SÄSONGENS SISTA MATCH

SÄSONGENS SISTA MATCH

Gula lönnar runt grusplanen och frost i gräset bredvid.

Det var säsongens sista match
Det stod 0-0. Det var en minut kvar att spela.

Jag kom helt ensam mot motståndarnas målvakt.
"Ska jag lägga bollen till vänster eller till höger om honom"
tänkte jag en sekund - och sköt mitt på honom.

Mina lagkamrater tog sig för huvudet och jag hörde någon av dem skrika:

”Neeeeeeeeej!”    -   domaren blåste av matchen.

Hela dagen såg jag motståndarnas målvakt bli träffad av bollen.

En pseudohändelse i korporationsseriens lägsta division. Javisst.

Men just när bollen lämnade min fot var den universums medelpunkt,

och jag kan - när jag vill, tyvärr - se deras målvakt med bollen i nyporna
och häpenheten i hans ögon. Deras långa räkel till målvakt.

  Han står där och bevakar näthinnan.

  Stefan Demert

SÖKAREN OCH EXPERTEN

SÖKAREN OCH EXPERTEN

Om en sökare tänder ett ljus

är experten genast där och blåser ut det med en svart luftstråle

och vi får åter börja treva oss fram i husets alla rum, i halvdunklet,
bland rokoko-möbler och spinnrockar, kopparkärl och kaffebryggare,
badrumsvågar och vargskinnspälsar, IKEA-kataloger och videobandspelare,
ketchupflaskor och barbiedockor, kvällstidningar och gymnastikskor;
allt det kända och etablerade, det vi har associationsbanor till,
det vi kan härleda och avslöja, förklara - och därmed acceptera.

Om huset med de många tingen plötsligt fattade eld

och brann ner till grunden, hur skulle människan reagera?

Skulle hon sträva efter att bygga samma hus igen
och fylla det med samma innehåll?

Eller skulle hon förstå att orsaken till branden

var husets innehåll, och att hon mycket varsamt och insiktsfullt
måste fylla det igen med tankar och ting som är eldfasta.

Skulle hon förstå - att hon för egna syften
inte kan omskapa det skapade?

Experten leker med livets kedjor, med de många färggranna kulorna på,

staplar klossar i sin barnhage;

han diar kunskapen om tingens yttre natur,

och ur hans öron, näsa och mun
tränger hjärnan ut som en grå, pösande deg,

medan hans hjärta, långt där inne nånstans torkar och hårdnar
som ett litet nypon, obelyst och bortglömt.

Stefan Demert

TANKAR

Skuggor på en öde perrong.
Krymplingar i en väntsal
där svängdörrarna
aldrig får inta viloläge.
Snubblar ner mot tänderna.

Tillbaka. Ser genom främmande ögon.
Frågar. Svarar. Dissekerar varandra.
Kamouflerar.

Ut över heden, den millionmila.
Vindar som jagar sida vid sida.
Möts, korsar varandra.
Krossas och återuppstår.

Stiger jublande mot ett svidande ljus.
Sjunker kvidande i dovaste svart.

Människotankar i en grådaskig väntsal.
Utanför, ett landskap som håller andan.

I fjärran, ett avlägset dunkande
från nergrävda floder.

Bommarna fälls.

Gråtens klara klocka ringer över heden.

Hjärtat ligger, flämtande,
lyssnande mot rälsen.
Panik i väntsalen.

Hjärtat lyssnar.

Efteråt är väntsalen ekande tom
som om aldrig någon funnits där.
Tystnaden förseglar dörrarna
med tystnadens sigill,
och heden ligger
tystare än tyst.

Stefan Demert

TIGGARNA VID PORTEN

Man lurar aldrig tiggarna vid porten.

Ty de har lätt att skilja fattig ifrån rik,
om du är främling eller ifrån orten,
om det är äkta guldtråd i din mantelflik.

Man lurar aldrig tiggarna från trakten.

De skiljer äkta vara ifrån bjäfs och pynt.
Det är inte landets konung som har makten.
Nej, det är tiggarna som väger varje mynt.

Det avgörs om din vandring blir beskuren

av denna gamla domstol utav ben och skinn.
Du lurar aldrig tiggarna vid muren.

Det är de som avgör om du kommer in.

Du kommer aldrig nånsin förbi raden
av dessa tiggare som sitter där på vakt.

De avgör om du får gå in i staden
eller gå vidare till någon annan trakt.

Stefan Demert

TILL MINA RÅTTOR 

(I en dagstidning står det:
"Det går minst två råttor på varje stockholmare
- tänk: var och en i Stockholm "äger" två råttor!)

Här sitter jag, högt under taken, 

alltmedan solskenet lyser
och skriver ett brev till er båda.
Hur är det, är dagarna bråda?

Är natten så kall att ni fryser?

Hur har ni det där i kloaken?

