NÄKTERGALEN

NÄKTERGALEN

Ett höstregn föll och vinden slet 
i grenar och i grå staket.

Nu tömdes ljuspokalen.               

Vår å bar blad från alen.

Men var fanns näktergalen?

Med mager, frostig, benvit hand
slog kölden hårt kring sjö och land
på stora is-cymbalen.

De frusna drog åt schalen.

Men var fanns näktergalen?

Men sista hagelskuren dog;
och solen lyfte dis ur skog
och värmde därvid dalen.

Det sprängde under skalen.
Om afton, näktergalen.

Vitt skummade ett vitsippshav
i vågor över mull och grav.

Nu kläddes grön portalen
till junikarnevalen.

I gryning kom: näktergalen.

Stefan Demert

NÄR DET OERHÖRDA TOG SÄTE

NÄR DET OERHÖRDA TOG SÄTE

När det oerhörda tog säte i mitt hjärta
kastade det ut allt annat
som en gökunge.

Jag förstod då att boken
började på mittuppslaget
och skrev sig utåt
mot dess pärmar.

Vad betydde det?

Att min ständiga undran
övergick i förundran
som hos ett litet barn.

Stefan Demert

NÄR MÄNSKAN SOVER

NÄR MÄNSKAN SOVER

När mänskan sover är hon vapenlös.
Då är förtryckaren och barnet lika.
När mänskan sover är hon allas byte,
och inget skiljer fattiga och rika.

Betrakta människan som är i ro.
Blott en förrädare kan vilja störa;

likt han som tronen stal från Hamlets fader
genom att drypa giftet i hans öra.

När mänskan sover är hon vapenlös,
en bild av oskulden och själva friden.
När hon är vaken är hon mitt i striden,
men när hon sover är hon bortom tiden.

Stefan Demert

NÄR RÖRELSEN BYTTE ROS

NÄR RÖRELSEN BYTTE ROS

När rörelsen bytte ros
så var det nånting som dog.
En rödhake flög sin kos
skrikande in i skog.

Men blåhaken såg sin chans:
den sjöng såsom aldrig förr.

Långt bort - i ett hus nånstans,
låstes en öppen dörr.

Och vinden blev plötsligt sval.

Man anade tidig höst.

Det regnade blad i dal.

Vart blad var en vissnad röst.

Så återstod tack och hej
och samling vid nästa pump.

En ros är en ros och ej
en platt och poänglös plump.

En ros har en märklig kraft.
Vem vet vad där innebos?

Men den miste den kraft den haft
när rörelsen bytte ros.

Stefan Demert

NÄR VI ÄR BARN

 NÄR VI ÄR BARN

När vi är barn

tycker vi om att ha hemligheter,
ibland ensamma,
ibland ihop med andra barn;
sällan inviger vi någon vuxen.
Vi leker och samtalar med väsen
som är lika verkliga för oss
som vänner och släktingar.

Vi bygger egna världar
och pratar högt med alla som befolkar dem.
Våra sinnen är öppna.

Vi känner ännu inte till de normer och de regler
som existerar i vuxen-världen.

För oss finns inga gränser;
världen är fantastisk.

Sakta, men alltför säkert, tränger sig,
armbågar sig vuxenvärlden in

genom alla våra öppna dörrar;

börjar möblera om, sätta upp persienner,
dra för gardiner och hänga upp
färdigmålade tavlor och tänkespråk.

Vi blir vattenkammade och upptuktade,
får lära oss bocka och niga

– inte med hjärtat, utan med kroppen.
Ett vakande öga hålls på vårt agerande;
när allt vårt motstånd är brutet
får vi beröm för att vi håller oss lugna och tysta.
Dörrar och fönster förseglas,

och endast några få ventiler lämnas öppna
för att vi ska överleva.

Så börjar det långsamma storknandet.
Våra osynliga vänner svävar bort,
och vi står kvar

i våra blyskor.

En människas största gåva till sig själv

– och även till andra -

är att aldrig låta barnet auktioneras ut,
bortslumpas på den fattigauktion

som alltid pågår

i det civiliserade konkurrenssamhället.
Vi säljer oss för billigt,
låter oss alltför lättvindigt
köpas upp och stöpas.

Stefan Demert

OM DU I EN SVÅR FRÅGA

OM DU I EN SVÅR FRÅGA

 

Om du i en svår fråga

tvekar mellan två uppfattningar
bör du gå till ditt inre och förkasta
den du spontant inte känner för.

Dock ligger det ingenting definitivt i detta,

ty framtiden kommer att utvisa
om du ska återvända till det du förkastade
eller om du valde rätt.

Var inte rädd för att byta åsikt,
om nya erfarenheter säger dig att göra så.
Uppfattningar får aldrig stängas in och låsas om
utan bör ständigt ventileras och ifrågasättas.

Den som har många nycklar i knippan
har största möjligheten
att öppna en låst dörr.

Stefan Demert

OM GUD FINNS

OM GUD FINNS

”Om Gud finns, får han se till

att han materialiserar sig,
så vi kan ta ett foto

eller åtminstone ett EKG."

Vilka gränser omgärdar mystiken;   
var börjar den och var slutar den?

Är vårt vardagliga liv mindre mystiskt
än det vi kallar mystik?

Naturligtvis inte.
Att begränsa mystiken till något
som ligger utanför vardagen
är fantasilöst.

Men vi klänger oss fast med naglar och klor
vid den senast vedertagna världsbilden.

