DEN MODERNA MÄNNISKANS EFTERMÄLE

DEN MODERNA MÄNNISKANS EFTERMÄLE

Kärleken dör.

Omtanken dör.

Toleransen dör.

Leoparderna dör.

Valarna dör.

Skördarna dör.

Vattnet dör.

Luften dör.

Jorden dör.

Berget dör.

Skogen dör.

Örnarna dör.

Vilka ska nu speja, och

tyda landskapet åt oss?

”Fä dör, fränder dör;
ett vet jag som aldrig dör; 
dom över död man.”

Stefan Demert

DEN MYSTISKA PORTFÖLJEN

DEN MYSTISKA PORTFÖLJEN

Jag mötte en underlig man.

Han pekade på sin portfölj och sa;
Här i har jag en tidsinställd bomb.

Den har redan briserat, men tryckvågen
har ännu inte nått portföljens insida;
när så sker, när explosionen är ett faktum,
kommer landet att delas

i två läger: A och B.

A står för det etablerade

och B för det som ska etableras.

Förlåt, sa jag, vad innehåller bomben?

– Ingenting, sa han och log.

Ingenting.

Stefan Demert

DEN NEDSÖVDES SÅNG

DEN NEDSÖVDES SÅNG

Man talade till oss om välfärd, om standard och livskvalitet.
Vi frälstes av löften och termer och föll i vår aningslöshet.
Man visade oss på dom rika och viskade: Det kan bli du!

Vi svalde den maskdolda kroken, och just där, där sitter vi nu.

Där slingrar vi fram våra dagar, ty hullingen håller oss fast.
Vi dansar i änden på linan i böjliga bukter och kast.

Ty vi har ett avtal med staten att staten ska ge garanti
att trygghet och välgång och lycka ständigt och jämt står oss bi.

Jag vill se feta människor omkring mig,
som sover gott och inte smider ränker,

sa Julius Caesar enligt gamle Shakespeare,
och här och nu den raden återblänker.

Jag vill se feta människor omkring mig,
som sover gott och inte smider ränker,
som lever nöjda och som inte klagar,
som inte frågar och som sällan tänker.

Man säljer en lögn till oss alla, och vi håller lögnen vid liv. 

Med skygglappar går vi och håller vår handelsbalans på en kniv.
Ty granarna gulnar vid vägen, och brunnarnas vatten är rött,
och blytunga moln över jorden förföljer allt levande kött.

Befolkningen sövs med materia, med bidrag och lönepåslag.

Av Folkhemmet blev en container - där sitter vi fast du och jag.
Vi drunknar i allt vi har skapat. Idéerna lyfte och for.

Och Jorden har skärsår och bölder efter folket som Jorden bebor.

Jag vill se feta människor omkring mig,
som sover gott och inte smider ränker,

sa Julius Caesar enligt gamle Shakespeare,
och här och nu den raden återblänker.

Men det bor en Brutus i oss allihopa,
som genomskådat kejsarens motiv,

som ser förödelsen i maktens fotspår
och ser respektlösheten inför liv

– och under manteln döljer han en kniv!

Stefan Demert

DEN SOM GER BLOMMORNA VATTEN

DEN SOM GER BLOMMORNA VATTEN 

Den som ger blommorna vatten,
som någon glömt, obetänkt,
och smeker den okända katten

och plockar upp skräp från rabatten
som någon annan har slängt

som fjärran ifrån retoriken
och omvärldens buller och dån

går fram som en viskning bland skriken
och matar en andkull i viken

och talar med vattnet i ån

som hjälper den fallne på marken

– som inte höll räkning på glas,
som kramar ett träd hårt om barken
och talar med alla i parken,
oavsett ålder och ras

som inte kan se någon fara
och därför ej ens äger mod,
som slutat att samla och spara

glömt hur det är man ”ska vara”,

– den människan kallar jag god.

Stefan Demert

DEN STACKARS SJUKLINGEN

DEN STACKARS SJUKLINGEN

Det ligger en gubbe bland kuddar
i en säng som är mysig och mjuk.
Han har både strumpor och muddar
och mössa - och kallar sig sjuk.

Och fastän att vårsolen skiner
så ligger han där på sin rygg.

Han har tjugotre mediciner
som gör honom avspänd och trygg.

Tabletterna bubblar och fräser
i glaset på bordet intill.

Han löser sitt korsord och läser
och ligger där alldeles still.

Och säger man: "Här har du ostar
och druvor och kex och champang."

– så svarar han medan han hostar:
”I morrn ska jag ta lavemang."

Och vänner och mostrar och fastrar
ja, hela hans väldiga släkt,
de kommer med rosor och astrar
och påsar med chips och konfekt.

