GREVEN

GREVEN

Jag hyr av en greve i trakten
som aldrig har sagt var han bor.

Likväl är det han som har makten,
och den verkar skrämmande stor.

Jag bor mellan havet och källan,
jag lever mitt liv vid en ström
nånstans mellan ofta och sällan
i periferin av en dröm.

Det sägs han har gyllene salar
och källarvalv fyllda med vin
och att de som detta betalar
är vi här i periferin.

Han lever på oss som försakar
för att få bo i hans trakt,
och allt som han äger bevakar
hans trogna och hårdhänta vakt.

Han skyddar två träd bakom stängsel
att ingen må äta dess frukt.

Ty gör du det väntar dig fängsel
och tusen eoner av tukt.

Jag längtar till havet och världen:

– en sjudande utförselhamn.

Men jag kan inte påbörja färden
innan jag funnit hans namn.

Han uppslukas alltid av natten.
På dan finns han dold överallt.
De fogdar som driver in skatten
lär aldrig ha sett hans gestalt.

Det är kontrollerat och slutet,
det land där vi bor, du och jag,
men om blott sigillet blir brutet
förvandlas allting i ett slag.

Då faller den väldiga porten

som skiljt oss från allt som är vårt,
och greven får fly ifrån orten
och får det måhända rätt svårt.

Jag går här i livegendomen
som ännu bär grevens sigill.
Men jag ser bortom träden och blommen
en grind som han glömt stänga till.

Stefan Demert

GÄSTEN FRÅN TELLUS

GÄSTEN FRÅN TELLUS

 

Skapelsens krona står villrådig
med knottrig hud i blåsten.

Det blåser från öster där tystnaden ökar.

Det blåser från väster där städerna spricker.

Det blåser från söder där öknarna växer.

Det blåser från norr där isarna smälter.

Bara står där - övergiven

med knottrig hud i snålblåsten

– och med inbjudningskortet
till "Gudarnas bal" i handen.

Stefan Demert

HAR DU DET?

HAR DU DET?

Har du sett en skata deppa?

Har du hört talas om en kråka som sjukskrivit sig?

Har du sett en kaja hänga med huvudet?

Har du nånsin hört talas om en korp som inte funnit föda?

Har du hört en gråsparv tjattra om orättvisa?

Har du hört duvorna klaga över att höken varit synlig?

Har du det?

Stefan Demert

HEMLANDSTONER

HEMLANDSTONER

Den mörkhyade, elvaårige gambianske pojken

kommer fram till mig på stranden och säger

– på klingande söderdialekt - "Tjena, hur e´ leget?"

Plötsligt känner jag mig som en turist.

Stefan Demert

HIMLA-REVAN

HIMLA-REVAN

Solen slet en himlareva 

ur det säckvävsgrå.

Det blev ljusare att leva.

Lättare att gå.

Stefan Demert

HINDENBURG

HINDENBURG

(1937 - Dikten skrevs 50 år senare på Gran Canaria)

Ögonvittnet, reportern, skrek:
”Den brinner! Slår ut i lågor!
Detta är en av de största katastroferna!

0 mänsklighet!"

En mussla är pistagenöten med den ätbara delen
skymtande där inne mellan skalhalvorna som ett grönt öga.

Solen skyms av en palm. Guden skyms av en psalm.

Mata inte katterna, säger broschyren. Kom kisse ska du få godis.

Varje dag störtar Hindenburg.
Varje dag ropar en förtvivlad röst att Hindenburg störtar.

0 Gud! ropar rösten.

Medan människorna placerar summor och växlar mynt
nedhukade över varorna.

Inroparna ropar in, utroparna ut.
Det blänker i naglar och klockarmband
som reflexer av en avlägsen brisad.

Varje dag

exploderar över våra huvuden Hindenburg.

Exploderar i våra hjärtan Hindenburg.

Exploderar i ängens gräs Hindenburg.

Under sjöns yta Hindenburg.

Och en förtvivlad röst ropar att så sker.

Pistagenöten är som en liten zeppelinare.

Men långt mer uthållig.

Den är äldre än krigen.

Vilken solfaktor ska vi välja i dag
för att inte brinna upp.

Stefan Demert

HUNDARNA

HUNDARNA

Har hundarna något att äta,
då är det ingen fara.

Då håller sig hundarna lugna
och låter sin herre vara.

Har hundarna magarna fulla,
då låter de sig smekas.

Då kryper de inför sin herre
och låter sig lätt bevekas.

Då rusar de på kommando
rätt genom is och bränder.

Eller står vid sin herres sida
och slickar sin herres händer.

Men om herren de sina försummar
och glömmer att ge dem föda,
då börjar hundarna morra.
Då börjar hundarna döda.

