid rött, 

bakom bommen medan tåget kör förbi.
Det är något som förfrusit.

Det är någon som förblött,
som bestulits på sin rätt att vara fri.

Det är dags för alla döda att gå ut ur sina rum.

Det är dags att långsamt räta varje linje som blev krum.

Det är dags att forma egot till ett vi. 

Stefan Demert

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

FRÄLS OSS FRÅN FRUKTAN

Fruktan

är hatets och intoleransens drivfjäder,
stängslet mellan människor och nationer.

Fruktans första byggsten

är rädslan att förlora något: barn, liv, hem, ting.

Utan ägandebehov ingen Fruktan?

Vi kommer att förlora allt. Så varför denna Fruktan?

Den tillhör också det förgängliga.

Vilka svårigheter som än väntar oss,
vilka öden som än väntar oss,
vilken död som än väntar oss
undkommer vi alltid med livet i behåll.

Därför är det dags att börja rulla in
taggtråden runt hjärta och ägor.

Stefan Demert

FRÄMLINGEN

FRÄMLINGEN

Jag är från ett land långt borta där alla känner mitt namn.

Jag kom i en dimgrå gryning som främling till denna hamn.

Här mötte mig trånga gränder och avfall vid varje port.

Det levde ett folk av skuggor på denna förgätna ort.

De slipade svärd och knivar. De vässade tand och ord.

Och i deras mörka gränder låg lik efter brodermord.

De gingo i branta trappor med stövlar av bly och järn,
och kring sina karga ägor byggde de mur och värn.

Det var som de vore döva och blinda för livets ljus.

De satt bakom grå gardiner i tysta och mörka hus.

Här går jag med stor förundran och vet inte var jag är.

Men likväl är jag den samme som folket som lever här.

De bär som på stora speglar i labyrinter och prång,
och där blir jag återspeglad i alla på samma gång.

Jag fylldes med skräck och fasa den dag då jag plötsligt fann,
att bland detta folk med speglar jag bar på en likadan.

Jag såg då att främlingskapet det var inte enbart mitt.

De sökte i samma gränder och var och en bar på sitt.

Det var samma stad för alla. Det var samma väg vi gick.

Och dimmorna runt omkring mig de kom ur min egen blick.

Stefan Demert