Ibland kommer också hans mamma
och frågar försynt hur han mår.
Då kraxar han alltid det samma:
”Jo tack, det knallar och går".

En dag ströddes salt i hans plåga;
en brylling från Österbybruk

han ställde en oförskämd fråga:
"Säg, är du egentligen sjuk?"

Då avbröts det sjukliga mönstret!

Den sjuke for upp med ett skrik
och slängde ut karln genom fönstret.
Han vårdas på samma klinik.

Men själv blev han utskriven genast,
(och det var hans bryllings förtjänst!)

Han var, när jag såg honom senast,
ett under av hälsa och spänst.

Stefan Demert

DEN STRÄNGE HERREN VAR EJ STRÄNG

DEN STRÄNGE HERREN VAR EJ STRÄNG 

Den stränge Herren var ej sträng. Hans lagar var ej hårda.
Jag var hans like, ej hans dräng – med samma arv att vårda.
Jag stöttes aldrig ur hans famn, och drevs i eldens lågor.
Vi ägde båda samma namn, och samma skörd av frågor.

Vi levde båda samma liv. Omöjliga att skilja.
I samma gryning sa vi: "Bliv". Och "Detta är min vilja". 

Sen drev jag vill i mänskoland, bland tadel och bland tuktan,
där Herrens hand var domens hand och livet fyllt av fruktan.

Jag lärdes tala mänskotal och tänka mänskotankar.
Mitt liv var mörkt i mörka dal, av moln i mörka bankar.
Men en dag kom jag till ett hus, ett litet oansenligt,
och i dess fönster brann ett ljus, välkomnande och vänligt.

Och husets dörr var ställd på glänt. Jag läste och jag blängde:
På dörren stod mitt namn i pränt - då steg jag in och stängde.
Där inne satt en man det var, Herren Gud Allmakten.
En munter och en gladlynt karl, som vem som helst i trakten.

"Så bra att du kom hit just nu", sa han, "här har jag setat
och väntat på den dag då du, skall finna det du letat".
Sen satt vi där oändlig tid och språkade vid bordet
om allt som hänt i världen vid, sen kött blev till av Ordet.

Vi somnade på var sin stol i våra nötta kläder
och märkte ej att tuppen gol och spådde vackert väder.
Den stränge Herren var ej stor och vredgad i sitt sinne.
Han var en äldre vänlig bror, som fallit ur mitt minne.

Stefan Demert

DEN SÖKANDE

DEN SÖKANDE

Det var rent och fräscht i de nya lokalerna.
Nyrenoverat och nymålat.
Av alla de många sökande
var han den i särklass mest kvalificerade
för uppgiften att leda vår nykomponerade grupp.
Hans meriter vägde tungt och han hade
ett mycket behagligt och vinnande sätt.
Mjukt men samtidigt kraftfullt.
Han var vårt självklara val.
Verkade det som.

Men så kom vi på honom.

Besvikelsen blev stor bland oss.

Och nu står han där ute
med resväskan vid busshållplatsen.
Och röker.

Rökaren.

Stefan Demert

DEN TROENDE OCH UPPSTÅNDELSEN

DEN TROENDE OCH UPPSTÅNDELSEN 

Jag vandrar till bönhus och kyrka. Jag lyssnar, jag tänker och ber. 
Jag söker en himmelsk försäkring om när min uppståndelse sker. 

När domen går ut över världen då vill jag bli rest, icke böjd. 
Då vill jag bli utskild ur flocken och stiga mot himmelens höjd.  

Giv mig ur mullen mitt hjärta, mitt huvud, min hjärna, mitt hår. 

Giv mina händer tillbaka och benen som slutar i tår.  

Giv mig min del av det löfte som frälsaren gav oss en gång. 
Jag kräver min rätt att få vakna och uppstiga hel under sång. 

Stefan Demert

DEN TVÅBENTA YXAN

DEN TVÅBENTA YXAN 

Människan stod vid trädet och sade: Förbannade träd,
här ska du inte växa. Nu ska du sågas ned.

Du har redan växt för länge och stulit av markens fukt.
Nu ska du bli förvandlad enbart till en produkt.

Och människan högg och fällde i lystnad och vredesmod
men såg inte att hon också tömde sitt eget blod.

Hon kapade sina armar och sågade sina ben.

Och medan hon svängde yxan blev hjärtat en blygrå sten.

Träden fortsatte falla, och virket blev sammanföst.
Träden fortsatte falla, stilla och vapenlöst.

Människan skrek på hygget: Äntligen är jag fri!

Nu har den förbannade vinden inget att susa i.      

Nu kan den bara virvla med stickor och spån och grus,
sa människan, släckte lampan och låste sitt mörka hus.