För hundar är ganska enkla
och primitiva, dessvärre.

De samlas där köttet kastas,
oavsett vem som är herre.

Så vill du ha lugnt i ledet:
Se till att de jämt får tugga.

Då får du trogna vakter
som aldrig tvekar att hugga.

Som följer om än du vandrar
mot höjderna eller djupen.

Så länge du ger dem föda,
så slipper du skydda strupen.

Stefan Demert

HUNDARNA DÄR UTE

HUNDARNA DÄR UTE

Hundarna bråkar där ute i natten:
det är väl nåt gammalt kadaver

och bortslängda skulor och pölar med vatten
som orsakar deras palaver.

Det är väl den eviga kampen om makten
som leder till strid och förödan.

Hemlösa hundar har ökat i trakten

– det gäller dock inte för födan.

Dom strömmar emot oss ur kolmörka gränder
och samlas i bakgårdens skuggor.

Man hör deras utfall med blottade tänder,
man hör deras benknäckartuggor.

Stjärnorna tindrar som avlägsna smycken,
där änglarna har sina fester -
men här sliter hundar varandra i stycken
bland bakgårdens avfall och rester.

Huset vi bor i är hotat i grunden.
Sitt stilla och tänd inte ljuset!

– så kanske vi slipper den kusliga stunden
då dom börjar äta på huset.

Gränser och murar lär skydda oss föga
mot norr, öst och väst eller söder;
ty slutligen möter vi - öga mot öga -
dom hundar som är våra bröder.

Stefan Demert

HUNDEN OCH STJÄRNAN

HUNDEN OCH STJÄRNAN

Och hunden sover i en säng av tid
med nosen vilande mot ena tassen

Och spindeln sömmar på en väv invid
och båten vilar i den gula vassen

Och hunden springer i sin sömnterräng
den smala foten rör vid mattans fransar
Den söker gömda ben i tidens äng

där myt och vara flätar sina kransar

Den gula vassen stryker mot en stäv

Och intet finns som det är värt att sörja
En fladdermus raserar spindelns väv

och än har tiden knappast hunnit börja

I stenen insprungen är nattens ros
och himlen hänger sårad över taggen

Och intet finns som man kan stanna hos
0ch spindeln spinner nya nät åt daggen

Det råder varken oro eller frid

Och än är inget fött eller begravet

Och hunden sover i sin säng av tid

0ch stjärnan flyter på det öppna havet

Stefan Demert

HUNGER

HUNGER

Ett dansgolv. En tom restaurang,
smältande hasande steg,
skrattsalvor, mummel och glas mot glas.

Nyss bjöd här en välkänd orkester
på eggande rytmer från Cuba
och häxdoktorn svängde i baren
hemvant med läkande drycker.
Nyss satt här en man och "tyckte"
om livet, i örat på grannen.

Artiga kypare stod som statyer
och väntade tåligt på vinken
från någon som borde ha vetat
att stoppa vid förra drinken.

Här: knöts många flyktiga band,
byggdes det vindsäkra torn

dömda att rämna när ruset flytt.
Som fladdrande själar steg röken
mot lampornas mattröda härdar.
Porslinsklirr och bländvita dukar.
Ögon som letade ögon.

En tom restaurang, där stolar
nu spretar med benen mot taket.

Nu sover han som slog näven i bordet

(när morgon förkunnas av finken)
och hon som fick drömmarna spräckta.

Städerskan kommer med hinken.

Stefan Demert

HUSETS VÄRD

HUSETS VÄRD

Rubba inte mina cirklar. Rasera inte mina staplade kuber.

Blås inte omkull mitt kontokorthus.

Akta så jag inte tar räntesats och knuffar ut dig!

Vad vill du mig egentligen?

För din information kan jag tala om att
allt jag äger är frukterna av hårt arbete.

Jag behöver inte stå till svars.

Att jag investerar i diamanter och guld är väl helt följdriktigt.

– ska jag låta pengarna rinna bort? -
Det räcker väl med dom höga skatterna!
Och inte har man råd med hantverkare heller;

Vad är det förresten för fel på tjänster och gentjänster?

Det var ju så det började. I grottorna.

Innan personnumren och blanketthysterin
och alla övernitiska deklarationsgranskare.

Jag tror på den individuella företagsamheten och skaparkraften:
några måste ju satsa något, tänka framåt - och rycka med sig resten.

Mig lurar du inte med ditt snack om jordens resurser
och återhållsamhet och fan och hans mormor.

Du skulle säkert själv vilja ha sommarstuga och videobandspelare

Tro inte att jag är emot solidaritet och jämlikhet;
men nog skulle det väl verka fånigt  om vi allihop började cykla

- kanske till och med kungen och Silvia - va?

