SVINAHERDEN

SVINAHERDEN

Jag är en svinaherde, jag vallar mina svin,
fem svin igenom världen vallar jag.

Och det är ömsom galla och det är ömsom vin:
och det är ömsom natt och ömsom dag.

                   

Jag lämnades på trappen, jag är ett hittebarn,
en bortbyting av ädelt kungablod.

Sen dess har jag slitit vid hjul, galär och kvarn
och dragit båtar uppför tidens flod.

Sen dess så har jag vandrat inunder mörka träd

- där stigen sällan flödade av ljus -

och sått på hälleberget och skördat bitter säd
och jagats bort från åkerjord och hus.

Sen dess så har jag färdats i öken och på älv
och ropat ut min glädje och min sorg;

och varit den som pryglade - och blivit pryglad själv,
och levt i fattigtorp och kungaborg.

Mitt öde var att vandra bland lejon och bland lamm,
att alltid känna stigen under skon,

att lämna bakom liv på liv längs vägen jag drar fram

- som övergivna gryt och fågelbon.

0ch svinen som jag vaktar ser aldrig upp mot skyn;
de nosar, lyssnar, letar efter rov,

de slickar och de mumsar och de vältrar sig i dyn
och tillfredsställer sinnenas behov.

Och vintern övergår i vår, och sommaren blir höst;
det blåser gula löv kring rot och strå.

Jag har en kungakrona tatuerad på mitt bröst
som visar vilken riktning jag ska gå.

Allt under månens skära  och solens medaljong

Jag leder sakta mina svin till slakt;

och när jag blivit fri från dem då är jag fri från tvång
och kan bege mig av från denna trakt.

Igenom dimman skymtar en ensam höks kontur,
dess gälla höksång handlar om all tid,

om jägaren och offret som trängs i samma bur

– och sången fyller landskapet med frid.

Jag är en svinaherde, men av konungslig sort;
framför mig lufsar mina grisar fem.

Men fast jag ständigt vandrar på vägar som bär bort,
så är jag ändå alltid på väg hem.

Stefan Demert

SÅ BLEV ALLTING TILL

SÅ BLEV ALLTING TILL

Döden sprang på stybb av stål
i sko med slipad brodd.

Livet låg med öppet hål,
väntande på sådd.

Döden sprang med stora kliv

– stannade. Stod still.

Lade sig till ro med Liv.

Så blev allting till.

Stefan Demert

SÄLARNAS AFTON

SÄLARNAS AFTON

Tom ligger klippa och kobbe.

En trut flyger ensam förbi.

Och stilla och blankt ligger havet
när det sista av dagsljuset flyr.

Det är sälarnas afton som gryr.

Det växer en tystnad bland skären.
Det stiger en tomhet mot skyn.

Vad är det som väntar oss alla
långt utanför märke och fyr.

Det är sälarnas afton som gryr.

Jag kan höra hur människor talar

i städerna långt inåt land,
hur meningar växer som tuggor,
hur orddammpartiklarna yr.

Det är sälarnas afton som gryr.

Stefan Demert

SÄSONGENS SISTA MATCH

SÄSONGENS SISTA MATCH

Gula lönnar runt grusplanen och frost i gräset bredvid.

Det var säsongens sista match
Det stod 0-0. Det var en minut kvar att spela.

Jag kom helt ensam mot motståndarnas målvakt.
"Ska jag lägga bollen till vänster eller till höger om honom"
tänkte jag en sekund - och sköt mitt på honom.

Mina lagkamrater tog sig för huvudet och jag hörde någon av dem skrika:

”Neeeeeeeeej!”    -   domaren blåste av matchen.

Hela dagen såg jag motståndarnas målvakt bli träffad av bollen.

En pseudohändelse i korporationsseriens lägsta division. Javisst.

Men just när bollen lämnade min fot var den universums medelpunkt,

och jag kan - när jag vill, tyvärr - se deras målvakt med bollen i nyporna
och häpenheten i hans ögon. Deras långa räkel till målvakt.

  Han står där och bevakar näthinnan.

  Stefan Demert

SÖKAREN OCH EXPERTEN

SÖKAREN OCH EXPERTEN

Om en sökare tänder ett ljus

är experten genast där och blåser ut det med en svart luftstråle

och vi får åter börja treva oss fram i husets alla rum, i halvdunklet,
bland rokoko-möbler och spinnrockar, kopparkärl och kaffebryggare,
badrumsvågar och vargskinnspälsar, IKEA-kataloger och videobandspelare,
ketchupflaskor och barbiedockor, kvällstidningar och gymnastikskor;
allt det kända och etablerade, det vi har associationsbanor till,
det vi kan härleda och avslöja, förklara - och därmed acceptera.

Om huset med de många tingen plötsligt fattade eld

och brann ner till grunden, hur skulle människan reagera?

Skulle hon sträva efter att bygga samma hus igen
och fylla det med samma innehåll?

