DÖD OCH LIV

I morgon, när jag är död (jag dog i dag)
kommer allt att vara som vanligt.

Är det i april tjattrar gråsparvarna i törnbusken
klockan nollfem nollnoll.

Är det i oktober

kurar skatorna i rönnsnåret
redan vid sextiden på kvällen.

Allt mäts av fåglar.

Tranorna mäter våren.

Svalorna mäter sommaren.

Domherrarna mäter vintern.

De är alltid på plats

och sviker inte; de berättar
för de sörjande att livet fortsätter.
Att det inte kan hejdas.

Mina näras bestörtning
speglar sig i min egen förvåning
över att det nu är slut.

Att det gick så fort: livet.

Ögonblicket.

Jag börjar äntligen fatta att jag är död,
fast jag uppenbarligen ännu lever,
och att vänner från förr samlas kring mig.

De talar till mig. En del har saknat mig.
Jag förstår inte riktigt; mina tankar
är hos dem jag lämnat, min sorg är deras.
Min saknad blandas med deras saknad.

Och så nu detta: Jag lämnar världen
men är ännu kvar i den.
Jag lämnar en vänkrets och möts av en annan.

Jag kan inte åter vända till dem

jag har lämnat - och smärtan över detta
fyller mitt kosmos.
Men när jag lugnat ner mig
börjar jag ana den kärlek
som ombesörjer världens gång.

Vem har lämnat vem? Vem sörjer vad?

Lyssna på gråsparvarna!
Hela morgonen sjunger de gråsparvarnas morgonsång!

Vem som än har dött.

Stefan Demert

DÖDEN GÅR PÅ ÄNGEN

  

Döden går på ängen

Ser sig sorgset kring

På hans ena finger

Blänker Livets Ring

Döden går i skogen

Under sjuka träd

Döden går i dalen
Genom vissnad säd

Genom havet sjunker

Solens röda klot

Ögonlösa fåglar
Slår mot Dödens fot

Fåglar utan röster

Guppar upp och ner

Fjäderlösa vingar

Är vad Döden ser

Döden går på vägen

Fattar ingenting

Och i dikets lera

Faller Livets Ring

Döden skakar huvet:
Detta var ej ment

Jag är här för tidigt

Allting är för sent

Människan har lyckats

Göra natt av dag

Människan är Döden

Men vem är då jag

Stefan Demert

DÖDEN ÄR ETT TRAPPSTEG

Ingenting annat.

Du blir stående på det
längre eller kortare tid
beroende på hur starka band
jordelivet bundit dig med.

Sedan måste du vidare
till nästa liv.

Kanske på Jorden.

Kanske bortom Orions bälte.
Äventyret väntar.

Stefan Demert

DÖDEN ÄR INTET

Att all vår ensamhet bildar en helhet.

Vi bor på ett öga.

Vi är ständigt genomskådade.

Vi måste lära oss se med planetens öga.
Detta är ingenting skrämmande,
ty däri ligger vår befrielse.

Vara tysta tillsammans och värna om vi-känslan.
Då ska ett varmt mörker tala till oss
med ljus röst.

Den skrämmande döden är intet

– intet existerar inte, alltså inte heller döden.
Tysta tillsammans får vi en eld att blossa upp i cirkelns mitt;
eldgnistor stiger mot skyn
och blandar sig med eldflugor och stjärnor.

Döden är så civiliserad vi gör den:

vi går ut genom kassan - där sitter en ängel
och stämplar in våra småsummor
och lägger det djupfrysta i en särskild påse.

Så lämnar vi det överfulla varuhuset,
drar ett djupt befriande andetag
och delar med oss av våra varor
därute vid lägereldarna.

Därifrån kan vi se våra liv från sidan,
som älskade vänner
att skratta med och åt
långt in på natten.

Det pyr ännu under den grå askan
när vi går vidare i gryningen.

Stefan Demert

DÖRRÖGAT

(ring, ring)

– Hej.

– Hej.

– Jag kanske får erbjuda ett ”dörröga"? Bara två hundra kronor. Vår broschyr heter "Investera i ett dörröga för er egen säkerhet". Vi sätter dit det på några minuter. Sen kan du själv avgöra vem du vill öppna för. Praktiskt.

– Men tänk om jag missbedömer det jag ser. Om den mörke jag inte öppnade för skulle berikat mitt liv, medan den ljuse jag släppte in slog ner mig och stal mina saker?