Stefan Demert

DEN TYDLIGA HEMLIGHETEN

DEN TYDLIGA HEMLIGHETEN

 

Jag är en del av en odelbar hemlighet.

Den döljer sig i det fullt synliga.

Den finns i varje beröring.

Den gömmer sig inte.
Därför är den så väl skyddad.

Dess kamouflage är det befintliga
det vi upplever som det verkliga.

Hemligheten är lika tydlig

som det underlag, den ljusa bakgrund
som är en förutsättning

för att skrift ska framträda;

den vithet som lyfter fram varje bokstav;
den skenbara tomhet

som håller varje ord vid liv;
den rymd som omger

varje mening.

Så tydlig

är hemligheten.

Men man har alltid talat om löven
och aldrig om saven.

Stefan Demert

DEN UPPSTUDSIGE

DEN UPPSTUDSIGE

Människan satte sin fot på månen. 

Foten sjönk ned i måndammet.

Det var det enda som skedde. 

Rymden genljöd inte av klockklang.

Inga änglar stötte i sina silvertrumpeter.

På jorden följde människorna 

i TV de märkliga mångubbarna.

Allmakten,

just på väg för att se ett nytt universum födas,
stannade upp ett tag, log och ruskade på huvudet:

Jasså, människan är uppe och studsar igen,
vacker, olydig och nyfiken som vanligt.

Tror att svaren finns i rymden.

Sen skyndade han vidare men lovade komma tillbaka.

Ingen är glömd i världen.

Stefan Demert

DET GAMLA OCH DET NYA

DET GAMLA OCH DET NYA 

När ytan ligger spegelblank och stilla
och tystnad råder kring den gamla sjön,
när inget finns med avsikt att förvilla
och ingen handling utförs uti lönn. 

När hjärtat och naturen möts på stranden
och allt som lever har gemensam sak,
när solen skiner in i öppna handen
och varje knuten näve hänger spak.

När JAS har vinglat färdigt över viken
 och mörkrets röster inte längre hörs 

– då öppnas det en grind till nya riken
där andra fanor fram i täten förs. 

Den Gamla Tanken är ett väldigt monster,
Den ligger i försåt för var och en.
Den dövar oss med lumpna trix och konster 

och påstår sig förvalta Sanningen.

Men ur det gamla föds det uppenbara,
en fyr som lyser led vid hoppets kust.
Den starrögde får barnaögon klara.
Den vilsne får sin leda bytt till lust. 

De döda må begrava sina döda.
De levande kan inte stanna kvar.
Den gamla tanken finner ingen föda
och ingen tröst bland sina gamla svar.

Men inget hindrar den som önskar följa 

– och den som tvekar blir ej dömd för det.
Den nya tanken önskar inget dölja.
Den bär på allt som alla innerst vet.

Stefan Demert

DET GÄLLER ATT GÅ PÅ LINA

DET GÄLLER ATT GÅ PÅ LINA 

Karl Wallenda störtade från lina, 73 år gammal, i Puerto Rico 1978

Så synd det skulle hända. Synd att det inte höll, 

tänkte Kalle stilla när han föll, 

Jag kan inte fatta, vad jag har gjort för fel. 

Var dojerna för glatta? Var linan alltför stel? 

Min fru har jag sett ramla, min dotter likaså. 

En son har jag sett famla efter linan i det blå. 

En måg har jag sett trilla och bäras bort på bår. 

En annan son föll illa och är lam sen sexton år. 

Jag tänker på all möda, vi alla lade ner. 

Nu är dom andra döda, och jag närmar mig alltmer. 

Vi tränade ju ständigt, så att vi dröp av svett. 

Så blev det så eländigt; vad var det som gick snett? 

Den frågan är en plåga, i detta sammanhang. 

Är svaret på min fråga, att vi saknade talang?! 

Vi skulle, som man borde, ha dansat lätt på tå 

på marken men det gjorde, vi inte - varför då? 

Tja, vi dansade på lina, högt över svalg och gap. 

En del sa: Ååå, så fina... och andra: Galenskap!!! 

I Puerto Ricos vimmel där slutar så mitt liv; 

jag gick emot en himmel men tog ett tanklöst kliv. 

För kvällen var så ljummen, och allting var så lätt. 

Jag gick där - över slummen, och allting kändes rätt.

Högt över mänskohopen, bland moln och fågelrop... 

- då väcktes jag av ropen från denna mänskohop.

Jag hörde luften vina. Jag föll utför ett stup 

och såg hur min gamle lina, försvann i rymdens djup.

Nå, allting har en ända - fast linan den har två 

- nångång ska det ju hända, att man ska sluta gå. 

Som sagt: allt har en ända; nu faller jag - men vart? 

tänkte Karl Wallenda, innan allt blev svart.

Stefan Demert