Eller skulle hon förstå att orsaken till branden

var husets innehåll, och att hon mycket varsamt och insiktsfullt
måste fylla det igen med tankar och ting som är eldfasta.

Skulle hon förstå - att hon för egna syften
inte kan omskapa det skapade?

Experten leker med livets kedjor, med de många färggranna kulorna på,

staplar klossar i sin barnhage;

han diar kunskapen om tingens yttre natur,

och ur hans öron, näsa och mun
tränger hjärnan ut som en grå, pösande deg,

medan hans hjärta, långt där inne nånstans torkar och hårdnar
som ett litet nypon, obelyst och bortglömt.

Stefan Demert

TANKAR

Skuggor på en öde perrong.
Krymplingar i en väntsal
där svängdörrarna
aldrig får inta viloläge.
Snubblar ner mot tänderna.

Tillbaka. Ser genom främmande ögon.
Frågar. Svarar. Dissekerar varandra.
Kamouflerar.

Ut över heden, den millionmila.
Vindar som jagar sida vid sida.
Möts, korsar varandra.
Krossas och återuppstår.

Stiger jublande mot ett svidande ljus.
Sjunker kvidande i dovaste svart.

Människotankar i en grådaskig väntsal.
Utanför, ett landskap som håller andan.

I fjärran, ett avlägset dunkande
från nergrävda floder.

Bommarna fälls.

Gråtens klara klocka ringer över heden.

Hjärtat ligger, flämtande,
lyssnande mot rälsen.
Panik i väntsalen.

Hjärtat lyssnar.

Efteråt är väntsalen ekande tom
som om aldrig någon funnits där.
Tystnaden förseglar dörrarna
med tystnadens sigill,
och heden ligger
tystare än tyst.

Stefan Demert

TIGGARNA VID PORTEN

Man lurar aldrig tiggarna vid porten.

Ty de har lätt att skilja fattig ifrån rik,
om du är främling eller ifrån orten,
om det är äkta guldtråd i din mantelflik.

Man lurar aldrig tiggarna från trakten.

De skiljer äkta vara ifrån bjäfs och pynt.
Det är inte landets konung som har makten.
Nej, det är tiggarna som väger varje mynt.

Det avgörs om din vandring blir beskuren

av denna gamla domstol utav ben och skinn.
Du lurar aldrig tiggarna vid muren.

Det är de som avgör om du kommer in.

Du kommer aldrig nånsin förbi raden
av dessa tiggare som sitter där på vakt.

De avgör om du får gå in i staden
eller gå vidare till någon annan trakt.

Stefan Demert

TILL MINA RÅTTOR 

(I en dagstidning står det:
"Det går minst två råttor på varje stockholmare
- tänk: var och en i Stockholm "äger" två råttor!)

Här sitter jag, högt under taken, 

alltmedan solskenet lyser
och skriver ett brev till er båda.
Hur är det, är dagarna bråda?

Är natten så kall att ni fryser?

Hur har ni det där i kloaken?

Får jag kalla er Pelle och Vera,
så har jag två namn jag kan bruka
när jag utför den här korrespondansen.

Ni får inte bli kalla om svansen
och dra på er nå't så ni blir sjuka
där nere bland takdropp och lera.

Jag kan se hur i gångar och grottor
ni bor under välfärdsfasaden
bland samhällets avfall och rester.
 – Men nu hotar nånting era fester:
en ren krigsförklaring från staden!
Så, se upp, mina egna små råttor.

Man förstår inte råttornas värde.

I stället så åtstramas greppet
av rädsla för farsot och pester

bland Jordens högst uppsatta gäster.
Men om ni lämnar det sjunkande skeppet
är det verkligen fara å färde.

Jag stöder er, Vera och Pelle,
och tänker på er oavbrutet;
ni ingår i hela processen!

Fly undan för hatet och pressen

och lev med oss mänskor till slutet
på ert mörka och fuktiga ställe,

där ingen av oss skulle dväljas,
där alla av oss skulle kväljas
och gnälla om vi fick tillfälle.

Stå på er, Vera och Pelle!

Stefan Demert

TROLLKARLEN

TROLLKARLEN

Trollkarlen trixar. Fingerfärdig och finurlig.

Han palmerar och döljer;
spelkort försvinner; bollar upplöses i tomma intet;
ting är plötsligt borta, ute på vägar vi inte kan följa,
dolda i mystiska askar och lönnfack.

Han låter oss se - det han vill att vi ska se.

Han vill att vi ska vara medvetna om illusionen

– och vi vet att vi blir lurade men kan ändå inte genomskåda.

Leende och småpratande för han oss bakom ljuset
och får oss att falla i de olika luckorna.

Illusionen lever och får näring
av att allt är i ständig rörelse, omöjligt att fixera.

Illusionen skulle inte finnas om nuet fanns.

Men det finns inget nu.

