NORROM

NORROM

Renen råmar, vargen ylar.
Samen pulsar över berge'.
Där är öde land och kyla;

norr om Sundsvall slutar Sverige.

Stammar finns i dessa trakter
som är mycket primitiva.

Dit kan man ej, säger makter,
kommunikation bedriva.

Där är trolldom, skrock och riter,
grottor, hudar, smuts och hundskall.
Blodet fryser. Kölden biter.

Sverige slutar norr om Sundsvall.

Folkets järnvägar ska falla.
Myntet segrade och båget.

Sista resan gör vi alla
på det stora återtåget.

Stefan Demert

NU SKA JAG GRÅTA MIG TOM

NU SKA JAG GRÅTA MIG TOM

Nu ska jag gråta mig tom

och sedan ge upp min kamp
för att lösa den onda kramp
som uppstått ur skuld och dom.

Nu ska jag gråta mig tom

tills det återstår bara ett skal,
en ekande, uttömd sal.

Den ska jag fylla med blom.

Den ska jag måla med ljus

så att allting lyser förgyllt,

– vid dörren ser ni min skylt:
"Välkommen in i mitt hus".

Ta för er av det jag har.
Vemsomhelst är min gäst.
Här pågår en evig fest.

Men själv är jag inte kvar.

Jag finns inte mer, jag for
utan att lämna spår.

Det enda som återstår
är salen där ljuset bor.

Den ägs av en annan man,
någon jag känner igen,

en främling, men också en vän
som föddes när jag försvann

– när jag hade gråtit mig tom
och uppgett min långa kamp
och upplöst den onda kramp
som uppstått ur skuld och dom.

Stefan Demert

NU SOVER ...

NU SOVER ...                        

  

Nils Ferlins dikt inom parentes först
(Nu sover Sorg och nu sover Skratt
och alla stjärnorna sova.

Men jag som vakat så mången natt
har ingen längtan att sova.

Jag måste vänta en stund och se
om inte något ska hända,

om inte någonting stort vill ske
förr' n natten lupit till ända.)

Nu sover hög och nu sover låg
och ingenjörer och narrar.

Och daggen sover i bondens råg,
och ej ett spindelnät darrar.

Nu sover vakten och vaktens hund.
Nu vilar vindar och vatten.

Men jag står vaken bredvid Jon Blund
och spejar under i natten.

Och när Jon Blund sedan lagt sig kull
och sover djupt som de andra,

då står jag ensam, förväntansfull,
och ser galaxerna vandra.

Ja, när han sover så sött i lull

med paraplyet vid sidan,

– då står jag kvar där, förväntansfull,

i barnslig tro och förbidan.

Stefan Demert

NYCKELBARN

NYCKELBARN

Den kalla handen stryker över taken
och frosten fäster sig på lås och galler.

En köldens ande går genom gemaken
och husets fönster fylls av iskristaller.
Det råder mörker. Nattens stjärnor stirrar
som kalla nålstick ner från himlapällen
på vilsevandrarna som planlöst irrar
och tysta hastar genom vinterkvällen.

Vi har gått vilse i ett hörn av tiden,
vi söker nyckeln som går lätt att vrida.
Vi är som nyckelbarn som söker friden:

en bok som öppnas med en snövit sida,
som vi kan nalkas med ett öppet sinne,
där inga isar finns som hotar brista,
där vi kan visa vad vi innerst inne
vill skriva ner på våran önskelista.

Den kalla handen stryker över världen

men vi tar glitter fram ur pappkartonger
och tänder ljus som ska beveka svärden
och fyller tystnaden med hoppets sånger.
Vi sopar skuggor undan. Vi förtrollar
och tänder tankar om det vi vill värna.

Vi klär ett träd med små kulörta bollar
och i dess topp vi fäster hoppets stjärna.

Stefan Demert

NÄKTERGALEN

NÄKTERGALEN

Ett höstregn föll och vinden slet 
i grenar och i grå staket.

Nu tömdes ljuspokalen.               

Vår å bar blad från alen.

Men var fanns näktergalen?

Med mager, frostig, benvit hand
slog kölden hårt kring sjö och land
på stora is-cymbalen.

De frusna drog åt schalen.

Men var fanns näktergalen?

Men sista hagelskuren dog;
och solen lyfte dis ur skog
och värmde därvid dalen.

Det sprängde under skalen.
Om afton, näktergalen.

Vitt skummade ett vitsippshav
i vågor över mull och grav.

Nu kläddes grön portalen
till junikarnevalen.

I gryning kom: näktergalen.

Stefan Demert

NÄR DET OERHÖRDA TOG SÄTE

NÄR DET OERHÖRDA TOG SÄTE

När det oerhörda tog säte i mitt hjärta
kastade det ut allt annat
som en gökunge.

Jag förstod då att boken
började på mittuppslaget
och skrev sig utåt
mot dess pärmar.

Vad betydde det?

Att min ständiga undran
övergick i förundran
som hos ett litet barn.

Stefan Demert

NÄR MÄNSKAN SOVER

NÄR MÄNSKAN SOVER

När mänskan sover är hon vapenlös.
Då är förtryckaren och barnet lika.
När mänskan sover är hon allas byte,
och inget skiljer fattiga och rika.

Betrakta människan som är i ro.
Blott en förrädare kan vilja störa;

likt han som tronen stal från Hamlets fader
genom att drypa giftet i hans öra.