Nädu, jag ska säga dig vad du är;

du är avundsjuk, just det - och missunnsam.

Det är den berömda kungliga, svenska avundsjukan.

Du tål inte att andra har det bättre än du.

Du vill att varenda jävel ska käka morötter och groddar
bara för att du gör det.
Du unnar oss inte lite fest, lite kalas, - livet är ju så kort.

Jag tror att dom som lyckats bygga upp en trygghet
omkring sig är värda den.

En del vill ju bo i lerhyddor okej, det är deras sak;
men kom inte och påstå att det är meningen
att vi alla ska leva likadant - nänä, det går jag inte på.

Det här har jag skapat själv.
Jag har förverkligat mina drömmar.

Jag brukar inte skryta… men - lite stolt är jag nog.

Folk som kommer hit trivs. Det känns skönt att ha åstadkommit något.

Men visst har det kostat på; man får ingenting gratis.

Så var inte så ogin nu - Koppla av!

Häng med ner i gillestugan så ska jag blanda en drink åt dig.

Tänk inte så förbannat mycke'

Stefan Demert

HUVUDET

HUVUDET

Det fanns en tid

då människan kommunicerade med djuren.
Det var långt innan intellektets frö myllats ned i det mörker
varifrån människan skulle komma att styra sina handlingar.

Innan syndafallet.

Innan kärleksstammen klövs i ont och gott.

Innan pratkvarnarna börjat mala, tugga och pulverisera.

Innan konferensborden särade människorna åt

– då elden förenade dem,
och då sittstocken ännu inte blivit en formgiven träspillra.

Då varje ord var mättat

av otvetydighetens tyngd och lätthet;
innan de blev ett restlager av hålkort, meningsgirlander,
samtalskonfetti och sönderskjutna pricktavlor.

Då levde ännu språket i världen.

Det som kom att ersättas av lexikon, översättningar och parlörer.
Ögon mötte ögon i samförstånd.

Ingen hade ännu sänkt blicken och vänt sig bort.

Men i en myr har man nu funnit ett huvud.

Med ögon slutna och med läppar stängda.

Och detta huvud förevisas nu

såsom det var när det blev funnet:

– skiljt från kroppen spetsat på en påle.

I led går människor förbi och ser på detta huvud.

Som om de aldrig sett ett huvud.

Som om de aldrig har förstått
att det har funnits mänskor före dem.

Om nätterna kan man höra detta huvud ropa:

“Viva esperanto de spiriti!

  Kali maera, peacocks und Katzen!
  Hell, angelos et sköldpaddor!"

Och detta huvud visar
hur vårt eget en gång ska bli satt.

På en stam som ingen yxa delat.

Stefan Demert

HUVUDTEMA

Huvudtema I

Utanför på gården i sandlådan, sitter två små barn
och öser sand i hinkar. De småpratar.

Öser i, häller ut. Öser i igen.

Vad är det med det då?

Jo, båda har hockeyhjälmar på sina huvuden.

Mitt i sandlådan. Mitt i sommaren.

Det är trettio meter till närmaste väg.

Jag börjar ana att duvorna i björkarna
är utsända spioner från Trafiksäkerhetsverket,

Socialstyrelsen, BRIS och Allmänna Övervakningsnämnden.

Vi kan inte nog skydda oss mot det eventuellt tänkbara.

Hjälmarnas antal växer.

Men ännu är allas hjärtan oskyddade. Gudskelov.

Tills vi tvingas bära skottsäkra västar

Huvudtema II

När Nippe blev påkörd och dog

- han skulle cykla och köpa en tidning åt en gubbe,

sa någon att hjärnan

rann ut på gatan, vid bilhjulet.

Vi tänkte oss bilden men fortsatte att cykla
med vind i håret och badbrallorna på styrstången.

Det var ju det som var vitsen med att cykla.

Inte att, iförd hjälm, mäta sträckor och kalorier.

Och slita i femton växlar.

Huvudtema III

Men tänk om man ramlar då? Kör på något.
Blir påkörd. Och flyger i en båge …

Då är det nog bra med hjälm. Eller…?

Och när ens eget barn ligger där! Och har klarat sig!

Vad ska man svara på det!

Kanske: Om jag har lärt mitt barn att det ska älska livet
och vara rädd för döden har jag misslyckats.

Livet är inte något man lever i förebyggande syfte
att undgå döden. Livet har ingen hjälm.

Det väjer inte för det oundvikliga. Det ropar döden till sig.

Och den kommer och lägger till som en båt vid en kaj.

Enligt turlistan.

Stefan Demert