GAMMAL BONDE

GAMMAL BONDE

Var är Johan?

Var är gammel-Johan?

Han går ute på ängen bland korna.

Nu igen.

När ska han förstå att de slaktades för nio år sedan.

Du skulle bara våga knysta! Hör du inte:

Kom Gullrosa

Kom Lisa min
Kom Svarta med halva hornet

Kom gamla Halta

Kom Pärla och Öga
Kom Vimsa lill

Kom alla mina kor i lena klänningar.
Följ mig.

Det finns mer bete i skogen.

Under valv så gröna
väntar konvaljeskuggor
och grönmossekullar.
Gläntor ljusa.

Allt längre och längre in
till de ljuvaste gräs.

GAUCHO

GAUCHO
(efter ett BBC-program)

Som vinden vandrar bland träden 

så vandrar min sång

mellan glasen på detta bord.

Och som månen speglar sig 

i de små sjöarna

så speglar sig min gitarr
i alla de gröna flaskorna.

Så länge jag lever

ska min röst blanda sig

med alla de fåglars stämmor

som dagligen ljuder
över den gröna slätten.

Och så länge mina händer

kan gripa om ett träd
bära en bukett blommor

och smeka en älskads ansikte
så länge ska de också

krama gitarrens nacke
och röra vid strängarna

- som vinden rör vid tvättlinorna
på Maria Valencias gård.

Jag är stolt över min sång 

och över de ord som föds

i mitt hjärtas innersta rum.

Och jag tackar Gud för musiken

och för det liv jag fått att leva.

Jag tackar slätternas gräs
som under alla år

gjort min vandring mjuk och lätt.

Och jag tackar

för att min häst kommer emot mig
när jag nalkas den.

Not: ARGENTINA
När vi dansar och slår klackarna hårt i gruset eller i golvets trä
stampar vi in vår kärlek i den Moder som gett oss liv
och som älskar oss.

GETSEMANE

GETSEMANE

I Hans svåraste stund 

orkade de inte ens hålla sig vakna.
Lärjungarna.
Trots att Han bad dem.

När skymningstiden nalkas
kan inte ens en gud hålla tårarna tillbaka.

Men de sov. Som får.
Aningslösa. Ovetande.
Intill denna stund trygga.

Medan guden Kristus
tvingade människan Jesus
att inse detta ögonblicks oåterkalleliga tillblivelse.

Han brottades på knä med sin ångest och sin sorg
och med sin kärlek till dessa barn.

Som med sin sömn skrev under

Hans svåraste beslut.
Att lämna dem.

GIVAKT

GIVAKT

Det måste vara fel någonstans när vuxna män

står i stram givakt

och gör honnör

för passerande stridsvagnar.

GLÄNTAN

GLÄNTAN

Här i den vackra gläntan som kantas av björk och rönn 

och vars jord är fylld av all blomkrafts överdåd

och där bin, fjärilar och humlor

gnistrar i solgasset

– sover de tysta soldaterna med sina uppspärrade gap

och urätna ögon.

Krypen går på upptäcktsfärd i deras kroppar

som besökare i kyrkor och katedraler och väldiga visthusbodar.

Så mycket vackert

så mycket fint och gott.

Vilka generösa och fantastiska byggnationer.

Vilken gåva till gläntan.

Dessa hundratals tysta, öppet gapande,

hopkrupna och förvridna underverk.

Som skänker från ovan till alla dem som strävar för överlevnad i en av paradisets utposter:

gläntan, omringad av kanoner
och julis milt susande skog.

GLÖMDA SPRÅKET

GLÖMDA SPRÅKET

Det fanns en tid

då människan kommunicerade med djuren.

Det var långt innan intellektets frö myllats ned i det mörker

varifrån människan skulle styra sina handlingar.

Innan pratkvarnarna börjat mala, tugga och pulverisera.

Innan konferensborden särade människorna åt.

Då elden förenade dem

och sittstocken ännu inte blivit en formgiven träspillra.

Då varje ord var mättat av otvetydighetens tyngd och lätthet.

Innan de blev ett restlager av hålkort, meningsgirlander, samtalskonfetti och sönderskjutna pricktavlor.

Då levde ännu språket i världen.

Det som kom att ersättas av lexikon, översättningar och parlörer; ögon mötte ögon i samförstånd.

Ingen hade ännu sänkt blicken och vänt sig bort.

Rester av det glömda språket har nu återfunnits

i mossar och myrar;

sovande ansikten har grävts upp.

Efter en tid i ljuset har de börjat tala.

Viva esperanto! Änglar! Påfåglar! Sköldpaddor! ·

Och myrmänniskor!

