CivilisaTON

Det hände sig så att från staden jag drog 

och bosatte mig i den susande skog.

Där skulle jag lyssna till fåglarnas låt,
fjärran från storstadens skrammel av plåt.

Jag trodde mig avskild från tätortens län 
och andades djupt ibland alar och rönn.

Då nåddes jag tvärt av ett välbekant skrän
över den stilla och kvällsblanka sjön.

Bofinken tystnade. Koltrasten dog.

Det blev alldeles stumt i den susande skog.
Och det enda som hördes bland berg och i dal
var glassbilens kom-och-köp-glass-signal.

Stefan Demert

DANS I AUGUSTI

Ensam.

Morgondopp med någon i tankarna:

glesa vasstrån

rör sig i svag vind
Ljudlös sensommardans
ett två tre böj

ett två tre tillbaka
Jag gulnar

och du följer
Nu viker vi oss
mot varandra

så isär

ut från land in mot land
Lyssna inte på syrsorna
Se inte på sländorna
Följ bara vinden

In mot land ut från land
Låt oss dansa innan isen,
så länge de på spegelytan
tysta reflexerna följer.
Dimma.

Långt bort: mistluren.

Den stora båten
kommer allt närmare.

Stefan Demert

DE ANONYMA

Från fönsterbordet 

vid vägkorsningen
i den stora staden

ser jag människor vandra

i olika riktningar,
beslutsamma eller dröjande,
målmedvetna eller tveksamma.
Min tanke frammanar bilden
av ett välbekant. och stilla lantställe,

och människorna jag ser
blir marginella,
en omkrets kring en kärna,
för mig likgiltiga.

Hellre vadar jag

på tankens gröna ängar
och låter larmet dränkas
av vindens gång i träden
och fågelrop och tystnad.
Så skapar jag en lögn,
ett skydd mot världen,
för kärnan finns just nu
vid bordet där jag sitter.
Den anonyma massa som passerar
är mina bröder och systrar.

Och att det är så skulle jag upptäcka
om jag hamnade på tu man hand
med var och en av dem!

I var och en skulle jag kunna spegla mig,
och i vars och ens öde skulle jag kunna
känna igen mig.

Stefan Demert

DE LEVANDE SKUGGORNA

Ser ni inte skuggorna.

Ser ni inte dessa bleka ljus
som rör sig vid vår sida.

Hör ni inte rösterna

från dem som levt och ännu lever,
som i vår närhet rör sig,

som viskar våra namn

och ropar sina egna,

som trevar rådvilla som vi

bland tidens draperier, varats slöjor,
som letar svar i strandens glesa gräs,
som borrar efter klarhet

bland dynerna av sand
och spejar efter vågor

vaggande ett bud, ett ord
bland vrakgodset i tången,
som liksom vi vill se

hur horisontens linje

bryts av skepp, djupt gående,
vid andra stränder lastade,
mot våra öar stävande.

Hör ni inte sångerna ur barken,
tonerna ur stenen, mumlet
under rötterna.

Ser ni inte speglarna bland träden,
hur ljuset hastar mellan stammarna,
studsar mellan alla utåtvända ytor
och fäster sina krokar i vårt öga,
bedrar oss med det synliga 

och lurar oss att glömma

hur mörkret löper vid dess sida
med alla inåtvända ytor

som sin uppgift;
oskiljaktiga de två,
varandras drängar
och varandras herrar.

Ser ni inte hur en del
färdas över ljusa gläntor,
hur andra vandrar

genom skuggig skog

– och hur de möts, och skiljs
och byter väg och mål
och speglar med varandra.

Ser ni inte bröderna.
Hör ni inte systrarna.
Alla våra syskon

som följer oss i spåren

och kommer oss till mötes
med spår för oss att följa.

Stefan Demert

DE MINSTAS OMBUD

I morse när jag drack kaffe
invid den vita syrenen

fick jag plötsligt se
Harry Martinson.

Han satt gränsle
över en trollslända
och vinkade med en
mycket liten lampa.

Han skulle in
och undersöka skuggvärlden
bland alla de många gräsen.
Skal blänkte djupt där inne.
Små vingar lyste. Och ögon.

I en låg portal av rödvensgräs

togs han emot av harkrank
och lockespindel.

