PLANETENS SÅNG

 PLANETENS SÅNG

 

   Hör opp! Din moder sjunger nu till dig för första gång

Jag har försökt förut men du har aldrig hört min sång

Du gick med blicken sänkt och du var döv för mina ord
Du var min gäst – med trodde att du ägde denna jord                    

Jag vill att du ska veta att din kropp är blott ett lån 
Jag gav den åt din ande, som är långväga ifrån

Du blev mitt stora sorgebarn, du blev min ögonsten
Och därför har jag lyft dig upp till trädets högsta gren

Nu vill jag - när du vandrar – att din varsamhet är stor
Ty om du skadar någonting så skadar du din mor

Gå varligt genom gräset som jag lägger för din fot
Det minsta liv du möter har en orsak och en rot

Så har ditt liv en orsak och en mening och ett skäl
om än du fötts till konung eller om du fötts till träl

Och när du går längs havets strand och tar en näve sand
Så är det mig, din moder, som du silar i din hand

Du avgör själv om porten ska stå öppen eller stängd
Det du ger mig ger jag igen av samma mått och mängd

  Nu färdas vi tillsammans i oändlighetens sal
  Du är mitt barn och lyser som en lilja i min dal 

  Stefan Demert, till vännen Sid Jansson        

POETEN

POETEN

Han var poet.

En källarbohem som skrev poem
med en skrovlig vägg som skrivunderlägg.
Han rökte cigarretter,
som han lånade. Han hånade
terziner och sonetter.

Han sa bland annat:

”Jag är förbannat missförstådd

Jag är kungen av spader, dödens färg.

Skönhetens fader, sorgens son.

En ynklig dvärg. Ett hyvelspån”

Han brottades med orden.
Han skrev och slet,

Han skrev om ensamhet.
Han skrev om människan och jorden.

Han var fattig och mager och föga fager.

Han fick försaka.

Var dag
fick han dikter tillbaka från bokförlag.

Han tog det hårt, blev blek och sjuk
och frättes svårt av spritmissbruk.

Han var poet.

Han var fattig och mager.
Men!
han skrev en schlager.

Nu sitter han inte och glor

i det blå.

Han dricker champagne ur skor.

Nu krokar han arm med blondiner
och röker cigarr och skiner.

Stefan Demert

PRINSESSAN OCH DRAKEN

PRINSESSAN OCH DRAKEN

Prinsessan väntar i drakens slott
på den ljuva befrielsens sötma,
men många år har nu redan gått

och prinsen tycks inte ha särskilt brått
och draken har börjat att tröttna.

Hon lyssnar efter en fåles gnägg
och väntar att ljudet av hovar
skall eka upp emot slottets vägg

där draken traskar med gikt och skägg
i gamla och invanda lovar.

Hon knäpper sorgsen sin harposträng
de sånger hon spelat till leda

och drömmer om att i silkessäng
få krypa ner med en vacker dräng
och glömma all gråt och sveda.

Hon ser åt väst och hon ser åt öst,
hon ser över berg och dalar.

Med kutig rygg och med slaka bröst
hon traskar runt på sin ålders höst
och huttrar i drakens salar.

Och draken ser man runt slottet gå
och sucka så tröstlöst och pinat.
Spruta eld kan han ej förmå,

hans klor är slöa, hans ragg är grå
och elakheten har sinat.

Snart ligger draken till hälften död
och rosslar och ligger om vatten.

Prinsessan är nu hans enda stöd,
hon hjälper draken i drakens nöd
och vakar långt in på natten.

Och när så draken är död och spak,
då stänger hon till varje lucka
och går sen in i sitt sovgemak

och lämnar världen så stel och rak,
en gammal och ensam nucka.

Men var är prinsen med svärd och mod?

Jo, han strunta i saga och sägen.

Han tog sig en piga så trind och god,

så slapp han att ödsla båd' svett och blod
på drakar som spärrar vägen.

Stefan Demert

PROGRAMLEDAREN

 PROGRAMLEDAREN

I TV nuförtiden

har en del programledare nån sorts stora kort
som dom håller i och sneglar på.

Man skulle kunna tro att korten hjälper dem
att memorera det som ska komma i programmet.

Men det är fel.

De håller i speglar som viskar till dem:

”Du är programledare.

