MÄNNISKAN OCH ÖKNEN
De f.d. torterarna tigger om nåd, vädjar för sina liv,
slår ut sina öppna händer mot domstolarna;
händer som nyss var knutna kring ett mörker.
Men de nya bödlarna ser på varandra i tyst samförstånd,
talar till varandra med avmätta men tydliga huvudrörelser.
En söt saliv stiger i segrarnas munnar;
i munvinklarna syns lite skum, eller fradga,
som hos hästar som just gått i mål.
Obarmhärtigheten fyller rummet som en bitter lukt.
Med tonlösa röster avkunnas domarna.
Någon av de anklagade svimmar. Någon gråter.
Någon förbannar. På några minuter är salen tömd.
Efter ytterligare några är de dömda avrättade.
Även revolutioner måste rationaliseras.
Svart som den nye ledarens huvudbonad
stiger solen upp över landet.
Som en sandstorm blåser de dömdas rop,
och ropen från dem de tidigare dömt,
emot oss - varje ord ett nålstick.
Sanden tränger in överallt.
De ouppnåeliga oasernas vatten är förgiftat,
inte ens hägringarna förmår locka oss vidare.
Ordsanden viner.
Kamelerna segnar ned på knä och välter över.
Våra karavaner blir liggande, snart uppslukade
och av sanden övertäckta.
Öknarna växer oupphörligt.
I det vindpiskade tältet i oljelampans sken,
med ena handen pressande det fladdrande pappret
mot bordet slickande på blyertsen,
försöker människan formulera sin nådeansökan.
Den hon ska ropa i vinden, under stjärnvalven.
Stefan Demert
