MIN BROR

MIN BROR

Det är fallande båge för brorsan.

Han har trasslat och har det rätt kärvt.
Det var knapert för farsan och morsan,
och det finns inte mycket vi ärvt.

Och det började redan på lekis,
allt det där med att va' social.
och nu är han så jävla på dekis 
att han börjar att likna ett skal.

Och där innanför går han och famlar
efter allting som har torkat in.

Han har blivit en skallra som skramlar
i det mörker som bor i hans skinn.

Han har öppnat sitt sinne för makter
som förtär allt han har inom sig.
Han har släppt alla andra kontakter.
Han har bara kontakten med mig.

Men jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har gett honom tusen förslag.
Det jag säger vill han inte höra

– så kontakten är verkligen svag.
Efter alla de band som han kapat
är jag rädd att det kommer en dag

när jag upptäcker vad jag har skapat:
att min bror inte finns. Det är jag.

Stefan Demert

MINGELING

MINGELING

Jag glider kring bland gladorna
i glada gästers hus

och lyssnar in på svadorna
och alla rösters brus.

Jag glider kring bland bordena

och slår mig lätt i slang
och lyssnar in på ordena
och deras efterklang.

Jag glider kring bland båtarna
och fyller upp mitt glas

och höjer det mot "skålarna"
som finns på vårt kalas.

Jag höjer det mot nickarna

som alltid ler - och log.
Jag höjer det mot hickarna
som redan har fått nog.

Jag glider kring bland gästerna
och stannar vid en del

och kollar in på gesterna
som tillhör detta spel.

Jag minglar kring bland minglarna
och babblar och går på,

och vinglar kring bland vinglarna
som är så inne så.

Och stoj och stim och rummel hörs

– tills allt blir en chimär

och blott min tankes mummel hörs:
Vad tusan gör jag här…?

Stefan Demert

MITT HJÄRTAS LJUS

MITT HJÄRTAS LJUS

Mitt hjärtas ljus och mina ögons tröst,
du finner glöd i redan släckta bloss.

Du lutar vårens huvud mot min gråa höst
och skapar sommaren emellan oss.

Stefan Demert, till Carina

Mor Al och Herr Moralist

Mor Al och Herr Moralist

Mor Al, den lilla gumman uti sitt nätta hus

med virkade gardiner och gäng med krattat grus,
hon sköter om sin trädgård på allra bästa sätt.

Hon springer ej hos andra och säger "fel" och "rätt".

Men granne invid henne där bor Herr Moralist;
han hänger över stängslet och söker vank och brist.

Han ger dig råd och vinkar om vad du bär och gör

– hans eget hus är ruttet, hans egen trädgård dör.

Och går du hem till henne så vill hon dig så väl,
hon bjuder dig på kaffe och buller med kanel.

Och när du knallar hemåt så är du nöjd och glad,

och du bär nånting med dig, men du vet inte vad.

Men går du hem till honom så löper du en risk
att tvingas stoppa i dig moralkakor med slisk.

Han får dig att må dåligt. När du går därifrån
så är du böjd och dyster och full av hat och hån.

Mor Al försöker vara till hjälp så gott hon kan.
Herr Moralist vill framstå som dygdemönster han.

Så visst är det en skillnad, en mycket tydlig schism
emellan vad man kallar moral och moralism.

Stefan Demert

MOT NORDKAP

MOT NORDKAP

Mot Nordkap sjövägen.

Klipporna reser sig ur havet som goda tankars katedraler.

I deras inre finns gnistrande ljus bevarat,

Outvunna metaller nedlagda i skrin bevakade av grisslor och tordmular.

Himlen bestryker havsytan, och vattnet bryts av vind och ljus i bitar,
var tusendels sekund i utseende förnyat.

Skepnad följer skepnad oupphörligt; fåfängt försöker ögat fästa blicken
men finner blott att allting viker undan.
Havets vågor färdas - men havet ligger kvar.

Nidarosdomen i Trondheim.

Orgel och kör fyller valven med välljud.
Det är högt till tak, men ändå lågt: prästens ord sänker taket.
Vi pressas mot golvet. Vi trycks ihop och förminskas:

De saliga skola intaga den nya jorden, som Gud förberett åt dem.

Där ska de leva i evighet, vuxna och barn, djur och blommor,
skrattande och dansande och sjungande.

Som på en Coca-Colareklam. Alla andra ska gå under.

Det här är 1979. Har ingenting hänt?

Samma tal om synd och straff. Inte ett ord om kärlek.

Genom prästens mässande röst hörs utifrån
svalornas skarpvässade skrik. Som protester.

Jag och min vän ser på varann och smyger ut.

Kring kustens klippkatedraler rör sig fåglarna fritt.

Ingen blir instängd i det tunga berget och får sitt väsen genomborrat

av sin synd, sin svåra levnad dubbelt nedvärderad.

