SVINAHERDEN
Jag är en svinaherde, jag
vallar mina svin,
fem svin igenom världen vallar jag.
Och det är ömsom galla och
det är ömsom vin:
och det är ömsom natt och ömsom dag.
Jag lämnades på trappen,
jag är ett hittebarn,
en bortbyting av ädelt kungablod.
Sen dess har jag slitit
vid hjul, galär och kvarn
och dragit båtar uppför tidens flod.
Sen dess så har jag vandrat
inunder mörka träd
- där stigen sällan
flödade av ljus -
och sått på hälleberget
och skördat bitter säd
och jagats bort från åkerjord och hus.
Sen dess så har jag färdats
i öken och på älv
och ropat ut min glädje och min sorg;
och varit den som pryglade
- och blivit pryglad själv,
och levt i fattigtorp och kungaborg.
Mitt öde var att vandra bland
lejon och bland lamm,
att alltid känna stigen under skon,
att lämna bakom liv på liv
längs vägen jag drar fram
- som övergivna gryt och fågelbon.
0ch svinen som jag vaktar
ser aldrig upp mot skyn;
de nosar, lyssnar, letar efter rov,
de slickar och de mumsar
och de vältrar sig i dyn
och tillfredsställer sinnenas behov.
Och vintern övergår i vår,
och sommaren blir höst;
det blåser gula löv kring rot och strå.
Jag har en kungakrona tatuerad
på mitt bröst
som visar vilken riktning jag
ska gå.
Allt under månens skära och solens medaljong
Jag leder sakta mina svin
till slakt;
och när jag blivit fri
från dem då är jag fri från tvång
och kan bege mig av från denna trakt.
Igenom dimman skymtar en
ensam höks kontur,
dess gälla höksång handlar om all tid,
om jägaren och offret som
trängs i samma bur
– och sången fyller
landskapet med frid.
Jag är en svinaherde, men
av konungslig sort;
framför mig lufsar mina grisar fem.
Men fast jag ständigt vandrar
på vägar som bär bort,
så är jag ändå alltid på väg hem.
Stefan Demert