En citronfjäril

hissade genast flagg
att nu var han här.

Jag såg hans ryggtavla
upplösas och försvinna
in i grottan av gräs.

Stefan Demert

DE RÄTTMÄTIGA ÄGARNA

En kväll i det låga röda solljuset

som skapade långa skuggor

satt det tre harar
på ängen utanför köksfönstret
och åt smörblommor.

En av dem höll vakt.
Den stod upp och spejade
med vinklade långa öron
medan de andra åt.

Och då - liksom nu -

kunde jag känna avund
gentemot denna enkelhet
och självklara gemenskap.

Vad mer behövs
än en vacker sommarkväll,
stillhet, fågelsång runt om,

himlen över berget,
ett fält med smörblommor.  
Hararna bryr sig inte om huset med dess ägare.
Hararna har ängen
med alla gula goda blommor - och frihet.

Stefan Demert

DE SITTANDE

Här sitter vi. Djupt nersjunkna.

Med näsorna ovanför ytan.
Vi behöver inte röra oss:

I teven dansar man

runt julgranar och midsommarstänger

i vårt ställe.

Vi behöver inte tänka.

Vi får reda på vad vi ska tänka.
Det ser särskilt utvalda till.

Vi behöver bara välja åsikt.
Det får vi också hjälp med.
Det är bekvämt. Vi har det bra.

Tycka - får vi gärna göra

– och det tycker vi om.
Blir det för krångligt
kokar vi kaffe.
Vi dricker mycket Kaffe.

Ibland kan det vara svårt att välja
vilken kanal man vill titta på.

Då blir det en inre konflikt.

Då får man försöka ta ställning.

Man får se mycket.

Hur eländigt andra har det.

Och hur dom ställer till det.

Tänk att folk aldrig lär sig.

Titta! Nu ockuperar dom igen!

Är det inte rivningskåkar
så är det blåbärsris.

Nu är det visst nån jäkla väg
dom inte vill ska byggas.
Dom har satt sig mitt i
den tänkta vägens väg.

Kommunister och vegetarianer

är vad dom är!

Men snacka kan dom. Och gapa.

Rädda vattendragen! Ner med kärnkraften!

Vi kräver hit och vi kräver dit…!

Riva det som vi har byggt upp,
det är det dom vill.

Dom har väl aldrig gjort ett handtag.

Vad ska man ändra för
när allting är bra som det är.

Här sitter vi. Djupt nersjunkna.

Med näsorna ovanför ytan.

Bara nu ingen rör om

i baljan.

Stefan Demert

DE STORA HÄNDELSERNA

En stor händelse!

– ropar löpsedlarna.

Och folk springer bena av sig.

I flera dagar diskuterar man
den stora händelsen.

Vänder den upp och ner
och skakar ur alla bitar.
Påhejade av löpsedlarna.

Efter ett tag har händelsen krympt.
Den stora händelsen är nu mycket liten.

En liten spalt, några ord bara.

Snart är den försvunnen.
Som om den aldrig hänt.

Och ändå var den så stor.

Ändå fick den så många röster att ropa.

Men det finns händelser på lager.
För alla dem för vilka livet självt
inte är någon händelse alls.

Bara en vana.

En följd av dagar. En räcka av veckor.

Ett band av månader.

En uppförsbacke av år.

Där allt som händer, händer andra.

Stefan Demert

DE TRIVIALA UNDREN

För att ett ögonblick utestänga ljudet
av de hammarslag som driver spikar in
i ständigt nya händer, fötter, kors – så läser jag:

 ”På nässlans blad lever påfågelögats larver.”

 (bevakade av den hungriga snytbaggen,
  som söker minsta tillfälle

  att föra in sticksnabeln i larvens mjukaste delar
  och suga livet ur den ludna bladtuggaren)

”Med en krokformad bildning på bakdelsspetsen
 tar larven tag och blir hängande."

För att förpuppas.
Puppan darrar i blåsten som ett litet löv.

Tio dagar senare: Fjäril. Undret igen.

Men det är ju bara de gamla vanliga undren som sker.

Till leda har vi sett dem.

Orden häpen, överraskad, förvånad
är numera strukna ur språket.