Guds hus är ingen gotisk byggnad med vackert olikfärgade fönster.

Det är byggt av strån och stammar. Det saknar tak och väggar.

Lövsångare och näktergalar är hans förkunnare.

Kråkorna och skatorna är hans profeter - alltid skrudade till mässa.

Som Kristus vandrar skräddarna på vattnet.

I mörkret lämnar båten kusten.

Sista måsen viker av mot land, lämnande oss ensamma
med våra gåtor.

I djupen under oss står sjunkna katedraler med portarna vidöppna.

Där håller musslorna sin stumma andakt.

Och inför vattnet är de alla lika.

Stefan Demert

MOTSATSERNAS SAMARBETE

MOTSATSERNAS SAMARBETE

Möglet. Korrosionen. Rosten.

Nedbrytningen. Det ankomna.
Växandet och vissnandet. 

Det färska - i sig bärande förruttnelsen.

Lagbundenheten mellan positivt och negativt.

Kraftspelet mellan polerna
och dess stränga växelverkan.

I detta spel ser vi alltid nedbrytningen
som det negativa, men ingen av polärerna
kan existera utan den andra.

Motsatsernas samarbete bygger upp universum.

Vi tillhör förfallet; vår nedgång
har redan väckt sin motpol.

Vår sinande kraft
är uppgångens mylla; ur vår degenerering,
i liv och tanke,
– som i sig själv inte är negativ -
föds den nya tiden.

Vi har format vårt öde,
men vi har inte gett upp.
Det står inte i mänsklig makt att ge upp.

Vi saknar den förmågan;
vi äger bara förmågan att gå vidare.

Vägen vi kom yr igen bakom oss.
Sekunderna ryker som snörök.

Drivorna växer mot gavlarna.
Hus bäddas ner.

Vad var väg och vad var inte väg?

Det nya knuffar oss otåligt i ryggen,
vill fösa oss åt sidan
och komma in i huset och ta över.
Så att vi får vila ett tag.

Det är ett drama utan tragik.

Snart avlas ett barn

om vilket föräldrarna
kommer att säga:
Det är inte vårt!

Det liknar inte oss!

Men av andra
ska detta barn vara väntat
och efterlängtat

Och igenkänt.

Lätt med foten

sätter Vattumannen vaggan
med den förstfödde i

i rörelse

lågmält sjungande en vaggsång
om morgondagen.

Stefan Demert

MYSTIK

MYSTIK

Se! ropar människan: Mystik!

En sån mystisk händelse.

Så oförklarlig.

Bäst att återvända till det kända:

snabbköpsvagnen, hungersnöden,

månens framsida, den fyrkantiga mjölken,

bensinpriset, Dagens eko och kungafamiljen.

Bäst att tala med dem som svarar det man vill.
Bäst att titta bort och inte låtsas om.

Man får akta sig noga så man inte börjar grubbla.

Det finns så mycket konstigt så.

Det ska man inte forska i.
Det ska man låta vara.

Man vet aldrig vad som kan hända.

Mormors kusin Allan var ju en sån där.

Hade en massa underligheter för sig.
Inte att han var elak,
men han sa att han såg en massa saker. Och hörde.

Sånt är inte bra, det förstår man ju,
att man ser och hör sånt
som inte finns.

Men så var det aldrig nån i släkten
som ville hälsa på honom heller.

Man ser det man ser,

och man hör det man hör,
det har jag alltid sagt.
Det räcker med det.

Det ska inte vara nåt annat.

Och det säger dom i TV också, alla dom som vet.

Och om man inte tror på alla dom som vet,
vilka ska man då tro på?

Inte tossingar i alla fall. Som Allan.

Men så dog han på Beckomberga också.

Stefan Demert

MÄNNISKAN OCH BLOMMAN

MÄNNISKAN OCH BLOMMAN              

Jag läste språket i moln och berg

I fallna blad och i vatten
Jag kände namnet på varje färg
som bor i himlen om natten

Jag tydde tecken i strån och grus
I varje träd såg jag anden

Jag ägde nyckeln till vindens hus
och tydde spåren i sanden

Men allt jag tydde och allt jag såg
i minsta droppe, i största våg,
det var en konst för det tomma

Ty största visdomen ändå låg
i varje blommande blomma

Jag kände kärlek till var och en
och rättvist allting jag vägde
Varenda människa var min vän

och jag gav bort allt jag ägde

Det fanns ej gräns för min givmildhet
och jag var ödmjuk mot alla

Strax var jag framme och bar och slet
så fort jag såg någon falla

Jag skänkte krona, jag skänkte krans
varhelst jag såg att en fattig fanns
Men mina gester var tomma