 Du är programledare.
 Du är programledare.”

 Stefan Demert

PROV OCH PRÖVNING

PROV OCH PRÖVNING

I eftermiddag är det prov i matte, 

och jag kan undra hur det ska gå.
Jag sitter här med en kaffe latte
och jag har annat att tänka på.

Jag sitter här i ett gäng av tjejer
som om jag satt i en egen bur.

och jag kan höra hur någon säger:

Varför är Karin så jäkla sur?!

Jag jobbar extra i ICA-kassan
när skolans schema tillåter de'.

I går kom Ulrik och Jim och Hassan
och fråga' mig: Vill du hänga me'?

Dom körde liksom med flotta stilen

och jag var smickrad - de' klart jag var.

För Ulrik hade fått låna bilen
utav sin rike och snälle far.

Jag är så ensam och så besviken.
Vet inte vem jag får hjälp ifrån.
Min mamma sliter i ortsfabriken.
Min pappa lever långt härifrån.

Dom satte på mig i Citroengen
och satte av mig vid järnvägsbron.
Sen låg jag vaken i natt i sängen,
berövad glädjen och kärlekstron.

Jag skulle helst vilja få försvinna
och lämna platsen där jag nu bor.

Jag känner skam över att va' kvinna.
Tänk om jag också har blivit mor!

Och sorg och rädsla är allt jag känner

– och jag har ont där jag blev ett rov!

Har man egentligen några vänner?

Nu ska jag gå till mitt matteprov -

Stefan Demert

PULS

PULS

 

Pulsen..

Brahmas natt och dag.

Vilandet.

Uppvaknandet: Vem är jag?

Sökandet och

förverkligandet.

Tillbakagången.

Vilan.

Uppvaknandet: Vem är jag?

Sökandet och

förverkligandet.

Tillbakagången.

Vilan.

Pulsen.

Stefan Demert

PÅ BÅDA SIDOR DÖRREN

 PÅ BÅDA SIDOR DÖRREN

 

Jag skulle vilja säga er,
ni "galna mödrar" på Plaza de Mayo:
Ingen junta kan utplåna någon!
Era söner lever! Era män är än på vandring!

Ingen tröst skulle det ge er,
ni, galna mödrar på Plaza de Mayo,
i er förtvivlan. Ni, Argentinas samvete
bevakat av karabinjärer.

Ingen tröst.

Men en vetskap, ett vindskydd för hjärtat
när tårarna inte orkar längre,

när ögonen svullnat igen, halsen tjocknat
och solarplexus är urgröpt.

När all er kraft droppar
som missfall ur era sköten.
Ett vindskydd.
En vetskap.

Dörren har stängts emellan er,
men på båda sidor om den pågår livet.

Berätta för era plågoandar
att de har misslyckats

i sitt uppsåt att åtskilja er.

Berätta
att dörren är olåst
och att när de gläntar på den
ska de möta sina offer.

Levande.

Stefan Demert

PÅ GYCKLARSTRÅT

 PÅ GYCKLARSTRÅT

Den vita trumman och den svarta geten
är rekvisitan på min gycklarfärd.

Och trumman föreställer jordplaneten
och geten hotet mot vår vackra värld.

När bjällran pinglar och jag gal mot höjden
och geten stångar mot det gamla skinnet,
då märks bland folket ingen hejd på fröjden.
Då kan man undra vad de bär i sinnet.

De är för mig liksom en gammal gåta.
Och jag har inte något svar att ge.
De flabbar korkat när de borde gråta
och de blir rädda när de borde le.

Och när jag halkar kull i stadens lera
och sätter baken i en pöl med vatten,
då tjuter de och ropar: "Mera! Mera!"
och kastar silvermynt i gycklarhatten.

Min bjällra lyfter jag emot publiken

– den gåva som jag fått av Gud och Hin -
och spelar fåne mitt i all trafiken
och slår och hamrar på min mandolin.

Och geten stångar så att trumman spricker.
Si, världen rämnar! - tror ni någon klagar?
Man bara skrattar och slår upp och dricker,
för denna dag är blott en dag bland dagar.

Tja, ett tu tre blir man väl satt i stocken.

Den snor min bjällra och min mandolin.
De snor väl trumman min och getabocken.
Men de går bet när de ska sno mitt flin.

