VÄGEN TILL FREDEN

För strånas och stänglarnas skull
är livet en glädje att leva,
för allt som förlöses ur mull
och lyser i glänta och skreva.

För kåren som drar över näset
och ropet ur vassen från lommen.
För skuggan som väntar i gräset
på den regnande körsbärsblommen.

För bladens och knopparnas skull,
för grenarnas frukter och hängen.

För alltings gemensamma mull
och sammanflätningens klängen.

För vågen som vandrar bland vågor
på utan- och innanhaven.

För eldens otaliga lågor.

För stigen och vandringsstaven.

För strånas och stänglarnas rad
som lyser längs vandringsleden;

– om inte det gör mig glad
så finner jag aldrig freden.

Stefan Demert

VÄRLDENS HJÄRTA

Världens hjärta
utestänger ingen.
Hur skulle ens
en endaste människa
kunna ta sig utanför den gräns
som är satt av kärleken.
Gränslös som den är.

Stefan Demert

VÄRN

VÄRN

I stormens öga
finns ett värn av stiltje.

Så länge stormen varar.

Där är det stilla havet.

Orkanen omsluter en pelare av ro.
Den pelaren bär upp alltet.

Den saknar fästen, den är själv ett fäste.

Människans ondska och grymhet

gör det svårt för henne att förstå
att hon deltar i en fest,
det stora Kärleksexperimentet.

När du utför en kärlekshandling

utan att tänka på den,
ja, när du själv efteråt kanske förvånas
över din egen känslokyla

– då är det kärlek.

Den ställer inga krav. Spekulerar inte.

Förväntar sig ingen motprestation.

En sådan handling märker du inte själv,
men den berikar din omgivning

Det finns bara en sak som är viktig. En enda.

Kärleken till medmänniskan
och planetens alla manifesterade former.

Allt utanför detta enda
är vandringar och irrfärder runt kärnpunkten.

Den enda.

Vi kan aldrig förstå aldrig fatta.

Endast med känslan påkopplad
kan vi få glimtar av det vi aldrig kan förstå.
Glöm intellektet och värderingarna ett tag.

Lyssna till känslan.

Då stiger bubblor upp mot dig från alltets botten.
Svaren når ytan.

Ibland bränner det till i bröstet på dig.
En smärtans glädje över att existera överväldigar dig.

Du känner ro, och har fördragsamhet med allt. Även dig själv.

Då är du nära.

Då är du nästan framme.

Vi knäar under kosmos' tyngd och mörker,
och tror oss utestängda

– medan de suveräna svalorna
överkorsar himlen
med några snabba streck.
De känner ingen vördnad,
de vet att de är inneslutna.

I stormens öga finns ett värn av stiltje.
Så länge alla stormar varar.

Stefan Demert

ÅLNING MEDELST HASNING

ÅLNING MEDELST HASNING

En gång var jag i det militära
för att Gud och kungen ära.
Där fick vi lära oss en konstig kasning
som kallades ålning medelst hasning.

Och vi kasade och kavde
och vi slingrade och skavde.
Hela da'n så åla vi,
men inte säg vi lede fi.

Det var bara gråsuggor och sprättmaskar
och kolapapper och tablettaskar.
Vi säg bara lera och skit och legymer
och vi blev kladdiga om våra kostymer.

Int' kom jag fram
till Vietnam.

Aldrig nådde ja´

till Kambodja.

eller vart vi nu skulle.
Vi kröp hela da'n mot en kulle
där vi skulle inta en sten bland träna
och vi fick inte ens krypa på knäna.

Å jag tänkte, det här var en långsam färd
men det är väl nån sorts besparingsåtgärd.
Dom vill att vi skall tugga gräs som korna
och att vi skall spara sulorna på skorna.

Vem kan ha hittat på det här?
Det måste ha vart en trasslig ”käär”.
Det måste ha varit nån som är blyg och tillbakadragen
och som inte är rädd att bli kall om magen.

Och jag tänkte, det här måste vara en syn
om en kom krypande så här i byn.
Om en kom kasande så här till handelsbon
skulle en bli beglodd utav person efter person
som skulle säga,
det här var en konstig kommunikation.

Så ålning medelst hasning som förflyttningsknep,
det är bara skräp.

Stefan Demert

ÄNGELN

Jag är blott på genomresa.

Finns här något pensionat?

Mig lockar föga ortens lyxhotell.