Låt dårarna tala i tungor

och de sjuka kasta sina kryckor;
det är bara de gamla vanliga undren.

Alla samhällen måste ha sina heliga
svettedukar och stigmatiseringar.

Och varför förundras över sinnrikheten

i en enda fjäder ur labbens vinge

– och vad stigmatiseringar beträffar
så ser vi ju varje dag blodblommor slå ut
omkring oss på människornas kroppar.

Låt påfågelögat breda ut sina fuktiga segel
att torka i vind och sol.

Låt den flyga några dagar.

Den hamnar ändå till slut i samlingen.
Namnad och numrad. Genomstungen och fastnålad.

Som alla andra änglar.

I mörkret står en nässla. På dess blad krälar larver.

Stjärnan vandrar över björken i vars lövskuggor
puppor gungar med änglar färdiga att födas.

Vem kan väl tro att fjärilarna i museets montrar
någon gång ska vakna och fladdra
genom strimmorna från fönstren.

Nya änglar föds.

Medan händer med van hand driver spikar in i nya händer.

Hammarens slagyta blöder.

Sättaren trevar i dunklet efter en rubrik.

Den slingrar sig i hans hand som en svart mamba.

I skuggan står en nässla över vars blad 

påfågelögats larver kryper som blinda fingrar.        

Och en bit därifrån segar sig vinbärssnäckan över vägen.

Den startade i morse vid dikeskanten. Och är snart framme.

Det lyser i skalet.
Själen är hemma ikväll.

Stefan Demert

DEBATTER

Jag tittar gärna
på finskspråkiga debattprogram.

Jag fattar inte ett smack av vad de säger.

Och det är skönt.

Jag konstaterar bara

att språket låter som ett språk
och att de verkar vara hyggliga människor.

Svenska debattprogram ser jag aldrig på.
Jag hör alltför väl vad de säger.

Stefan Demert

DEN BOKFÖRDE

Vem jag är?

Jag är den bokförde.

Även de fyra sista siffrorna.

Vad jag är?

"en klingande cymbal"

som låter låter låter - Bloing!

Eller ett uppspänt rispapper
som världen kryper mot
med en brinnande tändsticka.

Jag har små holkar i tiden som jag tittar ut ur.

Där nere ser jag hur dreven går.

Och den store gröne jägmästaren
med sitt koppel av troll.

Han vet vilka träd som ska märkas.
Men låtsas som om inte.

Kisar bara mot lövkronorna
och suger på sin sura gamla pipa.
Stoppad med personnummer.

Stefan Demert

DEN ENDA VÄGEN

Feminismen
är en död väg.

Kvinnan gör samma misstag som mannen:
hon drar en skiljelinje dem emellan.

Men den är redan dragen.

Och nogsamt upprätthållen
av patriarkatet och grå kostymer.

Den behöver inte förstärkas.

Kvinnan
är ju öppningen till nytt liv.

En ny förståelse.

Lilit är solen.
Eva är solkatten.

Adam vandrar vilse i sitt liv.

När de båda upptäcker

sin gemensamma kraftkälla

– kan ingen stoppa

deras sammansmältning
som tvingar alla skapade världar på fall.

Adam och Eva i förening
kommer att gå fram över lik.

Bärande liv.

Stefan Demert

DEN EVIGA DAGEN

Döden går på ängen med alla sina barn.

Det är den första dagen och den sista.

Han leder dem mot fallet, han leder dem mot kvarn,
han för dem mot förgängelse och kista.

Hans lie och hans kåpa betecknar undergång
för alla dem som sluter upp och följer.

Men den som ser hans ögon och den som hör hans sång
förstår att det är någonting han döljer…

För ängen står i blomma, som ängen alltid gjort,
och fjärilarna dansar genom säden.

Och hur än ögat söker finns ingen dödens port.

Den enda skuggan finns inunder träden.

Och döden är en yngling, hans hår är blekt av ljus;
det böljar som en flod igenom världen.

Och sommarn leker blomning och skogen leker sus,
och Karon lägger nät i glitterfjärden,

Livet går på ängen med alla sina barn;
ifrån de allra minsta till de största

– och svalorna har kommit, och Karon vittjar garn.

Det är den sista dagen och den första.

Stefan Demert