– Jo, det förstås…

– Ska jag värdera människorna innan jag ens öppnat dörren? Ska jag stirra genom hålet och poängsätta dem, utan att ens tala med dem?

– Njaa… så får man väl inte se det. Vi lever tyvärr i kärva tider. Stölderna ökar. Våldet ökar.

– Men du säljer ju något som inte finns: ett hål! Och en genomskinlig lins. Du säljer egentligen misstro och rädsla!

– Nä nä nä, allt det där finns redan. Jag säljer säkerhet, och försöker tjäna mitt uppehälle…

– Och affärerna går bra?                   

– Ja, skräcken ökar ju hela tiden. Behovet att skydda sig bara växer och vi följer den internationella trenden.

– STOPP! Det räcker. Jag ska inte ha något dörröga.

Den dag någon säger: Allt fler väljer bort att leva utan dörr, får det vara ett draperi…? Då ska jag fundera på saken.

– Ja, ja men har du tänkt på en sak: om du hade haft ett dörröga kanske du hade valt att inte öppna för mig - och då hade du sluppit det här samtalet.

– Men det är ju samtalet som är själva meningen! Det är ju det som ger oss möjlighet att ständigt öppna nya dörrar!  Adjö, min vän.

– Adjö.

Stefan Demert

EFTER KATASTROFEN

Jag var en av de få som överlevde.

Alla andra gick under i katastrofen.

Sedan dess är jag "den överlevande".

Folk förväntar sig ständigt en sorts tacksamhet.

Som om jag på nåder får vistas bland dem.

De verkar inte förstå
att jag faktiskt överlevde.

Ibland kan jag ana en sorts avund.

Nästan aggression.

Det händer att man tystnar
när jag kommer in i ett rum.

Som om de såg ett spöke.

Det är då jag kan undra
hur länge jag ska orka vara
den som överlevde.

Stefan Demert

EFTER KRIGET

Förr (sade han) odlade vi jordgubbar
som vi sålde tillsammans med våra körsbär,
de nästan rödsvarta.

Vi sålde också morötter, sparris, fänkål och selleri.

Det gav oss inte mycket, men vi överlevde.

Nu är våra hus nedbrända av de närmaste grannarna,
som vi brukade umgås med.
De bästa åren av våra liv är utplånade.

När jag ser mina barnbarn, har jag inget att ge dem.
Jag försöker vara glad, jag skämtar och småbråkar.

Men mitt hjärta är begravt bland ruinerna av vår stad.

När de brände vårt äldsta bibliotek
där det fanns böcker som var tusen år gamla
uppstod ett sår i min själ som aldrig kan läkas.

Nu köper jag jordgubbar och selleri
på marknaden som jag äter utan glädje.

Men för barnbarnens skull
måste jag försöka se till

att det fortfarande är lika underbart
att låta tänderna tränga igenom ett körsbär
fram till kärnan och förnimma hur sötman viskar:
Njut. Njut, du min älskade vän.
Och dela med dig.

Svik inte dem som sträcker sig efter bären.
Visa att du bryr dig om dem.
Det är du som nu levandegör alla de brända böckerna.

Stefan Demert

EFTER REGNSKUREN

Efter regnskuren
kryper maskarna upp på trottoaren.

Men solen och torkan kommer hastigt.

Snart ligger de där sandiga och orörliga.

När jag var liten lyfte jag in dem

i det fuktiga gräset.

Nu är jag en och åttiotvå.

Ur vägen, maskar!

Så har jag då blivit
ett lysande och belysande
exempel på utveckling.

Den, vars framsteg leder bakåt.

Som inte tar sig tid att se.

Som inte förstår
att det minstas belägenhet
kräver den största uppmärksamheten.

Om jag inte ser vad som lever
i höjd med mina sulor,

kommer mitt handlösa fall framåt
att tvinga mig

att läsa vägen

ingående.

Tills jag lärt mig.

Då lyfter någon in mig

i gräset.

Stefan Demert

EKVATION

Lejoninnan slickar sina ungar.
Hon klipper med öronen,
nio flugor irriterar.

Femhundrasextiotre meter därifrån
står i flocken den skadade gnu

som om två timmar och tjugofyra minuter
skall få lejoninnans klor i sig
och hennes gap om sitt.

Kvävningen tar cirka två och en halv minut.

