KLÄTTERVÄGGAR

KLÄTTERVÄGGAR

Man sätter upp klätterväggar

för folk att klättra på

för att dom inte ska känna sig nere
och börja klättra på väggarna.

Stefan Demert

KOMMUNIKATÖRERNA

KOMMUNIKATÖRERNA

– Jag förstår inte vad du menar.

– Men om jag säger så här då, förstår du då?

– Ja, lite bättre, men inte riktigt ändå. Inte det där sista.

– Jasså det, jo, jag menar så här att …

– Jaha, då förstår jag. Du menar på det här viset …

– Nej, inte riktigt. Du har nog ändå inte förstått.

– Men - om jag säger så här då …?

– Nej, du har nog helt missförstått.

Konstnären bygger sina bilder, lägger färg vid färg.

Klappar, kramar och klämmer fram sina lerväsen.

Författaren klipper silhuetter och klistrar fast

namn, egenskaper och pappershjärtan.

Tankens otroliga värld mals ner till svartpepparlika bokstäver
som kommenderas att formera sig i räta rader på ett ark.

Allt ställs ut i kommunikationens namn.

Ett vernissage av vener, artärer och nervtrådar.

Det innersta hängs upp på väggarna och förvandlas till det yttre.

Så släpps genom porten skarorna av vandrarmyror in
för att tugga i sig allt och betygsätta måltiden.

Framför ett verk blir några stående,
och det går strängar mellan verket och var och en av dem.

Och ingen klingar likt den andra.

Den stora faran ligger i när någon ställer sig på en stol
och talar om hur denna sträng ska klinga.

När någon talar om hur någonting ska upplevas.

Natt på Moderna Muséet. Inramade tomma dukar
- motiven har lämnat sina fyrkantiga rastgårdar

och svävar, kryper, smyger kring i mörkret.

Om en nattvakt skulle låta lampans stråle svepa över tavlorna,
skulle han slå larm. Allt är stulet!

Men innan några hunnit dit och innan alla lampor tänts

skulle tankefostren, alla dessa rastlösa motiv,
som söker en betraktare som nästan har förstått,
dessa motiv, som alltid är beredda

till flykt eller närmande, vara tillbaka i sina ramar

– som alltid ledda av "Ingens hundar", flocken av individer

som är redo att fly ut i mörkret åt var sitt håll
eller att mötas i tassheta sanden under solpiskan.

Stefan Demert

KONTRAKT

KONTRAKT

Du ser din bild i spegeln och tänker: "Där står jag.

Där står min kropp med det välkända ansiktet.

Jag vet vad jag heter, när jag är född och alla andra data.

Jag vet vad jag gör. Var jag är.

Jag vet att jag är en människa."

Och ändå är allt detta fel:

Du lånar en människokropp
med alla dess fantastiska egenskaper från planeten.

Den är inte du, men älska den och vårda den.

Var medveten om att den är ett lån
som du måste lämna tillbaka och aldrig återse.

Ty liv är förvandling.

Ditt sanna namn känner du inte.
Ditt sanna jag är resenären, insamlaren av erfarenheter,
de tusen kropparnas ryttare.

Du ingår i en plan, ja, det finns ett kontrakt
som du en gång själv skrivit under.

Du uppfyller just nu det kontraktet.

Gläds åt din anställning och åt dina arbetskamrater

Stefan Demert

KRÅKAN

KRÅKAN

Kråkan lever vid vägens kant.
Kajan och skatan gör likadant.

För där finns alltid nåt smått och gott
en räv, en hare, en igelkott.

Svensken lever vid vägens kant,
och många andra gör likadant.

Vi får aldrig vår matro störd;
det finns alltid nån som blir överkörd.

Det finns alltid någon som offrar sig
och räddar livet på dig och mig.

Det finns alltid nån på nån sprucken stäpp,

- så kliv ombord på vårt rövarskepp,

ty, fast det mörknar i vrår och prång,
och fast vi seglar mot solnedgång,
så fylls vårt segel utav en fläkt
ifrån de döendes andedräkt.

Kråkan lever vid vägens kant.

Kajan och skatan gör likadant.