GROTTAN OCH BLOMMAN

GROTTAN OCH BLOMMAN

Jag stod i en grottöppning och såg inåt grottan. 

Hur jag kommit dit vet jag inte.
Det var skuggigt där inne, och i skuggan pulserade ett märkligt rött sken i olika nyanser.
Jag kunde se rätt långt in, stora och små stenar
låg nästan som ett sorts värn där inne.

Då såg jag plötsligt rörelser i gången - varelser i alla åldrar av båda könen som hukade bakom stenarna
och betraktade mig med nyfikenhet som även innehöll rädsla och skygghet.
Vilka var de? Vad skulle jag göra?
Till min förvåning började jag tala:
- Var inte rädda! Kom fram allihop!
Det uppstod en rörelse, man såg på varandra.
Barn tryckte bakom äldres ben.

– Kom fram, kom hit till mig!

Varelserna närmade sig försiktigt. Skuggor och rött sken.

– Kom till mig! Kom ut ur grottan!

Jag insåg att alla dessa varelser var delar av mig själv, glömda, undertryckta, vilse, ensamma
- i behov av kontakt, att bli sedda.
Och mitt i denna insikt försvann på ett ögonblick grottan och varelserna!

I stället såg jag en jättelik hand med handflatan uppåtvänd mot himlen. Handen var lätt kupad och i den vilade en stor glimmande sjö, och jag lyftes upp över sjön och kunde se ner på den.
Överallt flöt vita kronblad - som en prästkrages - och det gula bladfästet, blomknappen, flöt också där.

Kronbladen närmade sig den gula mittpunkten från alla håll, fäste sig vid den,
och jag kunde se en jättelik blomma växa fram på den glimmande vattenytan.
Och en röst inom mig viskade:

"Detta är grottans alla varelser. Äntligen fria för att du bjöd dem att komma.

Nu ser du vilka de egentligen är, alla de skrämda och skrämmande varelsernas rätta identitet.

Mörkrets och lidandets baksida - nu ljuset och glädjen.

Ingenting har egentligen hänt, ingen tid har förflutit.

Världen är ett ständigt nyfött barn, leende i sin vagga
med ögats fästpunkt bortom galaxerna och med en återspegling i det alltid varande.”

GRÅTRUT

GRÅTRUT

En gråtrut följer båten.

Vilar på vind.

Kretsar kring

fångas av uppvind,

faller, undersöker.

Utan vingslag.

Ingen av de

fyra hundra ombordvarande

kan följa gråtruten.

GRÄS OCH OGRÄS

GRÄS OCH OGRÄS

Här lever ogräset sitt oliv.

Livskraftigt och hatat. Nedstänkt av svordomar.
Förföljt. Verktyg och gifter hotar dem,

de utslätade gräsmattornas ohyra.

De flinar åt vår möda

och kastar sorglöst sina frön i vinden,
gräver djupare med sina rötter.

Kardborrar hakar fast i kjolfållar och byxben

och åker gratis några steg genom sommaren.

Axelbred reser sig tisteln upp ur gräset

och kommenterar omgivningen med vassa stickrepliker.

Taraxacum officinale - blomman med det nedsättande

namnet "maskros” rinner som smält guld

nedför Europas kullar, invaderar Amerika,

– som universums solar oöverskådliga i antal. Grobladen gror energiskt,

och kråkvickern kraxar i potatisåkern.

Nässlorna omringar huset.

Det onödiga ogräset armbågar sig fram.

Respektlöst. Ber inte om ursäkt.

Vill existera på samma villkor.

Knivarna kapar deras ben.

Loskorna rinner längs deras stänglar.

Brännässlans beröring känns långt in på natten,

och åkersenapen tvingar upp fönstret

med sin starka lukt.

I ett glas på bordet slokar fyra tussilago

- som utbrända små lampor, böjda över pennan

och det svårlösta korsordet.

Nästa dag fortsätter utrotningen,

kampen mot de onödiga.

Gräs och ogräs, ständigt tillsammans

- och tvingade isär.

Men i gläntorna växer de sida vid sida,

nuddande varandra', uppvaktade av gnistrande insekter, under stora, mot kvällen skuggande träd.

Samma dagg fyller om morgonen deras skålar, omsluter deras strån och stjälkar.

Samma allomslutande dagg.

Där är världen vackrast.

GUDS ANSIKTE

GUDS ANSIKTE
(till de ultraortodoxa vid muren i Jerusalem)

Det finns ingen Hämndens Gud.
Det finns inga hårda bud.

Det finns inga gisselslag.
Det finns ingen Domens Dag.

