JUST NU ÄR VI SÅRBARA

JUST NU ÄR VI SÅRBARA

Just nu är vi mycket sårbara.

Vi befinner oss i utkanten av en era.

På ett tidsflak
som snart ska kollidera med det kommande.

Det som hänt så många gånger.

Sprickor, förskjutningar och förhöjningar
kommer att uppstå. I jord och människa.

Det vi kallar tiden kommer att gå snabbare och snabbare.
Det har redan börjat. Nästan omärkligt.

Men märkbart för mycket små instrument och sinnen.

Utkastet till människan ska ge avkastning

i form av en ny.

Ingen superindivid med hyperintelligens
utan en människa med vi-känsla

bärande inom sig en aning växande till vetskap
om sin plats i alltings sammanhang.

Just nu är vi mycket sårbara.

Snart öppnas såren.

Liv rinner ut och möts av nytt som är på väg in.

En smärtsamt utdragen förlossning

ur vilken ett barn föds som ska heta

Medmänniskan.

Stefan Demert

KAMPSÅNG FÖR GRÅSUGGOR

KAMPSÅNG FÖR GRÅSUGGOR                   

Jag står på betongbarrikaden
och yrkar på straff åt envar
som nattetid färglägger staden
så den inte blir som den var.

Jag tillhör dom gula och blåa
som anser att rätt ska va' rätt.

Jag slåss för det platta och gråa
och kräver graffittireträtt.

Tag strid för den gråa fasaden
så klottret försvinner till slut!
Om var och en målade staden
- hur skulle den staden se ut!?

Stefan Demert

KAOS

KAOS

Människor trängs

vid de ryska bankerna
för att få ut sina pengar.

Den stora orkanen går över USA.

Halva Jorden
står till knäna i vatten.

Men fiskarna klarar sig fint.
Och fåglarna hittar alltid
någon kvist eller avsats
att betrakta det hela ifrån.

De små krabborna på stranden
kilar som vanligt mellan hålen.              

De vet inte om
att kurserna faller
på världens börser.
De samlar inte ens
på snäckskal.

Stefan Demert

KEJSAREN OCH HANS FOLK

KEJSAREN OCH HANS FOLK

När kejsarn matar hundarna med kött från silverbricka,
som en utav hans tjänare framsträcker mot hans hand, 
då letar magra landsmän efter pölar för att dricka, 
men finner bara sprucken lerjord, grus och ökensand.

När kejsarn läppjar lemonad i skydd av palmens skugga
och ser på sina påfåglar och finner livet gott,

då letar magra landsmän efter någonting att tugga,

i tunnorna bland soporna som kommer från hans slott.

När kejsarn går till sängs bland sina lena sidenlakan
och somnar tryggt och stilla under släktens vapensköld,
då letar magra landsmän efter någon bot mot vakan,
en varm och drömlös timma bortom ökennattens köld.

När kejsarn och hans styrkor rullar fram igenom staden
och flaggor och trumpeter ropar ut nationens dag,

då sträcker magra landsmän sina händer mot paraden,
men motas in i gränderna med hårda hugg och slag.

När kejsarens bankirer allt hans guld på vågar väger
och allt han har av tillgångar på ark summeras ner,
då samlas magra landsmän i de sjukas samlingsläger,
som byggts så långt från slottet så att kejsarn inte ser.

När kejsarn ligger stum och stel och sminkad i sin kista
omgiven av det krams som tillhör dödens pomp och ståt,
ses ingen av hans magra landsmän uti tårar brista
- ty kejsaren har torrlagt även källorna till gråt.

Stefan Demert

KLOCKORNA TALAR

KLOCKORNA TALAR

Jag hör klockorna tala runt omkring mig, ropa till varandra.

Fastklängda på väggarna hackar de ut tiden i den tomma luften.
Med silverspett perforerar de tystnadens vita blad med sekunder.
Långsamt, obarmhärtigt mal de sönder timme på timme:
hackar dem till osynligt stoft som lägger sig i rummen och inne i mig.

Sedan kommer vinden och sopar bort stoftet från tid och medvetande.

Armbandsuret kramar min handled, och den vita urtavlan hångrinar.