Gnuns fyra ben styvnar då efter att ha piskat sand.

Lejoninnan kommer efter avslutad kamp
att vila i drygt fem minuter.

Under den tiden slickar hon lätt på det varma bytet.

Allt är som en hemlig matematisk formel.

I det låga gräset väntar fyra lejonungar.

En av dem ska i skymningen tas av en hyena.

Då vilar redan i savannens högsta träd
sju gamar smältande den senaste zebran.

Det är nu sex timmar kvar till gryningen.

Stefan Demert

ELVARUMSVISAN

ELVARUMSVISAN

När jag var liten flicka, vi bodde i en by.
I vårt hus var det dragigt och smått.
I mitt innersta jag gick och bar på en dröm
om ett elva rum stort gammalt slott.

Där skulle vi sen leva som en kungafamilj.
Varje rum var en utsmyckad sal.
Där fanns dansgolv och matsal och plats för envar
och för betjänter och kökspersonal.

Där var alltid glada fester med sång och strängaspel.
Goda vänner de kom – och de for.
- Så drömde jag i tystnaden i kökssoffan där
vi låg skavfötters, jag och min bror.

När jag sedan slutat skolan, till Stockholm jag for

för att söka mitt drömda palats.
Jag hittade en etta med kokvrå i Gröndal,
- och i kassan på Konsum fick jag sedan plats.

Men så träffade jag Bjarne. Han skulle bli min man.
Som honung och vin var hans blick.
Min etta blev en tvåa i Enebyberg

- när jag med vårt första barn gick.

Intill mig i fredagsruschen, på OBS i Rotebro,

går vår Linda och Mats, hennes bror.
Jag drar en lastad kundvagn, och Bjarne drar sin.
Vi letar efter billiga skor.

Nu bor vi i ett radhus. Det är litet men fint.
Vi har luktärter på en spaljé.
Ikväll kommer grannarna över till oss.
Då ska vi grilla fläskfilé.

Mitt drömslott har försvunnit – jag vet att min värld

är långt mera än elva rum stor.

Det finns varken golv eller väggar och tak

i det oändliga rum där vi bor.

Stefan Demert

EN

Redan i ägget

anade En sin födelse.

Ur den aningen
föddes sorgen.

Som genast födde längtan
efter sin motsats: glädjen.

I samma vågskål lade En detta
och lät det väga mot vissheten
om den förestående födelsen.

Fann allt i balans.

Sålunda förberedd

bröt En den långa isoleringen

den omedvetet medvetna vilan

och började

– vild av längtan -

hugga sig ut
genom skalet.

Stefan Demert

EN GAMMAL CYKEL

Jag är en gammal cykel, jag.

En herrelös figur

som står och fryser natt och dag
lutad mot en mur.

Min lyckta är sen länge släckt
och låset det är sönderbräckt
och rosten kryper hungrig över stagen.
Jag skulle vid besiktning utav lagen
betraktas såsom slut.

Jag ser rätt vissen ut.

Dock har jag skådat bättre dar
när jag var ung och blank.

När mina delar ännu var utan nån skavank.

När kedjan än var fri från jord
och flitigt blev med olja smord

Ack ja, nu står jag sorgsen, övergiven.

Betraktas som antik och efterbliven.

Stefan Demert

EN KVINNA SOVER PÅ MIN ARM IGEN

En kvinna sover på min arm igen.

Nånting jag aldrig skulle tänkt som möjligt.

Jag hade sagt adjöss till kärleken
och funnit allting ganska trist och löjligt.

En kvinna sover på min arm igen,

medan jag vaken skådar ut i natten

– en älskarinna och en verklig vän
som gett min torra gamla planta vatten.

Med frid i hjärterummet ligger jag

och ser en gryningsstrimma, rädd och svag,
och hör på hennes lätta andetag
och väntar in en nyfödd jordedag.

En kvinna sover på min arm igen,

och ljuset sprider sig i rummet sakta,

och röster viskar genom dagningen
att jag har fått nånting att varsamt akta.

En kvinna sover på min arm igen.

Må ingen av oss bli den andres börda,
men låt oss båda få förståelsen
att vi har fått varann att ömsint skörda.

Jag ligger klarvaken, du sover än.
All sorg som varit sover även den

– och fjärran vilar allt som händer sen.
En kvinna sover på min arm igen.

Till Carina 1993, Stefan Demert