AVBILD

Och Gud - skapade rädisan till sin avbild.

Och upp ur jorden slets den
i sitt gröna hår med ilsket

rödblossande ansikte,
beredd att sprida
sin bittra smak.

Redan från början var den en protest
mot sin egen existens.

Stefan Demert

AVBROTT I ÄVENTYRET

Snön ligger decimeterdjup.

Ute på fältet samlas kråkorna i grå kappor och svarta schalar.

Räknar igenom flocken och lägger upp taktiken inför vintern.

Småbjörkarna spretar, och molnen kryper på knä över landskapet;
det är knappt de orkar ta sig över gärsgården som löper
som en i dunklet påbörjad och i vitdiset oavslutad mening.

Sen november.

Klockan är tre på eftermiddagen och allt är lugnt i landet.

Knivarna ligger ordnade i knivlådorna.

Liv och död möts i svängdörrarna och hälsar igenkännande.

Kråkorna har bestämt sig
för att flytta till förorterna under den kallaste tiden.

Beslutet var enhälligt. De lyfter utan ett ord.

Platsen de lämnat är beströdd

av sakta borttöande tecken, oläsliga kråkfötter.
En vingpenna står nedstucken i snön.

Ur dimman

sänker sig passagerarplanet med alla ljus påslagna;
landningsbanan har gömt sig i skogen,
har hängt sina blålila ljus i asparna.

Kråkorna landar

på parkeringsautomater och lyktstolpar;
svarta ögon mönstrar gräsmattorna nedanför balkongerna.

På andra sidan fälten
försöker planet ta sig in i skogen.

Granarna drar sina grenar längs dess sidor.

I knivlådorna rör sig knivarna oroligt.

Det är sen november.

Fönstren behöver tätas
och vindens ande blidkas.

Över våra huvuden, under våra fötter,

växer en landningsbana
med blåljus blinkande.

Planet söker i skogen, och bortom den river ett arbetslag
upp den räls som skulle fört tågen vidare.

I universum flätas dimensionerna i varandra.
Bildar en korg. Facklor belyser den.

I den ligger ingenting - som ett äpple.

Uppätet eller ännu inte ditlagt.

En skata flaxar förbi med en silversked i munnen,
och lärdomsböckerna i ryggväskorna
knuffar brutalt barnen hemåt hopkurade i råluften.

Knivarna tar sig upp över kanten och ut i rummet -

– då slocknar mörkret:

lampan tänds burdust, och maskinisten ler generat
och förklarar att filmen gick av.

Vi ser på varandra och ler: Ja se tekniken.

Utanför står vårkvällen ljum.

Stefan Demert

Avsked I

  

Spadtag

Alla dessa avsked: spadtag
som åter vänder upp allt det nedmyllade i skarpljuset.

I hjärtat slås minnet in som en spik.

Värker vid minsta rörelse.

Men avskedets sveda sägs ge vika inför återseendets sötma.

Som om inget egentligen hänt.

Som om år av saknad,
eoner av åtskillnad endast vore fjun, blom och lätta löv.

i vår gemensamma hemliga trädgård.

Stefan Demert

Avsked II

Ur det sönderrivna

Ur smärtans klor och taggar,
ur de sönderrivna trasorna,

ur det isärtagna och splittrade,
måste insikt stiga.

Ur sorg och saknad,
ur det novembergrå ruinlandskapet,
ur de avlövade träden,

måste fågeln lyfta
med guldglimt på vingen.

I avskedets mörka mylla
är redan återseendets frö planterat.

Och en gång stundar festen,
då alla förlorade

söner och döttrar
har hittat tillbaka hem.

Om den glädjen
kan ingen människa tala.

Stefan Demert

AVSKED OCH MÖTEN

Jag sa: Jag har svårast för avsked. Att betrakta.
Varsomhelst i livet. I en film, eller i en bok.
Eller på riktigt. Andras. Mina egna.

Han sa: Jag har svårast för möten. Efter lång åtskildhet.
De springer mot varandra på en äng, de söker varandra
på en perrong - efter alla dessa år… och där! Äntligen!
Är det verkligen du! De omfamnar varandra.

Vad har hänt sen avskedet? Är de samma människor?
Blir återföreningen en besvikelse, eller är det som om tid
inte existerat, att det är nu som det var då.

Ja, denna glädje vid återmötet, den är smärtsammast.
Vad sker nu…?

Avsked, sa jag.
Möten, sa han.

Men finns det egentligen någon skillnad mellan dessa?

I avskedet ligger mötet. I mötet finns avskedet.

Glädje och smärta är oskiljaktiga.

Som två knäppta händer,
där ingen av dem vill släppa den andra.

Och hörs inte i tystnaden som en bön
att denna närhet ska bestå.

Stefan Demert

BAKOM HIMLEN

Du står vid ett träd.

Bakom den knoppbärande grenen ser du himlen.

Bakom samma, efter en tid, lövklädda, grönskande gren
skymtar himlen.

Bakom den småningom våta, lövfällande grenen syns himlen.

Bakom samma nu frostpudrade och snötäckta gren - himlen.

Och bakom himlen,

på andra sidan trädet väntar du

på dig själv, på solkatten
som irrar på jorden.

