FLICKAN OCH FRAMTIDEN
En flicka vill så gärna sjunga. Hon har alltid sjungit.
Så bra hon sjunger säger man i hennes omgivning.
Hon går sjungande genom barndomen.
Sången bär henne framåt, hon svävar nästan.
Hon har vingar, hon är såsom gjord av många fåglar.
Hennes älskvärdhet får blommorna att lyssna och träden att buga.
Hon öppnar människors öron, ögon och famnar.
Men ett orosmoln lägger sig till ro över hennes huvud.
Hon närmar sig tonåren.
Barnets omedelbarhet är nu inte lika självklar.
Hon är på väg att bli vuxen,
och de vuxna runt henne börjar förbereda henne för detta.
Att sjunga är inte lika självklart längre.
Glädjen är naggad i kanten, så också lusten.
Förväntningar och krav hopar sig som skuggor.
Hennes föräldrar vill så gärna att ”det ska gå bra för henne”.
”Vi måste tänka på din framtid” säger de
och lägger huvudena på sned.
”Vi vill bara ditt väl, lilla gumman.”
Hon klyvs nu mellan sin egen längtan
och föräldrarnas oro för hennes framtid.
"Jag vill sjunga” säger hon. "Det vet ni.”
"Jovisst, men det kan du ju inte leva av,
sjunga kan du ju göra ändå.”
Säger de - och månar och månar om henne.
Av kärlek, men också av rädsla.
Den rädsla de båda erfarit och blivit en del av.
Vart tog alla fåglarna vägen? Undrar blommorna.
Vad tyst det har blivit, viskar träden till varandra.
Var är den lilla flickan som gick här och sjöng
så gudavackert, så änglalikt, så jordefullt?
Och själva Skapelsen kan nu gå miste om ännu en
som skulle ha öppnat dörrar mellan hjärtan.
Sin egen framtid kommer hon att avgöra
i det skälvande nu då hon väljer väg.
Det blir en kamp mellan ett växande dåligt samvete
och hennes innersta längtan.
Det skymmer mellan skogens träd
och blommorna sluter sig för natten.
Morgondagen väntar i mörkret.
Stefan Demert