DRUNKNANDE KAPTENER                                                                  

På kvällen hände det:

"Nu är vi framme, sa kaptenen,
beordrade ut landgången

och klev rätt ut i havet

– två kilometer från land.

Ännu medan han sjönk trodde han sig ha rätt.

Han förundrade sig över
att staden var nermörk och folktom.

Många sådana kaptener färdas över de sju haven.

Men det finns eldare och uppassare
som vet hur många skovlar kol
eller hur många steg
det är mellan hamnarna.

De går alltid i land torrskodda
och känner vägen under lyktorna
till de ställen där hjärtat,

som dunkat i takt med maskin och ordergivning,
får vila ut ett slag
och välja sin egen rytm och gång.

Ännu medan vi sjunker kommer vi att förundras
över det mörker som omslutit oss
utan att vi märkt det.

Då är det dags att be om råd
av uppassare och eldare.

De som vet var ljusen finns
och har avstånden i ryggraden.

De som tjänat många drunknade kaptener.

Stefan Demert

DRÄNGEN

Varje dag åt han en tallrik tystnad.

Flugorna gick på bordet, satt på smörgåsen.

Han hade stövlarna på sig
för han skulle snart ut igen.

Ensamdrängen.

Han kunde ha haft hustru och fem magra ungar.

Men det blev inte så.

Han blev en av de många ensamma som alltid funnits.
Han märktes knappt.

Ibland glömde flugorna bort sig
och flög rakt igenom honom.

Pratade han var det med korna.

Hans namn nämndes aldrig.

Han tilltalades med ”han”
- ”han kan väl se till att grin´n blir stängd” –

Tystnaden åt långsamt upp honom
tills bara stövlarna återstod.

För tjugo öre gick de bort
och försvann in i det nya seklet
omkörda av automobilen.

Det nya seklet – då de livegna skulle bli fria
men andra och stadigare fängelser skulle uppföras
av tekniken.

”Moderna tider” – Chaplins huvud sticker ut ur

kugghjulsmaskineriet; hans ansikte är vitt och skrämt.

Matmaskinen, som konstruerats för att göra arbetarnas
lunchraster kortare, piskar in födan i hans skräckfyllda ansikte;
den nya tiden räcker ut tungan åt människan,
grimaserar och viskar: Skyll dig själv .

Chaplin och ensamdvärgen struttar in i solnedgången
med en käpp som enda drivmedel.

Långtradarchauffören lämnar motellets bar,
med dess usla föda, och sätter sig vid ratten
riktning Europa. Stadig körning. Handelsbalans.
På bordet står hans tallrik kvar;
flugorna delar på avskrapet, tystnadens rester.

Såsen stelnar.

Stefan Demert

DRÖMMEN

Ditt liv är en dröm.

Genomlyst, som ett blad på grenen
av något bortom träden.

Människan tror att hon är vaken, men hon sover.

När hon går till sängs byter hon bara
en sömn mot en annan.

Men i sömnen finns vakenhet: drömmen.

Liksom om dagen

de ögonblick och händelser hon minns
är vakna tillstånd.

Allt det glömda är sömn.

Vi glider ur dröm i dröm
ur dröm i dröm
genom en dimma av sömn.

Du är en dröm.

Drömd av dig själv.

Du finns inte, men en del av dig
som drömmer finns.

Den har alltid funnits.
Den delen fortsätter finnas
när du inte längre finns.

Ty du är inte den du tror dig vara,
du är någon annan.
Din sanna identitet kan inte ge sig tillkänna
förrän du förstått detta.

Du tror att du äger en identitet,
och du kämpar för att behålla den.

Den är din trygghet.

Den ger dig en roll, en plats i livet.

Men när du söker vem du egentligen är,
blir det en strid mellan din identitet, din roll
och din bräckliga trygghet.

Men något annat har till fullo ersatt allt detta,
något varom vi inte kan tala.

Ty i det huset talas inte vårt språk.

Den nya människan ska resa sig ur sanden,
stryka leran från händerna
och gnida jorden ur ögonen.

Hon ska väckas till klarhet om vem hon är.

Allt medan drömmen glider vidare,
nu bestänkt med en doftlös droppe insikt,
flyktig som daggkåpans vattenpärla.

Nattens offer till solen,
och himlens till natten återbördade gåva.

Stefan Demert

DRÖMMENS ANSIKTE

När människan sover är hon naken.

Hon kan inte bevaka sig själv.

Hon är försvarslös.

Den som betraktar en sovande människa
har all makt i världen.

Ändå, är det relativt sällan
någon slås ihjäl i sömnen.

Det finns en barnslig oskuld
i en sovandes ansikte.

Något som berör oss,
och som vi känner igen oss i.

Kanske ser vi också i den sovande
en annan människa än den vi ser på dagen.

När vi vaknar bryts oskulden.
Det utslätade barnansiktet
återtar sina skrynklor

och misstänksamma veck

– och ur denna underbara,
nakna varelse reser sig,
ibland, ett monster,

fyllt av illvilja;

en spekulerande, förslagen varelse,
redo för vilka missdåd som helst:

Attentatsmannen fortsätter
att planera sitt attentat.