Stefan Demert

BARA

 Med människan föddes lögnen.

Innan dess
var allting sant.

Lögnen har
tusen förklädnader.

Sanningen har
bara sitt ansikte.

Sitt bara ansikte.

Stefan Demert

BERÄTTA

  

Berätta för mig om jag lever.

Jag har större tilltro
till din uppfattning än min egen.

Du som ser mig varje dag: Lever jag?

Är jag en skugga?
Talar jag till dig

– tilltalar jag dig?

Vad tänker du när du ser mig
och hör min röst?

Är jag bortom räddning?

Berätta för mig om jag lever.

Jag vill så gärna tro det.

Stefan Demert

BEVIS

  

Det du nu talar om.

Har du några bevis för detta?

Ja, det har jag.

Problemet är

att jag saknar bevis
för dessa bevis.

Stefan Demert

BIFFKORNA

I kvällssolen ser jag biffkorna.

De har lagt sig ner. Ett trettiotal djur.

Då fångar ögonblickets ro och stillhet.

Käkarna rör sig. Öronen klipper.

Huvudena är stilla, vända åt olika håll.

Vita pannor och mular. Bruna ryggar.

De har ännu några veckors frist.

Gräset ger dem föda och viloplats.

Hornen pekar mot himlen.

Uppåt som slaktkrokar.

Hur kan de ligga så lugnt i hagen.

Inte för att de är ovetande om sitt öde.

De vet. På något sätt vet de.

Så varför oroas i förtid, kanske de tänker.
Den fjärran dagen är ett blad på floden.

Det kommer flytande, det är förvisst.
Men ingen vet var trädet står, som fällde det,
vid vilken krök av floden det växer.

Så varför oroas.
Låt oss vara stilla tillsammans.
Kvällen är fridfull.

Detta är att veta
och att ändå leva utan fruktan.

Att idissla stundens gräs
på tidens oändliga äng.

Stefan Demert

BLINDFÖNSTER

BLINDFÖNSTER

Allt är genomskinligt. Huset där duvan bor.

Ekens hundraåriga bark. Berget på andra sidan viken.

Bilderna upprätthåller bara sitt sken
inför en betraktare, som själv är genomskådad:
ett fönster genom vilket bilder passerar.

Jag känner frändskap med de ordlösa träden.
Med de nästan stumma bergen;
de viskar ett ord vart tusende år. Ingen har hört det.

Molnens tystnad inger respekt.

Paddans ögon talar stumt genom starrgräset.

Och när morkullan drar sina ljudande ritsar
över kvällshimlen är min bandspelare trasig.

Tystnad och genomskinlighet.

Det är bara husets fönster ingen kan se igenom.

Det fanns en gång en målare. Han målade bara blindfönster.

Sedan lät han människorna befolka husen.
Ordlöshet, Det genomskinliga!

Efter dessa två ting sträcker sig vår strävan.
De finns bakom målarens blindfönster.

Vårt hem ligger utanför våra hus
och hitom våra fem sinnen.

Men när publiken lämnat tältet
och alla ljus släckts ner,

kommer trapetskonstnären att i mörkret
fortsätta att öva sin pendelrörelse.

Och en vacker dag får vi inbjudningskorten
till en helt ny föreställning.

Med ny genomskinlighet och nya blindfönster.
En kvällshimmel ännu inte delad av morkullans flykt.

Nya språk ska ösas upp ur brunnen
och fördelas bland de ordlösa.

Stefan Demert

BLOMSTERHANDELN

  

”Titta så rik jag är.”

sa min 91-åriga mor och höll upp ett par tusenlappar,
”trots att jag köpt ny dammsugare”

Att de skulle vara borta några räkningar senare
brydde hon sig inte om. Hon kände sig rik. Nu.

Annat var det när hon och pappa skötte blomsterhandeln.

Hon berättade att de stampade flera gånger
på silversoppskedarna och på hennes guldringar.

Och att hennes rika bröder som tog över morfars växthus

inte kunde efterskänka en skuld på fyra tusen kronor,
trots att de kammade in merparten av arvet.

Nej, ekonomiskt sett har livet inte varit särskilt generöst.

Men det gäller ju för många.

Måttet rågades när pappa en gång fick ge sig av
och stampa på affärens kassaapparat.

Det var ju ändå inga pengar i den.

Nu är det ju komiskt, säger hon.

Det var det inte då.

Står den bra där, undrar hon
och ställer sin nya cyklamen i köksfönstret.

Den står bra, svarar jag,

Då syns den från vägen också.

Stefan Demert

BLÅ KONFETTI

Om jag ger dig en blå dunst

och du ger mig en blå dunst
så kan vi fortsätta så
tills hela vår samvaro är illblå.

Snart är vårt rum tapetserat med lögner.
Blå bedragning.

Den enda utvägen blir explosionen
som kommer att slå oss alla i bitar.

Vi kommer att regna ner
som blå konfetti.

Och ingen gud i världen
tänker utsortera bitarna.

Ty för gud är allt

– även det som exploderat -
redan en helhet.

Kaos är vår egen skapelse.

Stefan Demert