Jag hatar min klocka men varje afton skruvar jag upp henne... henne?
Min klocka är två män: den ene bär en hink full med blodiga knivar,
den andre kastar knivarna mot mig, och mannen med hinken drar ut dem.
Jag vet att de en dag skall sluta med detta. De kommer att lägga mig
på en bår. Jag kommer inte att kunna röra mig fast jag inte är bunden.
Jag kommer inte att kunna skrika fast jag har min tunga
och mina stämband kvar. Jag var ett skelett med kött på.
Det är det enda jag vet om mig. Mina läppar kommer att multna
och blotta ett sällsamt leende, ett evigt leende.
Och den som ser detta leende kommer inte att värmas därav,
utan skrika av fasa. Men ingen kommer att se det,
endast de blinda maskarna, och de kommer att glida förbi mig
som stjärnor i en rymd av svart jord utan att ägna mig en masktanke.
Tungan kommer att vissna, och i den vita grottan skall ingen tala mer.
Mina ögon kommer att lämna mig, ensam med mörkret.
Hösten kastar sig mot fönsterrutan.

Stefan Demert

KLÄTTERVÄGGAR

KLÄTTERVÄGGAR

Man sätter upp klätterväggar

för folk att klättra på

för att dom inte ska känna sig nere
och börja klättra på väggarna.

Stefan Demert

KOMMUNIKATÖRERNA

KOMMUNIKATÖRERNA

– Jag förstår inte vad du menar.

– Men om jag säger så här då, förstår du då?

– Ja, lite bättre, men inte riktigt ändå. Inte det där sista.

– Jasså det, jo, jag menar så här att …

– Jaha, då förstår jag. Du menar på det här viset …

– Nej, inte riktigt. Du har nog ändå inte förstått.

– Men - om jag säger så här då …?

– Nej, du har nog helt missförstått.

Konstnären bygger sina bilder, lägger färg vid färg.

Klappar, kramar och klämmer fram sina lerväsen.

Författaren klipper silhuetter och klistrar fast

namn, egenskaper och pappershjärtan.

Tankens otroliga värld mals ner till svartpepparlika bokstäver
som kommenderas att formera sig i räta rader på ett ark.

Allt ställs ut i kommunikationens namn.

Ett vernissage av vener, artärer och nervtrådar.

Det innersta hängs upp på väggarna och förvandlas till det yttre.

Så släpps genom porten skarorna av vandrarmyror in
för att tugga i sig allt och betygsätta måltiden.

Framför ett verk blir några stående,
och det går strängar mellan verket och var och en av dem.

Och ingen klingar likt den andra.

Den stora faran ligger i när någon ställer sig på en stol
och talar om hur denna sträng ska klinga.

När någon talar om hur någonting ska upplevas.

Natt på Moderna Muséet. Inramade tomma dukar
- motiven har lämnat sina fyrkantiga rastgårdar

och svävar, kryper, smyger kring i mörkret.

Om en nattvakt skulle låta lampans stråle svepa över tavlorna,
skulle han slå larm. Allt är stulet!

Men innan några hunnit dit och innan alla lampor tänts

skulle tankefostren, alla dessa rastlösa motiv,
som söker en betraktare som nästan har förstått,
dessa motiv, som alltid är beredda

till flykt eller närmande, vara tillbaka i sina ramar

– som alltid ledda av "Ingens hundar", flocken av individer

som är redo att fly ut i mörkret åt var sitt håll
eller att mötas i tassheta sanden under solpiskan.

Stefan Demert

KONTRAKT

KONTRAKT

Du ser din bild i spegeln och tänker: "Där står jag.

Där står min kropp med det välkända ansiktet.

Jag vet vad jag heter, när jag är född och alla andra data.

Jag vet vad jag gör. Var jag är.

Jag vet att jag är en människa."

Och ändå är allt detta fel:

Du lånar en människokropp
med alla dess fantastiska egenskaper från planeten.

Den är inte du, men älska den och vårda den.

Var medveten om att den är ett lån
som du måste lämna tillbaka och aldrig återse.

Ty liv är förvandling.

