torsdag 30 april 2020

EN VARELSE VÄRD RESPEKT


EN VARELSE VÄRD RESPEKT


Jag är världens
giftigaste groda.
Inte bara det.
Jag är världens
giftigaste djur.
Ät mig om ni törs.
Så ska jag
hoppa runt i er.


Stefan Demert

EN VÄN FÖRSVANN UR SIKTE


EN VÄN FÖRSVANN UR SIKTE 


Ljust
lyfte han
ur tunga kroppen
Lätt
ur köttets
fack och tunnlar
Kvar stod vi bredbenta
i grova kängor
och stövlar
leriga av jord.
           
En vän försvann ur sikte

Där han går
stryker strån och klockor
mot hans ben
Ängen följer honom
bort till skogen
där tassen vinkar honom in
Och när han i skymningen
försvinner bland träden
har han bara att följa
lysmaskarna


Stefan Demert

ENSAM I ÅNGESTENS HAND


ENSAM I ÅNGESTENS HAND 


Utsatt som aldrig förut. 
Droppet och dagliga ronden.
Avskalad identiteten.
Jag som var kulturnämndens ordförande.
De utdragna dagarna, de ändlösa nätterna.
Dessa blombuketter som då och då
bärs in av människor jag inte längre känner.
Jag märker hur krafterna avtar.
Det känns mer och mer som om jag vore
en fågel inne i ett ihåligt träd,
hoppande omkring i kraniet
tittande ut genom kvisthålen.
Tungan
– som jag använt så ofta -
drar sig tillbaka in i boet
som en torr snigel.
Jag orkar inte böja nacken för att se
om mina händer ännu är kvar.
Min enda vän är taklampan.


Stefan Demert

ERKÄNN DIN BEGRÄNSNING

ERKÄNN DIN BEGRÄNSNING


Kämpa inte emot längre,
hävdande och pekande, hänvisande
till beslut, siffror, belägg och betyg.
Erkänn.

Vad är alla dina fakta värda
när du endast håller en handfull?
När du saknar merparten.
Hur ska du veta
att du lägger dina klossar
i rätt hylla när de flesta gapar tomma.
Det kanske inte ens ska vara klossar i hyllorna.
Erkänn att dina ögon har gjort dig blind.
Du ser ju inte ens de tunna, glimmande
trådarna i skogen - märker dem först
när de klibbar mot din kind.
Har du någon aning om hur många samband
du på detta sätt har brutit,
hur många lagar du överskridit?
Att du kanske varje morgon
bryter mot en
genom att öppna ögonen.


Stefan Demert

ERTAPPAD


ERTAPPAD


En tidning upplyste:
På en arbetsplats med hundra anställda
är minst tre stycken psykopater.

De manipulerar, fjäskar, ljuger,
ställer sig in, trixar och bedrar.

Jag såg mig omkring:
Vem kunde det vara?
Det måste vara jag.

Stefan Demert

ETT KÄRT BREV

ETT KÄRT BREV


Så har det då kommit.
Meddelandet som säger:
"Pliktverket häver din krigsplacering
och din inskrivning för civilplikt.
Ett varmt tack för den tid Du har medverkat."
Om jag vill överklaga beslutet
får jag veta hur jag ska gå till väga.
Då jag nu inte längre är inskriven
för civilplikt har jag möjlighet
att gå med i någon av de frivilliga
försvarsorganisationerna.
Nej tack. Det får räcka.
Jag var pacifist innan värnplikten,
under den, under repövningarna
och i civilförsvaret.
Och jag är det nu.
Visserligen har jag burit vapen
men jag har bara skjutit
bommar på tavlor.
Hade jag gått i fängelse
för mina ideal
hade jag inte fått se och höra
allt som ytterligare har förstärkt
min övertygelse:
Jag vet att jag kan döda.
Därför är jag pacifist.


Stefan Demert

onsdag 29 april 2020

ETT NYTT SPÅR


ETT NYTT SPÅR


Medan han talade
lagrade sig dammet på hans axlar
hans händer hans tunga.
Församlingen sov i bänkarna.
Kapitlen kom gående ur honom
i sakta mak som kameler
på torrsprucken mark.
Det hopkrupna döda barnet i dopfunten
var på väg tillbaka in i stenen.
Frälsarbelätet (utfört av traktens kände bildhuggare)
hade lyckats vrida träskallen
och stirrade nu ut genom ett färgat fönster.
Allt andades saknad.
Rörelser hade stelnat som stearin.
Inte ens gumman Lundberg vid sin hörslinga
vaknade när han skrek: Domens dag!
En vändpunkt var nu nådd.
Varken Glädjen eller Allvaret
togs längre på allvar.
Han tog av sig kappan
klev ur boken
och stängde pärmen
tyst bakom sig.
Församlingen snarkade så att
kandelabrarnas manschetter rasslade.
Nysilvret mörknade.
Dammet fortsatte falla.
Ute på kyrktrappan
tog han ett djupt andetag.