Härföraren lägger upp strategin för anfallet,
och människor i allmänhet fortsätter

att stor- och småjäklas med varandra.

Och vi får aldrig veta
vad som skulle hända om vi alla
bar drömmens ansikte
med oss ut i vardagen.

Stefan Demert

DU

Människobarnet söker.

Hon vet inte vem hon är.

Hon söker ett svar långt borta
och undrar vart allting bär.

Hon grubblar i mörka nätter,
funderar i ljusa dar

och trevar med sina frågor
i en lövhög av gamla svar.

Men svaret du sökt finns här.

Svaret du sökt är nu.

Svaret du sökt är DU.

De talar om Paradiset,
om Himmelriket och Gud.

De talar om synd och straff
och denna guds stränga bud.

Men låt dig inte förledas
av hot och av fagert tal,
där gator av guld blir ställda
mot sten i vår jordedal.

Paradiset är här.

Paradiset är nu.

Paradiset är DU.

Stefan Demert

DU FÖDDES MED TUSEN MÖJLIGHETER

  

Du föddes med tusen möjligheter.

Du fick så småningom veta att det bara finns
ett fåtal möjligheter att välja mellan.

Och det accepterade du.

Du var fast.

Plötsligt var den öppna vida slätten
du ville rida över ända bort till horisonten
avdelad med stängsel av fållor och fack,
små rastgårdar och inhägnader.

Du var tvungen att stiga ner från din stolta springare
och börja leda den genom en labyrint.

Slätten syntes inte längre, mörkret föll
och plötsligt var hästen borta.
Och med den dina tusen möjligheter.

Nu återstod för dig att rota bland resterna
och finna något användbart
och något att döda tid med.

Men du glömmer aldrig känslan du hade
och de tusen möjligheterna.

Du rör dig oroligt i sömnen,
och ibland tycker du dig se den vida slätten
och du hör en häst i närheten.

En dag ska du levandegöra din egen bild.

En morgon strax innan ljuset, när en ny dag anas,
vaknar du och ser ut genom fönstret.
Du måste anstränga dig.
Du kisar och gnuggar ögonen.

Hjärtat bultar.

Där ute finns något du känner igen.

Som ser på dig med mörka ögon
och kastar lite med huvudet som om den sa:
"Vad väntar du på? Du ser ju att jag är sadlad! 
Vidsträcktheten väntar på oss."

Stefan Demert

DUNDER OCH BRAK

Hon slog mig med tungan.

Jag slog tillbaka.

Hon kastade det förflutna
som ett nät över mitt huvud.

Jag sprattlade och skrek

och bet i maskorna, ropade genom hålen, 

spottade och fräste.

Hon hällde en burk svart färg över mig;
jag tjöt och fäktade och slog

så att det stänkte på henne
- då klagade hon över fläckarna på sina kläder.

Och hämtade kökskniven.

Jag grep, genom nätet, en vas
och kastade den i ansiktet på henne.

Rosorna föll på mattan.

Hon jagade mig vrålande genom rummen.

Grannarna dunkade i väggar och tak.

Telefonen ringde i ett.

Hon slängde kniven, jag duckade,

den slant mot tinningen;
vild av hämndbegär kastade jag kaffepannan

– med en kall skvätt i - i ryggen på henne.

Hon slet ner en gardinstång
och stötte den i skrevet på mig.

Jag sparkade undan hennes ben
så att hon föll och slog hakan

i soffbordet, så tänderna knakade.

Hon grep den tunga askkoppen

– av känd formgivare -
och drämde till mig i knävecket.

Jag satte mig på henne

och bultade henne i huvudet
med en ljusstake av mässing

– en lysningspresent från moster Valborg.

Efteråt delade vi en flaska vin
och enades om att man aldrig

ska låta någon beröva en tilltron på

att man, trots allt, är en människa
vars bekantskap är värd att göra.

Vi hjälptes åt att röja upp.

Stefan Demert

DYGDEN PUNKTLIGHET

  

Den gula blomman "gotlandssolvändan"

– Fumana procumbens - tappar sina kronblad

efter att ha blommat endast några få timmar,
under en enda dag.

Detta visste vi.

Tjugo över elva skulle de falla.

Inget hände.

Vi såg undrande på varandra - men

femton sekunder senare - föll de.

Och den åttonde ängeln stötte i sin basun.

Stefan Demert

DÖD OCH LIV

I morgon, när jag är död (jag dog i dag)
kommer allt att vara som vanligt.

Är det i april tjattrar gråsparvarna i törnbusken
klockan nollfem nollnoll.

Är det i oktober

kurar skatorna i rönnsnåret
redan vid sextiden på kvällen.

Allt mäts av fåglar.

Tranorna mäter våren.

Svalorna mäter sommaren.

Domherrarna mäter vintern.

De är alltid på plats

och sviker inte; de berättar
för de sörjande att livet fortsätter.
Att det inte kan hejdas.

Mina näras bestörtning
speglar sig i min egen förvåning
över att det nu är slut.

