EN KVINNA SOVER PÅ MIN ARM IGEN

En kvinna sover på min arm igen.

Nånting jag aldrig skulle tänkt som möjligt.

Jag hade sagt adjöss till kärleken
och funnit allting ganska trist och löjligt.

En kvinna sover på min arm igen,

medan jag vaken skådar ut i natten

– en älskarinna och en verklig vän
som gett min torra gamla planta vatten.

Med frid i hjärterummet ligger jag

och ser en gryningsstrimma, rädd och svag,
och hör på hennes lätta andetag
och väntar in en nyfödd jordedag.

En kvinna sover på min arm igen,

och ljuset sprider sig i rummet sakta,

och röster viskar genom dagningen
att jag har fått nånting att varsamt akta.

En kvinna sover på min arm igen.

Må ingen av oss bli den andres börda,
men låt oss båda få förståelsen
att vi har fått varann att ömsint skörda.

Jag ligger klarvaken, du sover än.
All sorg som varit sover även den

– och fjärran vilar allt som händer sen.
En kvinna sover på min arm igen.

Till Carina 1993, Stefan Demert

EN SORTS UTVECKLING

Jag hade svårt att tala
med och inför människor.

Det var det värsta jag visste.
Så jag tog en kurs.

Under den fick vi lära oss
att tala inför varandra.

Det var hemskt.

Men det blev bättre,
och en tid efter kursen
ombads jag att tala
inför främmande människor
om mitt arbete.

Jag var fruktansvärt nervös.
Men det gick oväntat bra.

Sedan dess har jag talat

i många liknande sammanhang.
Jag kan inte sluta.

Gång på gång

får man be mig sluta,
men det går inte.

Man får bära ut mig
från samlingssalarna,
vilt sprattlande och talande.

Stefan Demert

ETT STEG I UTBILDNINGEN

Papper, tidningar, tidskrifter, böcker

– Vad ska vi med det?

Det vore bättre om vi gick ut

och lärde oss att läsa
direkt i träden.

Stefan Demert

EN TIDSFRÅGA

När den sista tigern
utplånats från Jordens yta

det sker snart - Tro mig
Det finns så många skickliga jägare

Så många samvetslösa
försäljare och samlare. 

Då - när detta skett - blir det en signal:
Nu är ingenting heligt längre

Nu står det fritt att göra vad som helst.

Nu ligger världen  öppen. 
Allt är troféer.
Det gäller bara

att vara på rätt sida
om avtryckaren.

Stefan Demert

EN VARELSE VÄRD RESPEKT

Jag är världens
giftigaste groda.

Inte bara det.

Jag är världens
giftigaste djur.

Ät mig om ni törs.

Så ska jag
hoppa runt i er.

Stefan Demert

EN VÄN FÖRSVANN UR SIKTE 

Ljust
lyfte han

ur tunga kroppen

Lätt

ur köttets

fack och tunnlar

Kvar stod vi bredbenta

i grova kängor
och stövlar
leriga av jord.

           

En vän försvann ur sikte

Där han går

stryker strån och klockor
mot hans ben

Ängen följer honom
bort till skogen

där tassen vinkar honom in

Och när han i skymningen
försvinner bland träden
har han bara att följa
lysmaskarna

Stefan Demert

ENSAM I ÅNGESTENS HAND 

Utsatt som aldrig förut. 
Droppet och dagliga ronden.
Avskalad identiteten.

Jag som var kulturnämndens ordförande.
De utdragna dagarna, de ändlösa nätterna.

Dessa blombuketter som då och då
bärs in av människor jag inte längre känner.

Jag märker hur krafterna avtar.
Det känns mer och mer som om jag vore

en fågel inne i ett ihåligt träd,
hoppande omkring i kraniet
tittande ut genom kvisthålen.

Tungan

– som jag använt så ofta -
drar sig tillbaka in i boet
som en torr snigel.

Jag orkar inte böja nacken för att se
om mina händer ännu är kvar.
Min enda vän är taklampan.

Stefan Demert

ERKÄNN DIN BEGRÄNSNING

Kämpa inte emot längre,

hävdande och pekande, hänvisande
till beslut, siffror, belägg och betyg.

Erkänn.

Vad är alla dina fakta värda
när du endast håller en handfull?
När du saknar merparten.

Hur ska du veta

att du lägger dina klossar

i rätt hylla när de flesta gapar tomma.

Det kanske inte ens ska vara klossar i hyllorna.

Erkänn att dina ögon har gjort dig blind.

Du ser ju inte ens de tunna, glimmande
trådarna i skogen - märker dem först
när de klibbar mot din kind.