Ty största kärleken ändå fanns
i varje blommande blomma

Stefan Demert

MÄNNISKAN OCH ÖKNEN

MÄNNISKAN OCH ÖKNEN

De f.d. torterarna tigger om nåd, vädjar för sina liv,
slår ut sina öppna händer mot domstolarna;
händer som nyss var knutna kring ett mörker.
Men de nya bödlarna ser på varandra i tyst samförstånd,   
talar till varandra med avmätta men tydliga huvudrörelser.
En söt saliv stiger i segrarnas munnar;
i munvinklarna syns lite skum, eller fradga,
som hos hästar som just gått i mål.
Obarmhärtigheten fyller rummet som en bitter lukt.
Med tonlösa röster avkunnas domarna.
Någon av de anklagade svimmar. Någon gråter.
Någon förbannar. På några minuter är salen tömd.
Efter ytterligare några är de dömda avrättade.
Även revolutioner måste rationaliseras.
Svart som den nye ledarens huvudbonad
stiger solen upp över landet.

Som en sandstorm blåser de dömdas rop,
och ropen från dem de tidigare dömt,
emot oss - varje ord ett nålstick.
Sanden tränger in överallt.
De ouppnåeliga oasernas vatten är förgiftat,
inte ens hägringarna förmår locka oss vidare.
Ordsanden viner.
Kamelerna segnar ned på knä och välter över.
Våra karavaner blir liggande, snart uppslukade
och av sanden övertäckta.
Öknarna växer oupphörligt.

I det vindpiskade tältet i oljelampans sken,
med ena handen pressande det fladdrande pappret
mot bordet slickande på blyertsen,
försöker människan formulera sin nådeansökan.
Den hon ska ropa i vinden, under stjärnvalven.

Stefan Demert

MÖRKRÄDD

MÖRKRÄDD

Jag var rädd för mörkret.

Jag var rädd för natten.

Jag gömde mig under täcket
och väntade.

Plötsligt kunde någon komma
in i rummet och tända ljuset.

Då kikade jag fram och ropade:
"Släck! Släck! Släck!"

Ljuset släcktes och jag var
lika rädd som förut.

Stefan Demert

NETLOVE

NETLOVE

Han kom till korta i Mörbylånga.    

Man får ej alltid den man vill ha.

De andra friarna var för många,

och en utav dem fick hennes "ja".

De var ju skapta att få varandra.

Det kändes hundraprocentigt rätt.

Vad visste han då att det fanns andra
som hade upplevt på samma sätt.

Han hade suttit där framför skärmen
och tagit del utav det hon skrev.

Och det gick ej att ta fel på värmen
som strålat ut ifrån hennes brev.

Så därför gjorde han denna resa,
som inte slutade särskilt bra.

Nu är han hemma med lång, lång näsa
och känner sig som ett snabel - @

Stefan Demert

NIRINERNA

NIRINERNA

Se det outsläckliga livet i olika plan och frekvenser
med dess ideligen skiftande gestalter och skepnader:

Där kommer nirinerna!

Från stjärnan Rocz' satellit Omanéboz.

Se de sex ögonen som hela tiden flyter omkring
på deras grålila kroppar.

De lär vara listiga - alla situationers herrar -
men ändå lätta att förleda med speglar och hyperlåga toner.

De dyrkar Intet, ty de kan inte dö, men vill det.

Summan av deras kroppar är konstant.

Eftersom liv är förvandling består deras,
i att de ständigt byter identitet med varandra.

Med en viss förvirring som följd.

För att stå ut med detta har de odlat en humor hård som diamant.

Deras sånger har alltid samma tema:

"Jag vet ett land där mitt kval blir förlöst,
där livsförbannelsen dör.

O Endirea , 0 Endirea!
Sjung mina ögons tystnad. Sjung mina sinnens sömn.

Sjung millioner dagar till ro. Låt nätterna mörkna.

Lös mig ur livets grepp. Låt tomhet blomma, låt Intet le.
Låt allt som är borta dansa.

0 Endirea, ljusa sömn. Glittrande död, blås hit!"

De har ingen tro på någon Allmakt och vet inte om
att de alla ska dö samtidigt i samma nu

– och att ur kropparna ska deras humor stiga

och segla som ett sprakande moln över klyftor och raviner
mot fortsatt liv.

Stefan Demert

NORROM

NORROM

Renen råmar, vargen ylar.
Samen pulsar över berge'.
Där är öde land och kyla;

norr om Sundsvall slutar Sverige.

Stammar finns i dessa trakter
som är mycket primitiva.

Dit kan man ej, säger makter,
kommunikation bedriva.

Där är trolldom, skrock och riter,
grottor, hudar, smuts och hundskall.
Blodet fryser. Kölden biter.

Sverige slutar norr om Sundsvall.

Folkets järnvägar ska falla.
Myntet segrade och båget.

Sista resan gör vi alla
på det stora återtåget.

Stefan Demert