Den första snön
letade sig försynt ner
genom de gamla almarnas kronor.
Gravarna fick nya lakan och kuddar.
Han såg marken vitna
och beslöt sig för
att trampa upp
ett nytt spår.


Stefan Demert

ETT LIV BLIR TILL - OCH FRÅN


ETT LIV BLIR TILL - OCH FRÅN


När mästerfotografen
fotograferade döda foster för sin bok
om hur livet växer och en människa blir till
överskred han en gräns.
Han hade säkert ett vällovligt syfte
(hans böcker är ju populära)
men gränsöverskridningen var av högre
eller annat slag: var börjar livet
och var slutar det?
Det går att sminka en död människa 
så att hon ser levande ut.
Det går att sminka en levande människa
så att hon ser död ut.
Vi anser att vi lever.
Som döda vet vi att vi gör det.
Oavsett
vad kameran berättar eller döljer.
Så när det döda fostret
i de många välgjorda böckerna får symbolisera livet
är vi närmare sanningen än fotografen anar.


Stefan Demert

ETT STYCKE TID


ETT STYCKE TID


Ett stycke tid är allt vi äger,
I en rem runt handleden.
En beskärd del av evigheten,
att förvalta, att finna något i,
att mejsla något ur.

Jag knyter min hand, och ser
ådrorna svälla blod spända
– jo, nog lever jag än.

Vi föds i en bok,
mitt i handlingen.
och hamnar i en krets av människor
som alla, åt olika håll, pekar ut
var havet ligger.

Vi är sjögräs
som vandrat upp på land,
snö har täckt oss,
bränder knastrat torrt,
vindarna har blåst oss sträva.

Vi har växt och växt
i vetande och vemod.
Vi har lärt oss gå
i det tvåeggade livet,
att klampa och trippa
i träsko, på tåspets,
att spela ångvältens roll
och sädesärlans.

När jag i skymningen viker ihop stolen
och går genom gräset på kalla barfötter
vet jag att vi blir som klöverbladen:
en matta av gröna
hopvikta små brev
som överlämnas åt natten
för att åter sprättas upp
i gryningen av solen.


Stefan Demert

ETT TU TRE


ETT TU TRE

  
Ett tu tre
faller man framstupa över sina pennor

över allt det osagda -

Det utsläckta ögat
blir ett
med det vita arket.

Antarktis
blir verkligt.


Stefan Demert

EU HAR BESTÄMT


EU har bestämt


EU har bestämt att bönderna
inte får ha ladusvalor i sina ladugårdar.

Jag repeterar: EU har bestämt att bönderna
inte i sina ladugårdar får inhysa ladusvalor.
På grund av Salmonellarisken…

EU har bestämt att alla som ser ladusvalor
och inte tar reda på var de bor ska åtalas.

EU har bestämt att folk som känner folk
som sett ladusvalor och inte anmäler
att de känner dessa ska åtalas.

Detta har EU bestämt att EU har bestämt.

Nästa ärende: Flugor och spindlar.

Stefan Demert

tisdag 28 april 2020

FABEL


FABEL


Arton sparvar dansade i ring.
En trana landade intill och frågade:
Får jag bli trana
i sparvdansen?

Visst! ropade sparvarna. Kom med!

Och tranan blundade
och dansade
och svängde sig
och klev och dansade
och skuttade
och dansade.
O känn hur dansen förenar oss!
trumpetade hon mot skyn.
Men det hörde inte alla de ihjältrampade små liven.

Stefan Demert

FICKORNA


FICKORNA


Det finns fickor i tiden
där trauman ännu pågår. 

Som bland skyttegravarna 
under det första kriget.
Där går längesedan döda
runt i en mardröm
av skräckfyllda bilder
utan att hitta ut.
Panikslagna upplever de
att tiden rullar samma film
framför deras ögon
gång på gång,
och de återupplever hela tiden
sin egen död
och rädslan innan den.
Bland de vita korsen
och vallmon över vallarna
pågår kriget än.
Just nu, när vi sitter här,
letar döda soldater
efter sina försvunna kroppar
i fickor av tid.


Stefan Demert

FILMEN


FILMEN


Vi befinner oss i
en lång Disney-film
som bara rullar på.
Sen tidernas begynnelse.

Då Askungens gudmor drog i gång Big Bang
med sitt trollspö och ont och gott rördes ihop
till en risgrynsgröt som sönderdelad
– med ljusets alla upptänkliga hastigheter -
spreds i kosmos.

Sen dess har allt bara blivit värre:
ankorna är elakare,
Pinocchio-näsorna växer
och Törnrosa har somnat om.
Det är bara gamle Walter som ler
i sin kolsyresnö
medveten om att han kommer att
överleva hela skapelsen.

Och inte så långt man ser
– en enda korkek, eller blomma.

Och var i hela gröten
är mandeln gömd.