Har du någon aning om hur många samband
du på detta sätt har brutit,
hur många lagar du överskridit?

Att du kanske varje morgon
bryter mot en
genom att öppna ögonen.

Stefan Demert

ERTAPPAD

En tidning upplyste:

På en arbetsplats med hundra anställda
är minst tre stycken psykopater.

De manipulerar, fjäskar, ljuger,
ställer sig in, trixar och bedrar.

Jag såg mig omkring:

Vem kunde det vara?

Det måste vara jag.

Stefan Demert

ETT KÄRT BREV

Så har det då kommit.
Meddelandet som säger:

"Pliktverket häver din krigsplacering
och din inskrivning för civilplikt.

Ett varmt tack för den tid Du har medverkat."

Om jag vill överklaga beslutet
får jag veta hur jag ska gå till väga.

Då jag nu inte längre är inskriven
för civilplikt har jag möjlighet
att gå med i någon av de frivilliga
försvarsorganisationerna.

Nej tack. Det får räcka.

Jag var pacifist innan värnplikten,
under den, under repövningarna
och i civilförsvaret.
Och jag är det nu.

Visserligen har jag burit vapen
men jag har bara skjutit
bommar på tavlor.

Hade jag gått i fängelse
för mina ideal

hade jag inte fått se och höra
allt som ytterligare har förstärkt
min övertygelse:

Jag vet att jag kan döda.
Därför är jag pacifist.

Stefan Demert

ETT NYTT SPÅR

Medan han talade

lagrade sig dammet på hans axlar
hans händer hans tunga.

Församlingen sov i bänkarna.
Kapitlen kom gående ur honom
i sakta mak som kameler
på torrsprucken mark.

Det hopkrupna döda barnet i dopfunten
var på väg tillbaka in i stenen.

Frälsarbelätet (utfört av traktens kände bildhuggare)
hade lyckats vrida träskallen
och stirrade nu ut genom ett färgat fönster.

Allt andades saknad.
Rörelser hade stelnat som stearin.

Inte ens gumman Lundberg vid sin hörslinga

vaknade när han skrek: Domens dag!

En vändpunkt var nu nådd.
Varken Glädjen eller Allvaret
togs längre på allvar.

Han tog av sig kappan
klev ur boken

och stängde pärmen
tyst bakom sig.

Församlingen snarkade så att
kandelabrarnas manschetter rasslade.
Nysilvret mörknade.

Dammet fortsatte falla.

Ute på kyrktrappan
tog han ett djupt andetag.

Den första snön

letade sig försynt ner
genom de gamla almarnas kronor.
Gravarna fick nya lakan och kuddar.

Han såg marken vitna
och beslöt sig för
att trampa upp
ett nytt spår.

Stefan Demert

ETT LIV BLIR TILL - OCH FRÅN

När mästerfotografen
fotograferade döda foster för sin bok
om hur livet växer och en människa blir till
överskred han en gräns.

Han hade säkert ett vällovligt syfte
(hans böcker är ju populära)

men gränsöverskridningen var av högre
eller annat slag: var börjar livet
och var slutar det?

Det går att sminka en död människa 
så att hon ser levande ut.

Det går att sminka en levande människa
så att hon ser död ut.

Vi anser att vi lever.

Som döda vet vi att vi gör det.

Oavsett
vad kameran berättar eller döljer.

Så när det döda fostret

i de många välgjorda böckerna får symbolisera livet
är vi närmare sanningen än fotografen anar.

Stefan Demert

ETT STYCKE TID

Ett stycke tid är allt vi äger,
I en rem runt handleden.

En beskärd del av evigheten,

att förvalta, att finna något i,
att mejsla något ur.

Jag knyter min hand, och ser
ådrorna svälla blod spända

– jo, nog lever jag än.

Vi föds i en bok,
mitt i handlingen.

och hamnar i en krets av människor
som alla, åt olika håll, pekar ut
var havet ligger.

Vi är sjögräs

som vandrat upp på land,
snö har täckt oss,
bränder knastrat torrt,
vindarna har blåst oss sträva.

Vi har växt och växt
i vetande och vemod.

Vi har lärt oss gå

i det tvåeggade livet,
att klampa och trippa
i träsko, på tåspets,
att spela ångvältens roll
och sädesärlans.

När jag i skymningen viker ihop stolen
och går genom gräset på kalla barfötter

vet jag att vi blir som klöverbladen:
en matta av gröna

hopvikta små brev

som överlämnas åt natten

för att åter sprättas upp
i gryningen av solen.

Stefan Demert