Får jag kalla er Pelle och Vera,
så har jag två namn jag kan bruka
när jag utför den här korrespondansen.

Ni får inte bli kalla om svansen
och dra på er nå't så ni blir sjuka
där nere bland takdropp och lera.

Jag kan se hur i gångar och grottor
ni bor under välfärdsfasaden
bland samhällets avfall och rester.
 – Men nu hotar nånting era fester:
en ren krigsförklaring från staden!
Så, se upp, mina egna små råttor.

Man förstår inte råttornas värde.

I stället så åtstramas greppet
av rädsla för farsot och pester

bland Jordens högst uppsatta gäster.
Men om ni lämnar det sjunkande skeppet
är det verkligen fara å färde.

Jag stöder er, Vera och Pelle,
och tänker på er oavbrutet;
ni ingår i hela processen!

Fly undan för hatet och pressen

och lev med oss mänskor till slutet
på ert mörka och fuktiga ställe,

där ingen av oss skulle dväljas,
där alla av oss skulle kväljas
och gnälla om vi fick tillfälle.

Stå på er, Vera och Pelle!

Stefan Demert

TROLLKARLEN

TROLLKARLEN

Trollkarlen trixar. Fingerfärdig och finurlig.

Han palmerar och döljer;
spelkort försvinner; bollar upplöses i tomma intet;
ting är plötsligt borta, ute på vägar vi inte kan följa,
dolda i mystiska askar och lönnfack.

Han låter oss se - det han vill att vi ska se.

Han vill att vi ska vara medvetna om illusionen

– och vi vet att vi blir lurade men kan ändå inte genomskåda.

Leende och småpratande för han oss bakom ljuset
och får oss att falla i de olika luckorna.

Illusionen lever och får näring
av att allt är i ständig rörelse, omöjligt att fixera.

Illusionen skulle inte finnas om nuet fanns.

Men det finns inget nu.

Om illusionisten en kväll fick för sig
att han skulle avslöja alla sina knep,
skulle publiken långsamt troppa av
och lämna lokalen. Uttråkad.

Men i stället bygger han ut sina nummer, förnyar sig,

– av samlade erfarenheter och lärdomar,
driver sin konst till en virtuos uppvisning,

tills bara speglingar och reflexer återstår,

tills det avspeglade och det återspeglade är oskiljbara
och illusionen fulländad.

Efteråt i logen klär han av sig sina ansikten, sina skepnader,
och betraktar speglingen av sig själv.

Utan illusioner.

Vid säsongens sista föreställning

gör han ett extranummer innan ljuset släcks:

Snabbt kränger han av sig rocken, knäpper upp skjortan

och sliter ut sitt hjärta

som i hans hand förvandlas
till en vit duva -

Stefan Demert

TROTS ALLT 

Det man inte visste om
gick man inte miste om.
Allt man visste, däremot,
det var sånt som bar emot.

Men bland alla dystra blänk
fanns det några ystra stänk.

Stefan Demert

TRÄDEN FALLER

                                                                                             

Människan stod vid trädet
och skrek: Förbannade träd!
Här ska du inte växa.

Nu ska du sågas ned.

Du har redan växt för länge
och stulit av markens fukt.
Nu ska du bli förvandlad
enbart till en produkt.

Och människan högg och fällde
i snålhet och vredesmod.

Hon högg sina egna rötter
och tömde sitt eget blod.

Hon högg sina egna armar.
Hon skar sina egna ben.

Och medan hon svängde yxan
blev hjärtat en blygrå sten.

Och träden fortsatte falla,
och virket blev sammanföst,
och träden fortsatte falla,
stilla och vapenlöst.

Människan skrek på hygget:
Äntligen är jag fri!

Nu har den förbannade vinden
inget att susa i!

Nu kan den bara virvla
med stickor och spån och grus!
sa mänskan och släckte lampan
och låste sitt svarta hus.

Stefan Demert

TRÖJDRAGNING

Vilket härligt ord.

I första hand kopplat till fotboll.
Det gör man för att en motståndare
ska hindras att ta sig fram.

Kopplar man denna företeelse
till det mänskliga livet överhuvudtaget,
förekommer det tröjdragningar överallt
och hela tiden.

Att hindra andra

– som man betraktar som rivaler -
att få fördelar och därmed övertag.

En annan aspekt på tröjdragning
och liknande företeelser,

är att den som är skyldig lär sig
att visa upp en oskyldig attityd
och försöker lägga skulden
på den förfördelade.

Man pekar på det offer man just nedlagt
och skriker och anklagar,
fast man innerst inne vet
att man själv är den skyldige
till regelöverträdelsen.

Man agerar alltså falskt.

Men denna falskhet ingår i spelet.

Och vem som helst kan begagna sig av den,
och många gör det; de vars samveten
har gott om rum att erbjuda.
Det gäller att ta för sig.