Att det gick så fort: livet.

Ögonblicket.

Jag börjar äntligen fatta att jag är död,
fast jag uppenbarligen ännu lever,
och att vänner från förr samlas kring mig.

De talar till mig. En del har saknat mig.
Jag förstår inte riktigt; mina tankar
är hos dem jag lämnat, min sorg är deras.
Min saknad blandas med deras saknad.

Och så nu detta: Jag lämnar världen
men är ännu kvar i den.
Jag lämnar en vänkrets och möts av en annan.

Jag kan inte åter vända till dem

jag har lämnat - och smärtan över detta
fyller mitt kosmos.
Men när jag lugnat ner mig
börjar jag ana den kärlek
som ombesörjer världens gång.

Vem har lämnat vem? Vem sörjer vad?

Lyssna på gråsparvarna!
Hela morgonen sjunger de gråsparvarnas morgonsång!

Vem som än har dött.

Stefan Demert

DÖDEN GÅR PÅ ÄNGEN

  

Döden går på ängen

Ser sig sorgset kring

På hans ena finger

Blänker Livets Ring

Döden går i skogen

Under sjuka träd

Döden går i dalen
Genom vissnad säd

Genom havet sjunker

Solens röda klot

Ögonlösa fåglar
Slår mot Dödens fot

Fåglar utan röster

Guppar upp och ner

Fjäderlösa vingar

Är vad Döden ser

Döden går på vägen

Fattar ingenting

Och i dikets lera

Faller Livets Ring

Döden skakar huvet:
Detta var ej ment

Jag är här för tidigt

Allting är för sent

Människan har lyckats

Göra natt av dag

Människan är Döden

Men vem är då jag

Stefan Demert

DÖDEN ÄR ETT TRAPPSTEG

Ingenting annat.

Du blir stående på det
längre eller kortare tid
beroende på hur starka band
jordelivet bundit dig med.

Sedan måste du vidare
till nästa liv.

Kanske på Jorden.

Kanske bortom Orions bälte.
Äventyret väntar.

Stefan Demert

DÖDEN ÄR INTET

Att all vår ensamhet bildar en helhet.

Vi bor på ett öga.

Vi är ständigt genomskådade.

Vi måste lära oss se med planetens öga.
Detta är ingenting skrämmande,
ty däri ligger vår befrielse.

Vara tysta tillsammans och värna om vi-känslan.
Då ska ett varmt mörker tala till oss
med ljus röst.

Den skrämmande döden är intet

– intet existerar inte, alltså inte heller döden.
Tysta tillsammans får vi en eld att blossa upp i cirkelns mitt;
eldgnistor stiger mot skyn
och blandar sig med eldflugor och stjärnor.

Döden är så civiliserad vi gör den:

vi går ut genom kassan - där sitter en ängel
och stämplar in våra småsummor
och lägger det djupfrysta i en särskild påse.

Så lämnar vi det överfulla varuhuset,
drar ett djupt befriande andetag
och delar med oss av våra varor
därute vid lägereldarna.

Därifrån kan vi se våra liv från sidan,
som älskade vänner
att skratta med och åt
långt in på natten.

Det pyr ännu under den grå askan
när vi går vidare i gryningen.

Stefan Demert

DÖRRÖGAT

(ring, ring)

– Hej.

– Hej.

– Jag kanske får erbjuda ett ”dörröga"? Bara två hundra kronor. Vår broschyr heter "Investera i ett dörröga för er egen säkerhet". Vi sätter dit det på några minuter. Sen kan du själv avgöra vem du vill öppna för. Praktiskt.

– Men tänk om jag missbedömer det jag ser. Om den mörke jag inte öppnade för skulle berikat mitt liv, medan den ljuse jag släppte in slog ner mig och stal mina saker?

– Jo, det förstås…

– Ska jag värdera människorna innan jag ens öppnat dörren? Ska jag stirra genom hålet och poängsätta dem, utan att ens tala med dem?

– Njaa… så får man väl inte se det. Vi lever tyvärr i kärva tider. Stölderna ökar. Våldet ökar.

– Men du säljer ju något som inte finns: ett hål! Och en genomskinlig lins. Du säljer egentligen misstro och rädsla!

– Nä nä nä, allt det där finns redan. Jag säljer säkerhet, och försöker tjäna mitt uppehälle…

– Och affärerna går bra?                   

– Ja, skräcken ökar ju hela tiden. Behovet att skydda sig bara växer och vi följer den internationella trenden.

– STOPP! Det räcker. Jag ska inte ha något dörröga.

Den dag någon säger: Allt fler väljer bort att leva utan dörr, får det vara ett draperi…? Då ska jag fundera på saken.

– Ja, ja men har du tänkt på en sak: om du hade haft ett dörröga kanske du hade valt att inte öppna för mig - och då hade du sluppit det här samtalet.

– Men det är ju samtalet som är själva meningen! Det är ju det som ger oss möjlighet att ständigt öppna nya dörrar!  Adjö, min vän.

– Adjö.

Stefan Demert