Vi är rädda för svalget under oss,

söker oss ifrån det, tror att där lurar
vansinnet, oredan, anarkin, meningslösheten,
tomheten, mystiken, döden.

Ingenting är felaktigare.

Sök det svarta svalget, och du finner ljuset.

Sök det kalla djupet, och du finner värmen.

Sök oredan, och du finner ordningen.

Sök meningslösheten, och du finner meningen.

Sök tomheten, och du finner fullheten.

Stefan Demert

OMBYTTA ROLLER

OMBYTTA ROLLER

Den slav, som på barrikaden

ropar efter tyrannens huvud

kan ha varit den härskare
som tömde bondens lada
och lät piskan vina

över galärens roddare
och som
vred åt tumskruven
under inkvisitionen.

Den som nu,
tar huvuden i sitt knä
för att läka och hela dem

Kan ha kastat

samma huvuden förut
i en massgrav
efter slakten.

Så märkligt är livet.

Det oändliga.

Stefan Demert

ORDFISKAREN

 ORDFISKAREN

Fiskaren i båten:

Du fiskare på stranden, vad fiskar du för fisk?

Skrivaren:

Jag fiskar glitterfiskar. Och jag tar ingen risk -

– jag oljar inte motorn. Jag tjärar inte trät.
Jag lyfter inga lådor. Jag lagar inga nät.

Jag sitter här vid havet

och mumlar mina rim

och tittar ner i vattnet

och fiskar glitterstim

Du arbetar på havet
och fiskar torsk och sill.
Jag fiskar efter svaret
hur detta hav blev till.

Stefan Demert

ORTSBO

ORTSBO

Dom ä inte kloka

dom står i ve´bon

och sjunger för tomtarna

Tomtarna!

Som om dä fanns någe där

Jag har bott här i sextitre år

och jag har bara sett råtter i min ve´bo

Dom går på ängen
och säger go´natt te småkrypena

Tossingar!

Sen dom kom hit

har bibloteket fått skaffa fler böcker

Dom läser som gräshopper tuggar i sä

Jag tror jag ska skriva en insändare

Bara jag hittar pennan

Den kom bort sjuttiåtta

Som om dä fanns tomtar i ve´bon

Stefan Demert

PANEL

 PANEL

Jag vill så gärna ingå i en panel i TV.

Så jag får möjlighet att sprida
min inre dynga offentligt.

Lägga fram min sak för allmänt beskådande.
Lufta mina ingrodda fördomar
och nedärvda begränsningar.

Fylla studion med ord som ska vidarebefordras
till rum där jag aldrig skulle sätta min fot.

Jag vill så gärna ge sken av
att jag är en sorts expert.

Det skulle stärka min självkänsla.
Och göra mamma glad.

Jag skulle kunna bli känd som den
som ofta ges plats i paneler.

Den man kallar på. Urgent!

Som man slår en pling till

och säger: Vi behöver några som kan
kommentera den senaste händelseutvecklingen.
Eller allsvenskan i fotboll.

Fint! Skönt att du ställer upp!
Naturligtvis, svarar jag, naturligtvis.

Och så sitter jag där, med mic i kragen
och ena armen lite vårdslöst på soffryggstödet
och den andra elegant vilande i knät.

Och när jag får ordet

– eller äskar det - ser jag stadigt och vant
in i rätt kamera och möter tusentals blickar
där ute i vardagsrummen.

Och jag känner hur tittare och lyssnare
darrar av förväntan

när jag med lugn röst inleder:
Min uppfattning är …

Eller när jag med pondus lutar mig fram
mot en meddebattör och säger:

Ja, det där får ju stå för dig,
men jag vill påstå att…

Stefan Demert

PEACE OF CAKE

PEACE OF CAKE

Var inte rädd.

Det kommer att ordna sig.
Vi behöver inte oroa oss.
Visst ser det mörkt ut
men Errol Flynn är på väg
med sina tappra sex hundra

och stupar de

så fyller John Wayne på
med nordstatskavalleriet
Anfallstrumpeten ljuder

och baneret smattrar i vinden
Det dammar om hovarna

och sablarna blixtrar i solen
Det kommer att ordna sig

Den fria nya världen
försvarar alltid överallt

den frihet som hotas

Fråga comancherna
Fråga vietnameserna

Stefan Demert

PLANETENS SÅNG

 PLANETENS SÅNG

 

   Hör opp! Din moder sjunger nu till dig för första gång

Jag har försökt förut men du har aldrig hört min sång

Du gick med blicken sänkt och du var döv för mina ord
Du var min gäst – med trodde att du ägde denna jord                    

Jag vill att du ska veta att din kropp är blott ett lån 
Jag gav den åt din ande, som är långväga ifrån

Du blev mitt stora sorgebarn, du blev min ögonsten
Och därför har jag lyft dig upp till trädets högsta gren

Nu vill jag - när du vandrar – att din varsamhet är stor
Ty om du skadar någonting så skadar du din mor

Gå varligt genom gräset som jag lägger för din fot
Det minsta liv du möter har en orsak och en rot

Så har ditt liv en orsak och en mening och ett skäl
om än du fötts till konung eller om du fötts till träl

Och när du går längs havets strand och tar en näve sand
Så är det mig, din moder, som du silar i din hand

Du avgör själv om porten ska stå öppen eller stängd
Det du ger mig ger jag igen av samma mått och mängd

  Nu färdas vi tillsammans i oändlighetens sal
  Du är mitt barn och lyser som en lilja i min dal 

  Stefan Demert, till vännen Sid Jansson