Jag önskar endast natthärbärge

och en tallrik mat och kanske
även sällskap för en kväll.

Men jag har sett att storken är på väg åt erat håll.
Då täcker ej försäkringar och grundlig statistik.

Då kan ni kasta pärmarna med alla protokoll;

ty hinnorna har brustit – världen läcker son ett såll.

Och lommen flyter död i eran vik.

Jag är en ängel utan vingar,
men jag har en vandringsstav.
Jag har närmare till gräset än till skyn.

Jag har vandrat över Jorden,
jag har färdats över hav
långt innan mänskan formades ur dyn.

Och jag har sett att stormen snart når fram till era hus.
Och den tar ingen hänsyn alls till ägor eller lås.

Den river alla ledningar och släcker alla ljus;
och alla torn ni reste ska den kasta runt som grus

– och intet enda korn ska återfås.

Ni kan glömma att ni sett mig.
Ni kan glömma vad jag sagt.
Ni kan fortsätta att leva som ni gjort.
Ni kan låtsas att jag aldrig övernattat i er trakt,

att jag aldrig; slog med staven mot er port.

Men jag har sett att stormen krossar vinst och överflöd
och sliter sönder lögnerna kring allt som varit spel. 
Ni tror jag är en mordängel som förebådar död,

men ser ni i min ränsel ska ni finna vin och bröd

– av vilket var och en må taga del.

Stefan Demert

ÄNGELN PÅ SKITIGA SKEDEN

Jag satt där på Skitiga Skeden,

ett uräckligt, nernött kafé,
så schabbigt och instängt och rökigt
att knappast man handen kan se.

Jag satt där och trängdes i baren
med baksmälla, stor som ett hus,
och tyckte det mesta var öken

– då syntes i dörren ett ljus

Och jukeboxen tystnade, Slabbiga Slim
kom av sig i slaget mot Jäkliga Jim.
Vi gned våra ögon och såg på varann.

Som genom ett trollslag all fylla försvann.

Först kom det en våg - sen kom skummet;
det glittrade, lyste och sken.

En ängel drog in genom rummet
och luften blev daggfrisk och ren.

Jag sitter på Skitiga Skeden.

Du tror nog att ängeln som kom
det var en sån där vanlig pangbrud
som får alla att vända sig om.

Men hon vickade inte på häcken,
hon gick inte in, nej, hon flög
och landade uppe på disken
och var bara halvmetern hög.

Hon log mot oss alla och ögonen lös.

och var och varannan blev smått religiös.
Hon hade det allrasom lenaste skinn

– och bartendern tappa' en helpava gin.

Men vågen drog bort, liksom skummet
som lyste och glittrade – sen
var ängeln försvunnen ur rummet
och luften blev tjyvtjock igen.

Ja, det var en märklig historia.
Hon kom och försvann i en dörr;
en liten med vingar och gloria
som bokmärkena ifrån förr.

Och ängeln på Skitiga Skeden
förnekas av alla som såg.

Men jag har en fjäder i hatten
och vet att det inte är båg.

Stefan Demert

ÄNTLIGEN

ÄNTLIGEN

För en gångs skull höjde jag rösten.

Och mötte ett förvånat ansikte
över sopptallriken.
Med en blick som sa:

"Vad var det herrn ville?"
Lite ironisk så där.

Men jag stod på mig.
Tänkte: nu eller aldrig.

Lade ett nytt rakblad på tungan.

Och drog till.

Hans blod sprutade över duken.             

Med en min bestående
av hjälplöshet och överraskning
föll han framstupa över bordet.

De övriga gästerna vände sig bort
och samtalade allt ivrigare och högre.

När jag såg hans belägenhet
kände jag en varm ström
genom bröstet.

Jag reste honom upp,
sydde ihop hans hals
och vred ur hans slips
över sopptallriken.

Vi fortsatte måltiden
under tystnad.

Men hela tiden
bubblade det
av glädje inom mig.

Äntligen.

Äntligen hade jag varit ärlig

Stefan Demert

Stefan Demert, Dikter A - Ö

Stefan Demert,  Dikter A - Ö  

Här nedanför finns ungefär 400 av Stefans dikter sorterade på titel från A-Ö.

Här ovanför kommer nästan lika många till, sorterade på samma sätt.

ABONNENT

Jag har Stjärn-TV.

Molnfria nätter får jag in himlavalvet.

Alldeles tyst är det.

Inte en debattpanel så långt örat når.