Där finns alltid något att bita i
när välfärdsvagnen har kört förbi.

Stefan Demert

KRÅKGULDET

KRÅKGULDET                      

Där vankar den misstrogna kråkan.
Vem är den misstrogen mot?

Kan det va' annat än mänskan
den upplever som ett hot.

Kommer en människa nära,
går den åt sidan och glor.
Ja, inte är det då mänskan
den litar på och betror.

Nedärvt i kråkornas minne
ljuder en varning, ett skri:
Akta dig noga för mänskan!

Mänskan är inte som vi!

Ty fyller hon två hundra kråkor
med härliga hagelhål

och låter sin skörd noteras
så får hon en gyllne nål,

– att fästa på rockuppslaget
för solen att blänka i;

Sådan är människan, syskon,
hon är inte alls som vi

Stefan Demert

KRÅKSÅNG

KRÅKSÅNG

  

Fågel I;

När jag flög ut en sväng idag så blev jag ganska låg.
Det första som jag spana in var ett besprutningståg.
Och efter det så blev jag knappast gladare i håg,
för vart jag såg så såg jag såg vid såg vid motorsåg.

Fågel Il:

När jag flög ut en sväng idag så mötte jag en örn.

Det var nå't konstigt med honom, han verka' fått en törn,
han kunde inte lyfta, nej, det stämde inte för'n,

han yra nå't om "kvicksilver" och somna' i ett hörn.

När jag flög ut idag så blev jag sugen på nå´t gott.
Jag hade tänkt en daggmask eller något annat smått.
Men uppå motorvägen var det dukat riktigt flott
- med pressad grävling, mosad räv och igelkottskompott.

Båda:
Du människa, vad hjälper det hur hårt du ligger i,
det fina i all kråksång verkar gå dig helt förbi.
Du gnetar och gnor och kajkar och ror nedför livets Vindelälv.
Snart är du ensam i din båt – och då får du kvittra själv.

Stefan Demert

KRÄMAREN

KRÄMAREN

Så länge han än hade krafter och kände sig nyter och kry

så gjorde han sylter och safter som gladde var gom i vår by.

Han hade receptet på sylten som fyllde med sötma var sked.

Men nu har han tagit ner skylten och blivit en jordgubbe med.

Men ingen må känna sig purken att krämare kommer och far.

Nu skruvar vi locket av burken och njuter den sylt som är kvar.

Stefan Demert

KUCKELIKU

KUCKELIKU

Jag har varit på resa i tid och i rum
på de allra mest märkliga ställen.

Och ändå så vaknar jag upp i den säng
där jag slöt mina ögon om kvällen.

"Ett logiskt och vardagligt, cykliskt förlopp"
säger en som kan allting förklara.

Jag säger: En gåta är gryningens ägg,
och att vara kan kläckas ur vara.

De flesta går tyngda av bördor omkring
och samlar fragment utav stunder.

Jag önskar de kunde bli vakna och se
att varje sekund är ett under.

Stefan Demert

KUNG NEDRIK OCH KUNG FREDRIK

KUNG NEDRIK OCH KUNG FREDRIK

Kung Nedrik han hade en väldig Kanon

var kula var stor som den största melon,

Var dag gav han order att femtio skott
med den skulle skjutas mot grannkungens slott.
Och stygge kung Nedrik han hoppa och sprang,
och tjöt av förtjusning var gång det sa pang

Kung Fredrik han satt på en fallfärdig tron
och led uti dånet av Nedriks kanon.

Han hade i vardera örat en propp
och var gång det small gjorde kronan ett hopp.

Det regnade skärvor vid varje krevad
och rappningen föll i hans mjölkchoklad.

Kung Nedrik han hade en humor som få,
var kula som gjordes, lät han rista på:

"Till Fredrik från Nedrik”. Hans skämtlynne var
precis lika svart som den kappa han bar.

Och leende gick han till sängs varje kväll

och drömde om morrondan´s smällkaramell.

Kung Fredrik han satt i sitt söndriga slott
och målade blommor i gult och i blått.