Det gäller att passa på så länge
man är taggad och har ork.

Rent spel är för mesar
och människor utan visioner.

Stefan Demert

Två JAG möttes

Han sade: Jag låter inte känslorna rusa iväg med mig.
Jag ser fullkomligt nyktert på tillvaron.

Jag böjer mig alltid för fakta. Jag låter mig aldrig
luras in på banor lagda av fantaster och drömmare.

Endast snitslingen intresserar mig, inte skogen omkring;
nej, jag följer de upptrampade stigarna, erfarenhetens väg.

Jag är terränglöpare, inte orienterare. Orientering

medför alltför stora risker att komma vilse, att misslyckas.

Lika självklart som jag böjer mig för fakta, lika självklart
opponerar jag mig mot - och bekämpar - andligt, intellektuellt
och vetenskapligt kätteri.

Jag är helt för demokrati, men jag anser att det finns gränser:
vissa grupper i samhället är på tok för röststarka.

Jag menar bakåtsträvarna. Kärnkraftmotståndarna.

"Leva-i-harmoni-med-planeten-töntarna".
Dom som inte ens vill avverka urskogarna på sina egna hakor.
Alla dom där som envisas med att släpa omkring sina småbarn
i en hängpåse på magen.
Rena infödingsromantiken. Som odlar groddar och käkar linser.

Jag anser att det enda vi kan hålla oss till,
bruka och förkovra, är det mänskliga intellektet,
förnuftet, det som höjer oss över andra varelser.

Allt det vi byggt upp skulle rasa samman om vissa fick ta över.

Han smålog hela tiden, var artig och vänlig -
men jag visste att den tryckknapp
som satt i gång hela svadan var mitt antikärnkraftsmärke.

Han såg på klockan, reste sig och nickade.

Jag låtsades dricka ur en redan tom kopp,
och kippade efter ord som en ilandspolad fisk

Efter en halvtimme
kom jag på vad jag skulle ha svarat.

Så är det med oss drömmare och romantiker.
Vi är lite sega av oss.

Stefan Demert

UGGLAN

 

Nu bidar ugglan vid de dömdas skreva

där sorken trycker, vettskrämd, i sitt hål
Nu bidar ugglan över de som leva.

En dunklädd hunger – klokhetens symbol.

Stefan Demert

UPPGÖRELSE

UPPGÖRELSE

 

Bli inte rädd om jag drar kniv
och stöter den i dig.

Ta det inte personligt.

Du ska känna när den tränger in
att det inte är en vanlig kniv.

Har du varit i det berget
där de stumma dvärgarna smider?

De tar aldrig emot beställningar.

De bara smider dag och natt.

De får alltid avsättning för sina knivar.

De vet att skogen är full av vandrare
som letar efter smedjan.

Det kostar inget. De ger dig kniven som en gåva.
Att du hittade till berget är betalning nog.

Ditt namn blir avprickat i en mycket gammal bok.

När det är gjort stängs dörren snabbt igen;
de har ej tid med artighet och fraser,
de måste smida åt nya vandrare som väntas
och man är bara en bland många.

Nu lämnar jag dig blödande på vägen.

Efter en tid ska du förstå min handling.

Och söka dig till dvärgars berg.
För att sedan sticka ned mig på en väg.

Om du söker mig finns jag i staden
kapande band.

Stefan Demert

UPPREPNING

Nu smyger hukare i lönn runt huset.
Det tisslar tasslare som förr i byn.
Jag såg en skepnad hasta över gruset
med en dekokt av lögn och sagogryn;

med grytan full av baktal, gift och sägen
och smuts och loskor ända till dess rand.

Jag såg ett anhang skynda över vägen
med rep och vapen dolda i sin hand.

Jag hörde vargar yla, hungrigt svultna,
och kräva offer utav lamm och får.

Och jag såg blommor vissna ner och multna
där deras vargklor hade lämnat spår.

Jag såg dom söka efter syndabockar,
såväl om dagen som i fackelsken,
jag såg dom släpa dem till torg och stockar
med bojor fästade kring hals och ben.

Och jag såg galla i en skål med nektar.

En blodig stjärna ifrån himlen föll
ned över leden utav legoknektar
och män som bud och lagar upprätthöll.
Det lyste eldar emot himlaranden.

I Herrens tempel stod en svartklädd man,
han stod på Bibeln med ett svärd i handen
och från hans tunga stänkte dom och bann.

Allt är ett återsken, allt repeteras;
ty inget finns som inte förut fanns.

Det är samma dårar som ska likvideras
av samma mörker och intolerans.

Det tornar skuggor över blänk och glitter,
en kolsvart rök förmörkar himmelen;

den sticker vasst i näsan, frän och bitter,

– man bränner kättare på bål igen.er,

Stefan Demert