Ditt sanna namn känner du inte.
Ditt sanna jag är resenären, insamlaren av erfarenheter,
de tusen kropparnas ryttare.

Du ingår i en plan, ja, det finns ett kontrakt
som du en gång själv skrivit under.

Du uppfyller just nu det kontraktet.

Gläds åt din anställning och åt dina arbetskamrater

Stefan Demert

KRÅKAN

KRÅKAN

Kråkan lever vid vägens kant.
Kajan och skatan gör likadant.

För där finns alltid nåt smått och gott
en räv, en hare, en igelkott.

Svensken lever vid vägens kant,
och många andra gör likadant.

Vi får aldrig vår matro störd;
det finns alltid nån som blir överkörd.

Det finns alltid någon som offrar sig
och räddar livet på dig och mig.

Det finns alltid nån på nån sprucken stäpp,

- så kliv ombord på vårt rövarskepp,

ty, fast det mörknar i vrår och prång,
och fast vi seglar mot solnedgång,
så fylls vårt segel utav en fläkt
ifrån de döendes andedräkt.

Kråkan lever vid vägens kant.

Kajan och skatan gör likadant.

Där finns alltid något att bita i
när välfärdsvagnen har kört förbi.

Stefan Demert

KRÅKGULDET

KRÅKGULDET                      

Där vankar den misstrogna kråkan.
Vem är den misstrogen mot?

Kan det va' annat än mänskan
den upplever som ett hot.

Kommer en människa nära,
går den åt sidan och glor.
Ja, inte är det då mänskan
den litar på och betror.

Nedärvt i kråkornas minne
ljuder en varning, ett skri:
Akta dig noga för mänskan!

Mänskan är inte som vi!

Ty fyller hon två hundra kråkor
med härliga hagelhål

och låter sin skörd noteras
så får hon en gyllne nål,

– att fästa på rockuppslaget
för solen att blänka i;

Sådan är människan, syskon,
hon är inte alls som vi

Stefan Demert

KRÅKSÅNG

KRÅKSÅNG

  

Fågel I;

När jag flög ut en sväng idag så blev jag ganska låg.
Det första som jag spana in var ett besprutningståg.
Och efter det så blev jag knappast gladare i håg,
för vart jag såg så såg jag såg vid såg vid motorsåg.

Fågel Il:

När jag flög ut en sväng idag så mötte jag en örn.

Det var nå't konstigt med honom, han verka' fått en törn,
han kunde inte lyfta, nej, det stämde inte för'n,

han yra nå't om "kvicksilver" och somna' i ett hörn.

När jag flög ut idag så blev jag sugen på nå´t gott.
Jag hade tänkt en daggmask eller något annat smått.
Men uppå motorvägen var det dukat riktigt flott
- med pressad grävling, mosad räv och igelkottskompott.

Båda:
Du människa, vad hjälper det hur hårt du ligger i,
det fina i all kråksång verkar gå dig helt förbi.
Du gnetar och gnor och kajkar och ror nedför livets Vindelälv.
Snart är du ensam i din båt – och då får du kvittra själv.

Stefan Demert

KRÄMAREN

KRÄMAREN

Så länge han än hade krafter och kände sig nyter och kry

så gjorde han sylter och safter som gladde var gom i vår by.

Han hade receptet på sylten som fyllde med sötma var sked.

Men nu har han tagit ner skylten och blivit en jordgubbe med.

Men ingen må känna sig purken att krämare kommer och far.

Nu skruvar vi locket av burken och njuter den sylt som är kvar.

Stefan Demert

KUCKELIKU

KUCKELIKU

Jag har varit på resa i tid och i rum
på de allra mest märkliga ställen.

Och ändå så vaknar jag upp i den säng
där jag slöt mina ögon om kvällen.

"Ett logiskt och vardagligt, cykliskt förlopp"
säger en som kan allting förklara.

Jag säger: En gåta är gryningens ägg,
och att vara kan kläckas ur vara.

De flesta går tyngda av bördor omkring
och samlar fragment utav stunder.

Jag önskar de kunde bli vakna och se
att varje sekund är ett under.

Stefan Demert