När tavlan var färdig, så skrev han därbak:
"Till Nedrik från Fredrik, här får du en sak
att hänga nånstans i de salar du har.

Du hör ju till dem som har väggarna kvar."

När Nedrik så småningom tavlan fick se,
så upphörde genast hans läppar att le.

Han kände sig hånad och avundsjuk.

Det han ej förmådde med pensel och duk,
det tog han igen med sin stora kanon:
Med ens gav han order om dubbel ranson!

Kung Fredrik han satt på en kullfallen vägg
och gnolade i sitt förkolnade skägg.
Han blandade färger uppå sin palett
och målade ännu en blomsterbukett.

Då började kulorna dråsa från skyn

och Fredrik blev blek som ett lakan i hyn.

Ack det som fanns kvar av kung Fredriks gemak, 

det störtade samman med dunder och brak.

Den milde kung Fredrik han upphov ett skri.

Och begravdes längst ner med palett och staffli.

Så går det för den som är mild till sitt sätt
och inte begagnar kanon och lavett.

Kung Fredrik låg död bland ruiner och skrot.
Han sörjdes av gräset som burit hans fot,
och himlen begrät hans bedrövliga skick,
och speglarna sörjde hans ljusblå blick.

Mest sörjde väl kanske kung Nedrik ändå:
Nu fanns ingen längre att skjuta uppå.

Stefan Demert

KVINNAN

KVINNAN

Kvinnans röst ropar ur brunnen.

Den stiger längs väggarnas sten upp mot ljuset.

Den hörs i skogen.

Omsorgens tid stundar. Dräpandets tid är döende.

Men först, i en sista våldsam kraftansträngning
ska svärden höjas och det Gamla ta upp jakten på det Nya.

Men även så ska ske, att det Gamla i blint raseri
ska låta svärdet gå utan urskiljning
och svårt sarga sig själv.

Det Nya saknar vapen. Dess vapen är flykten. Gömställena.

Upptäckt, uppbrott och flykt - men inte bort.
Nej, längre och längre in i landskapet.

En utmattningstaktik.

Tills draken sjunker ihop som ett rivet cirkustält.

Då kan de jagade komma ut ur skogarna.

Då stundar omsorgens tid.

Kvinnan tar ett steg fram ur skuggan
under trädet.

Stefan Demert

KÄRLEKEN

KÄRLEKEN

Kärleken är en riddare utan sköld.

Hans lans är ärligheten,
den tvingar alla till uppriktighet.

Huden är kärlekens enda rustning.

Hans häst heter Fram.

Den skyggar aldrig.

Beslutsamheten är hans vapendragare,
som alltid väljer rätt vapen,
avpassat efter uppdraget.

Sålunda bestyckad
går kärleken fram.

Den slåss inte mot väderkvarnar.

Kärleken kan aldrig falla för en förälskelse.
En flod har ingen längtan efter stillhet.

Ni som hör mig vet inte vad jag talar om.

Jag talar om kärleken.

Det blod som sipprar fram
där spikarna trängt in.

Stefan Demert

KÄTTARNA

KÄTTARNA

Kättarna brinner på bålet.

Hettan är välvilligt god.

Det statliga härdade stålet
är färgat av kufarnas blod.

Så pågår den ständiga slakten
av gycklare och pellejöns.

De häxor man fångat vid jakten
har upphängts likt halshuggna höns

Stefan Demert

KÖRKORTET

KÖRKORTET

Välmenande vänner vill att jag ska ta körkort.

De vet inte vad de talar om:

de anställda på Trafiksäkerhetsverket
skulle hoppa upp och ner
som stressade pingpongbollar när rapporterna
om min framfart började strömma in.

Jag flög ju vimanas på Atlantis tid
och är fullkomligt fartgalan.

Sätt en farkost i mina händer och jag försöker
spränga alla vallar på nolltid.

Jag rätar ut vägarna.

Jag knyter ihop tidens början med dess ände.

Nej jag har det bra med mina fötter, min cykel,

mina skridskor, mina fotbollsskor,
mina stillastående stolar och min sakta
som min tanke glidande kanot.

Stefan Demert (tog körkort 1984, 45 år)