Jag har förstått att världen vill bedragas;
det kvittar lika - Sanning eller Sägen…

Jag lämnar staden när det börjar dagas
och traskar vidare på gycklarvägen.

Stefan Demert

PÅ LÅNGT HÅLL FRÅN TÅGET

 PÅ LÅNGT HÅLL FRÅN TÅGET

Vilken underlig bild. En prick.

En man i ett bredbrättat landskap.

Mannen springer; en liten upprättlöpande myra
på vägen som går bland fält
täckta av februarisnö.

Höga kraftledningar omkring. Stor himmel.
Och en liten springande man,
en springande punkt i tillvaron.
Han tillhör den nya tidens springare - i grå joggingdress -
en som springer ut från en punkt
och återvänder dit.

Varför springer han?

För att må bra, säger någon.
Mår han då inte bra?

Jo, men han kan må bättre.

Hur bra kan man egentligen må?

Det är det ännu ingen som vet,
för ingen har ännu mått så bra.

Skatorna har redan börjat bygga vårboning.
Och genom Uppland springer en man.

Under höga ledningar. 

Kanske tror han
att han med sin språngmarsch ska kunna fästa
ännu några hårstrån på sitt huvud.

Det borde ju betyda
att han älskar livet.

Eller är det så
att han är rädd för döden.

Stefan Demert

RAGNARÖK

 RAGNARÖK     

När det sista trädet 

fällt det sista lövet
och faller samman

ska rävarna söka sig in

i sina mörka hålor
för att försöka vänta ut

de tre vintrarna
som inte ska åtskiljas
av några somrar.

Månen ska frysa fast

i sin bana

och över taigan
ska endast lavskrikans
rop höras.

Men det finns en saga

– för den som vill höra -

som säger att solens återkomst
ska förebådas av att

hjortron åter kommer att

lysa på myrarna

och att en väldig älg

– Tyrgirbände -
ska avteckna sig
mot himlaranden.

Stefan Demert

RESA PÅ EN REFLEX

 RESA PÅ EN REFLEX                 

(sjön Mangen)

Bland molnen doppar jag min paddel 

och paddlar hemåt genom himlens hav.
Så har jag levt på denna vattenspegel
som både väg och ursprung återgav.

Med paddeln för jag vattnet bakåt;
när vatten skiljs från vatten förs min båt.
Då jag nått fram till skuggorna vid stranden
förenas vattnet som jag skilde åt.

Och ytan blänker som en silverplåt.

Stefan Demert

RESENÄREN

RESENÄREN

Människokroppen svalnar mot kvällen.
Och smalnar.

Kroppen förtunnas, blir nästan genomskinlig.

Ådernätet framträder, ögon söker sig in i sina hålor;
ben och hud möts:

Ett svindlande landskap, distinkt och diffust,
gör sig färdigt att återvända till sitt land.

Outgrundliga åtbörder möter betraktaren:
rörelserna blir lugnt obeslutsamma.

En hand höjs - synbarligen utan mening.

Halvuttalade ord, namn från länge sedan
viskas ut mot ingen.

Läppar rör sig tyst. Talar inåt.

Små vita huvuden seglar bort på vita kuddar.

Kroppar som dun

lossnar från varats vattenfågel
och reser bort på spegelytan
förda av den minsta vinden.

Medan resenären klipper silversträngen,

förbindelsen med kroppen,
och färdas

i motsatt riktning.

Stefan Demert

Resignerat SOS

 Resignerat SOS

Vem gråter så övergivet
när rosen lyser så röd
Vem misshandlar positivet
när korgen är tyngd av bröd

Det flyter en båt på haven
En båt som redan är läck
Den paddlas av vandrarstaven
och snurrar på samma fläck

Den vänder sin köl mot alltet
och fumlar med död och tro
Ögonen tåras av saltet

och staven förmår ej ro

Och staven mot skrovet gnider
och ljudet hörs vida kring
Ögonen spejande svider

och väntar på undsättning

Så haltar ett liv på vaden
Sekunder fogas till år

och vågorna vänder bladen

i boken där intet står

Men varför suga på sälta
når rosen lyser så röd

och inte behöver man svälta
när korgen är tyngd av bröd

Stefan Demert