Den rena och sanna tron
förstörs av Re-li-gi-on.
Guds ansikte är en väns.

vars kärlek, är utan gräns.

För den som är böjd och sur
är Gud som en väldig mur.

För den som har barnets tro
är Gud en oändlig bro.

GUIDAD TUR

GUIDAD TUR

Uppsyningsmannen talade och sade:Det kostar hundra kronor att se på en tall.Den mer hotade granen kostar tvåhundrafemtio att beskåda.

Enarna femtio kronor styck.

Vi har här en dunge med fjorton enar.

Det blir sju hundra kronor.

Ordna kön.

Ett ännu osprängt berg 

kan ni betrakta för
åttio kronor halvtimmen.

Alldeles gratis

får ni i tio minuter
spegla i vår ännu klara lilla sjö.

Där kan ni betrakta

era förvånade ansikten.

GULLIVERS DÖD

GULLIVERS DÖD

Gråt!

Ni har bundit för hårt!
Ni, Gullivers fjättrare,
Lilliputs lydiga folk.

Jätten är döende nu.

Har legat för länge i bojor.
Orkar ej resa sig mer.

Er bragd har nu blivit ert straff.

Lilliputs folk har bundit ris
åt sin egen rygg.

Gullivers styrka och kunskap
kommer nu ingen till gagn.

Jätten förtvinar alltmer.

Gamarna väntar i träden.

Gullivers väldiga kropp

är snart ett kadaver på stranden.

Lilliputs folk har segrat:
bytet består av aska,

äran består av damm.

Gullivers stora skelett

gnags rent till ett monument,
en spretande benkatedral,
över folket i Lilliput land,

som kommer att sörja den dag
då Gullivers skepp förliste.

GÅ I DÖDEN

GÅ I DÖDEN

Jag tror det var nittonhundrafemtiofyra jag träffade henne. 

På L.M. Ericsson vid Telefonplan i Midsommarkransen.

Innan det blev bara Ericson,
och långt innan det blev Konstfack.

Hon var arbetskamrat med farsan.                                    

Jag jobbade där på skollovet. ·

Flera år senare berättade han att hon var död.

Hon och hennes man satte på gasen efter att ha tejpat igen alla springor.
De dog tillsammans på rygg i köket.

De orkade inte längre.
Inte ens tillsammans.

Jag funderade mycket.
Hon var så trevlig.

Honom kände jag inte.
Var visst sjuk.

Ändå: Jag älskar när människor
är konsekventa. Är allt skit så är det. På med gasen.

I dag får man väl lägga huvudet på elplattan eller i mikrovågsugnen.
Eller sticka in det i centrifugen.
Eller gå mot röd gubbe.

Eller grön. Det är samma sak.

Eller också kan man försöka pressa i sig fjärrkontrollen,
eller pina ihjäl sig framför ett panelprogram.

Ändå: tänk …

… gå i döden tillsammans.
Så … klassiskt.

Så romantiskt.

Och … så urbota dumt.

För man dör ju inte.

Det är det som är den verkligt stora tragedin.

Eller glädjen.

I denna saga.

GÅTOR OCH SVAR

GÅTOR OCH SVAR

Det finns ingen gåta.

När vi häpna står inunder valven,
med gåtor ovanför och under,

med frågor fästade vid allt som syns,
är vi i gåtans mitt,

i navet av oss själva,
i alltets centrum.

Där upphör gåtorna att finnas.

Där är ett ljus som flödar ur sig självt.
Det känner inga gåtor.
Det är.

Endast den som tror sig utanför
blir omgiven av gåtor;

endast den som stannar i sitt rum
blir inbyggd i en gåta.

Den som skriver ”gåta” över himlen
skriver ordet gåta på sin panna.

Människan föds med ett skri,
glider in i livet

med en fråga i sin mun

och ett svar på sina läppar.

Modern stöter ut sitt barn till världen,
ropar ut sin avkomma, sin börda,

såsom Guden en gång

skrek ut sin smärta

när den som man och kvinna

gav liv åt allt som skulle födas.

Vem torkade hans panna? Vem gav henne vatten?

När de födde det som inte gick att stänga inne:

en värld av gåtor.

Med en efterbörd av svar.

HAJEN

HAJEN

Människor kan nog aldrig förstå 

hur underbart det är att vara haj.

Snacka om att bli respekterad.

Man glider över korallrevet.
Spanar in.

I

En sån där gul kanske skulle sitta fint.
Eller nån av dom där vita.

Man väljer och vrakar …
… det blir nog den med blålila fenor -

… tja …

Inte så tokig.

Man glider vidare.
Streetsmart.

Med koll på läget.

Sen femhundra miljoner år.