Om illusionisten en kväll fick för sig
att han skulle avslöja alla sina knep,
skulle publiken långsamt troppa av
och lämna lokalen. Uttråkad.

Men i stället bygger han ut sina nummer, förnyar sig,

– av samlade erfarenheter och lärdomar,
driver sin konst till en virtuos uppvisning,

tills bara speglingar och reflexer återstår,

tills det avspeglade och det återspeglade är oskiljbara
och illusionen fulländad.

Efteråt i logen klär han av sig sina ansikten, sina skepnader,
och betraktar speglingen av sig själv.

Utan illusioner.

Vid säsongens sista föreställning

gör han ett extranummer innan ljuset släcks:

Snabbt kränger han av sig rocken, knäpper upp skjortan

och sliter ut sitt hjärta

som i hans hand förvandlas
till en vit duva -

Stefan Demert

TROTS ALLT 

Det man inte visste om
gick man inte miste om.
Allt man visste, däremot,
det var sånt som bar emot.

Men bland alla dystra blänk
fanns det några ystra stänk.

Stefan Demert

TRÄDEN FALLER

                                                                                             

Människan stod vid trädet
och skrek: Förbannade träd!
Här ska du inte växa.

Nu ska du sågas ned.

Du har redan växt för länge
och stulit av markens fukt.
Nu ska du bli förvandlad
enbart till en produkt.

Och människan högg och fällde
i snålhet och vredesmod.

Hon högg sina egna rötter
och tömde sitt eget blod.

Hon högg sina egna armar.
Hon skar sina egna ben.

Och medan hon svängde yxan
blev hjärtat en blygrå sten.

Och träden fortsatte falla,
och virket blev sammanföst,
och träden fortsatte falla,
stilla och vapenlöst.

Människan skrek på hygget:
Äntligen är jag fri!

Nu har den förbannade vinden
inget att susa i!

Nu kan den bara virvla
med stickor och spån och grus!
sa mänskan och släckte lampan
och låste sitt svarta hus.

Stefan Demert

TRÖJDRAGNING

Vilket härligt ord.

I första hand kopplat till fotboll.
Det gör man för att en motståndare
ska hindras att ta sig fram.

Kopplar man denna företeelse
till det mänskliga livet överhuvudtaget,
förekommer det tröjdragningar överallt
och hela tiden.

Att hindra andra

– som man betraktar som rivaler -
att få fördelar och därmed övertag.

En annan aspekt på tröjdragning
och liknande företeelser,

är att den som är skyldig lär sig
att visa upp en oskyldig attityd
och försöker lägga skulden
på den förfördelade.

Man pekar på det offer man just nedlagt
och skriker och anklagar,
fast man innerst inne vet
att man själv är den skyldige
till regelöverträdelsen.

Man agerar alltså falskt.

Men denna falskhet ingår i spelet.

Och vem som helst kan begagna sig av den,
och många gör det; de vars samveten
har gott om rum att erbjuda.
Det gäller att ta för sig.

Det gäller att passa på så länge
man är taggad och har ork.

Rent spel är för mesar
och människor utan visioner.

Stefan Demert

Två JAG möttes

Han sade: Jag låter inte känslorna rusa iväg med mig.
Jag ser fullkomligt nyktert på tillvaron.

Jag böjer mig alltid för fakta. Jag låter mig aldrig
luras in på banor lagda av fantaster och drömmare.

Endast snitslingen intresserar mig, inte skogen omkring;
nej, jag följer de upptrampade stigarna, erfarenhetens väg.

Jag är terränglöpare, inte orienterare. Orientering

medför alltför stora risker att komma vilse, att misslyckas.

Lika självklart som jag böjer mig för fakta, lika självklart
opponerar jag mig mot - och bekämpar - andligt, intellektuellt
och vetenskapligt kätteri.

Jag är helt för demokrati, men jag anser att det finns gränser:
vissa grupper i samhället är på tok för röststarka.

Jag menar bakåtsträvarna. Kärnkraftmotståndarna.

"Leva-i-harmoni-med-planeten-töntarna".
Dom som inte ens vill avverka urskogarna på sina egna hakor.
Alla dom där som envisas med att släpa omkring sina småbarn
i en hängpåse på magen.
Rena infödingsromantiken. Som odlar groddar och käkar linser.

Jag anser att det enda vi kan hålla oss till,
bruka och förkovra, är det mänskliga intellektet,
förnuftet, det som höjer oss över andra varelser.

Allt det vi byggt upp skulle rasa samman om vissa fick ta över.

Han smålog hela tiden, var artig och vänlig -
men jag visste att den tryckknapp
som satt i gång hela svadan var mitt antikärnkraftsmärke.

Han såg på klockan, reste sig och nickade.

Jag låtsades dricka ur en redan tom kopp,
och kippade efter ord som en ilandspolad fisk

Efter en halvtimme
kom jag på vad jag skulle ha svarat.

Så är det med oss drömmare och romantiker.
Vi är lite sega av oss.

Stefan Demert