När mänskan sover är hon vapenlös,
en bild av oskulden och själva friden.
När hon är vaken är hon mitt i striden,
men när hon sover är hon bortom tiden.

Stefan Demert

NÄR RÖRELSEN BYTTE ROS

NÄR RÖRELSEN BYTTE ROS

När rörelsen bytte ros
så var det nånting som dog.
En rödhake flög sin kos
skrikande in i skog.

Men blåhaken såg sin chans:
den sjöng såsom aldrig förr.

Långt bort - i ett hus nånstans,
låstes en öppen dörr.

Och vinden blev plötsligt sval.

Man anade tidig höst.

Det regnade blad i dal.

Vart blad var en vissnad röst.

Så återstod tack och hej
och samling vid nästa pump.

En ros är en ros och ej
en platt och poänglös plump.

En ros har en märklig kraft.
Vem vet vad där innebos?

Men den miste den kraft den haft
när rörelsen bytte ros.

Stefan Demert

NÄR VI ÄR BARN

 NÄR VI ÄR BARN

När vi är barn

tycker vi om att ha hemligheter,
ibland ensamma,
ibland ihop med andra barn;
sällan inviger vi någon vuxen.
Vi leker och samtalar med väsen
som är lika verkliga för oss
som vänner och släktingar.

Vi bygger egna världar
och pratar högt med alla som befolkar dem.
Våra sinnen är öppna.

Vi känner ännu inte till de normer och de regler
som existerar i vuxen-världen.

För oss finns inga gränser;
världen är fantastisk.

Sakta, men alltför säkert, tränger sig,
armbågar sig vuxenvärlden in

genom alla våra öppna dörrar;

börjar möblera om, sätta upp persienner,
dra för gardiner och hänga upp
färdigmålade tavlor och tänkespråk.

Vi blir vattenkammade och upptuktade,
får lära oss bocka och niga

– inte med hjärtat, utan med kroppen.
Ett vakande öga hålls på vårt agerande;
när allt vårt motstånd är brutet
får vi beröm för att vi håller oss lugna och tysta.
Dörrar och fönster förseglas,

och endast några få ventiler lämnas öppna
för att vi ska överleva.

Så börjar det långsamma storknandet.
Våra osynliga vänner svävar bort,
och vi står kvar

i våra blyskor.

En människas största gåva till sig själv

– och även till andra -

är att aldrig låta barnet auktioneras ut,
bortslumpas på den fattigauktion

som alltid pågår

i det civiliserade konkurrenssamhället.
Vi säljer oss för billigt,
låter oss alltför lättvindigt
köpas upp och stöpas.

Stefan Demert

OM DU I EN SVÅR FRÅGA

OM DU I EN SVÅR FRÅGA

 

Om du i en svår fråga

tvekar mellan två uppfattningar
bör du gå till ditt inre och förkasta
den du spontant inte känner för.

Dock ligger det ingenting definitivt i detta,

ty framtiden kommer att utvisa
om du ska återvända till det du förkastade
eller om du valde rätt.

Var inte rädd för att byta åsikt,
om nya erfarenheter säger dig att göra så.
Uppfattningar får aldrig stängas in och låsas om
utan bör ständigt ventileras och ifrågasättas.

Den som har många nycklar i knippan
har största möjligheten
att öppna en låst dörr.

Stefan Demert

OM GUD FINNS

OM GUD FINNS

”Om Gud finns, får han se till

att han materialiserar sig,
så vi kan ta ett foto

eller åtminstone ett EKG."

Vilka gränser omgärdar mystiken;   
var börjar den och var slutar den?

Är vårt vardagliga liv mindre mystiskt
än det vi kallar mystik?

Naturligtvis inte.
Att begränsa mystiken till något
som ligger utanför vardagen
är fantasilöst.

Men vi klänger oss fast med naglar och klor
vid den senast vedertagna världsbilden.

Vi är rädda för svalget under oss,

söker oss ifrån det, tror att där lurar
vansinnet, oredan, anarkin, meningslösheten,
tomheten, mystiken, döden.

Ingenting är felaktigare.

Sök det svarta svalget, och du finner ljuset.

Sök det kalla djupet, och du finner värmen.

Sök oredan, och du finner ordningen.

Sök meningslösheten, och du finner meningen.

Sök tomheten, och du finner fullheten.

Stefan Demert

OMBYTTA ROLLER

OMBYTTA ROLLER

Den slav, som på barrikaden

ropar efter tyrannens huvud

kan ha varit den härskare
som tömde bondens lada
och lät piskan vina

över galärens roddare
och som
vred åt tumskruven
under inkvisitionen.

Den som nu,
tar huvuden i sitt knä
för att läka och hela dem

Kan ha kastat

samma huvuden förut
i en massgrav
efter slakten.

Så märkligt är livet.

Det oändliga.

Stefan Demert

ORDFISKAREN

 ORDFISKAREN

Fiskaren i båten:

Du fiskare på stranden, vad fiskar du för fisk?

Skrivaren:

Jag fiskar glitterfiskar. Och jag tar ingen risk -

– jag oljar inte motorn. Jag tjärar inte trät.
Jag lyfter inga lådor. Jag lagar inga nät.

Jag sitter här vid havet

och mumlar mina rim

och tittar ner i vattnet

och fiskar glitterstim

Du arbetar på havet
och fiskar torsk och sill.
Jag fiskar efter svaret
hur detta hav blev till.

Stefan Demert