Inget lek- och nojsprogram.

Inga referat. Inga nyheter.

Alldeles tyst är det.

Bara gammalt mörker, och gamla stjärnor.

Men inga stjärnreportage.

Det är samma stjärnor Tycho Brahe såg

och Maria Stuart och Josef av Aramitea
och alla de namnlösa människoskarorna.

Men inte är väl himlavalvet

något för dagens konsumenter

och net-resenärer som kräver
bildväxling varje halvsekund.

Och lite kusligt är det

väl också - med himlavalvet.

Därför är det tryggare

att färdas in i det

man tror sig begripa
- än ut i det man aldrig kan fatta.

Stefan Demert

ALLT ANDAS ENSAMHET

Fjärilen på blomman sitter ensam.

Blomman vaggar ensam fjärilen.

Träden i skogen står ensamma.

Solen, solen är ensam.

Månen har ingen.

Klippan sticker ensam ut i vattnet.

Varje våg är övergiven.

Vem öppnar sitt fönster för den ensamma vinden,

att den inte längre ska behöva leta bland bergen,

i öknarna - på haven, där ensamma valar
går i djupen darrande av rädsla.

I Vintergatans snö syns inga spår.

Varför ropar ingen till någon?

Varför klyver ingen all denna ensamhet med ett skri?

Duvorna sitter stilla, inburrade i ensamhet.

Kön vid busshållplatsen har inget sällskap.

Lyktorna lyser var för sig, Inte tillsammans.

Varje ting har en corona av ensamhet omkring sig.

Till och med saxen på bordet består av
två ensamma knivar som arbetar sida vid sida.

Jag försöker ständigt vänja mig vid
den fruktansvärda tanken på att jag är odödlig,
men varje gång jag är nära,
faller som från en sovande, en bok ur handen.

I den finns beskrivningen av hur alpinisterna
hejdas av stormen fästade vid varandra
söker de lä på var sin klipphylla.
Endast rep förenar dem.

Deras enda gemenskap är klippans ensamma topp.

När jag ska förnya passet
hittar jag ingen bild av mig själv.
Alla jag sett igenom verkar föreställa någon annan.

Någon talade i hårda ordalag om för mig
vem jag är och vad jag står för,
men inte ens då kände jag igen mig.

Jag har nog gått för länge i samma kläder;
då blir man lätt igenkänd av dem
som tror sig känna igen.

Kavajfickorna är fulla av dammtussar.

Skosulorna är så nötta att jag har benpiporna
djupt nere i jorden.

Hjärtat har skrumpnat och glidit ner i tarmen
och är på väg ut.

I spegeln - den ensammaste av alla -
ser jag nu hela tiden nacken på någon
som avlägsnar sig.

Jag vet bara två saker.

Den ena är - innan jag kunde läsa visste jag allt.

Den andra är - att jorden är en änka.

Stefan Demert

ALLT KÖTT ÄR HÖ

Som julbocken i Gävle

går jag mitt öde till mötes

trots ringen av bevakare

trots brandmännen
trots all vaksamhet
kommer någon att smyga sig fram
och antända mig med sin fackla
mitt sken och mitt sönderfall blir stort

mina gnistor ska stiga upp mot natthimlen
som befriade eldflugor

allt kött är hö
allt liv är halm
våra själar vilar
på bäddar av strå

Stefan Demert

AMBITION

Träget

knegar jag mig fram
för att så småningom
armbåga till mig

en plats bland
dödsannonserna.

Stefan Demert

ANNAT ÄN GENOM MINA

Jag sa till mig själv:

Du har blivit så allvarlig.

Då log jag.

Kanske är det så att min humor
har börjat hitta hem
och att mitt allvar
har funnit sin vagga.

Vad är humorn annat än fjärilens dans,
solblänkets rörelse mot fonden av gran,
skridskoprinsessans piruett på isflaket?
Gränserna blir allt otydligare.

När Titanic nämns tänker vi bara på
att hon sjönk
men aldrig på att hon byggdes.

Att se på livet genom kärlekens ögon
är inte som att se på livet genom ögon.

Vems ögon

har Jorden att begråta sitt öde med
annat än genom mina.

Vilka andra röster än våra
kan varna och ropa att piruetten
närmar sig iskanten.

Det stämmer. Jag har blivit allvarligare.
Mörk som granen.
Men då ser ni ju fjärilen tydligare.

Detta tänker jag le åt.

Stefan Demert