Stefan Demert

FILOSOFEN

FILOSOFEN


Filosofen bet sig själv i svansen
och rullade oåtkomlig genom byn
medan bydåren med hängande armar
och öppen mun följde hans lopp.

Lanthandlarn´s trapp
var beväxt med grön mossa.

Korna betade
under äppelträden.

Bondens stövlar smackade
i gårdsplanens lera.

Hönsen pickade sekunder
små som frön.

En fluga sov i luggen
mellan hästens öron.

Gud hade ännu inte öppnat
sitt andra öga.

En ödla satt stilla
på väggen till jordkällaren
i nässlors skugga.

Väl framme i staden borstade filosofen
bydammet av sig
rättade till formaliteterna
och steg in
på Rotary-festen

Gud öppnade sitt andra öga
och stirrade förvånad ut
genom ödlan.


Stefan Demert

FJÄRILARNA

FJÄRILARNA


Fjärilarna
– i tidens gryning –
samlades för
att bland sig fördela
alla sommarens dagar
och var blomsteräng.
En gåva till oss är
den dans de utför
– så att vi känner lättnad.

Fjärilarna:
Påfågelöga.
Guldvingeblänk
liksom Sorgmanteldans
alla sommarens dagar
över gröna gräs.
En fägnad för oss är
den tid de är här
för att le
mot vårt öga.

Stefan Demert

FJÄRILSMANNEN


FJÄRILSMANNEN


Jag dansade i skogen.
Jag var en fjärilsman.
            Jag var så lätt och luftig
            att jag ibland försvann.

Jag var en plötslig gnista
som levde en sekund.
            Och det var helt tillräckligt
            med denna korta stund.

Ty den var fylld av världen
och världen fylld av den
            - och det fanns ingen framtid
             och inget ”länge sen”.

Jag steg mot trädens kronor.
Jag sjönk mot rot och strå.
            Jag dansade i glitter
            och skuggor djupa blå.

Jag dansade en levnad
med lätt och luftig själ.
            Och ingen tog emot mig
            och ingen sa ”farväl”.

Ty önskan eller saknad
var bara två små ord
            som människorna levt med
            så länge på vår jord.

Min levnad var en aning
- som den som göms i frö.
            Men jag var också bladet
            som snart ska till att dö.

Jag dansade bland träden,
bland blänk och återglans.
            Jag dansar än i skogen.
            Men någon annanstans.


Stefan Demert

måndag 27 april 2020

FJÄRRKONTROLL II


FJÄRRKONTROLL II


Så är det med oss
som har fjärrkontroll:
Vi söker egentligen
kanal noll.

Där råder tystnaden,
lugnet och friden.
Det är den som vi söker
hela tiden.

När den når oss, en gång,
via rymdparabollen
då kan vi äntligen
släppa kontrollen.


Stefan Demert

FLAMENCO

FLAMENCO


Nu ska allting bli glatt!
förkunnade general Franco
när han tog över makten i Spanien.
Han ville tysta flamencon.
Människan skulle inte längre sjunga
ur den fullhet varav hjärtat består.
Inte om sorg, vrede, svartsjuka,
hat, vemod, längtan, drömmar.
Nej, allt skulle bli lustigt i det nya Spanien.
Men inte ens en diktators många fingrar
räcker till för att täcka över
alla blödande sår,
som endast kan läkas av gitarren,
av sången och dansen.
Det var inte mycket han visste
om det folk han kallade sitt.
Nu är han borta.
Men flamencon föds varje dag.

Stefan Demert

FLAMENCOGITARRISTEN

FLAMENCOGITARRISTEN


Vet ni om att
Paco de Lucias händer
har levt bland lärkor och fjärilar
bland kolibrier och smattrande blad
med vindens virvlar i öknarnas sand
och uppe i blåsten bland örnarna
Och de har klättrat och känt på
de gamla olivträdens bark
fingrat på de djupt blå druvorna
och flyttat om bland stjärnorna
i avlägsna galaxer.
Gitarren är hans röst
men det är ur hjärta och händer
musiken finner sitt flöde
och frilägger alla de mångtusenåriga
ännu levande erfarenheterna
Se nu kommer han där borta på stranden
jonglerande med de lenslipade stenarna.
Hör nu blänker det till i havet!
Nu kommer vågorna -
Går smärtan före eller glädjen?
Ingen av dem. Allt sker samtidigt:
den seglande måsen
fjärilen i strandgräset
de låga buskarna
och de grubblande klipporna
som vänder sina rynkiga pannor
mot farleden
fyren på udden         
– och den ännu längre bort -         
knappt synliga båten,
djupgående längs horisontlinjen.

·   \:-
Havet hitom
och strängarnas vågor in mot land
– hör hur det blänker!

Stefan Demert

FLICKAN OCH FRAMTIDEN


FLICKAN OCH FRAMTIDEN


En flicka vill så gärna sjunga. Hon har alltid sjungit.
Så bra hon sjunger säger man i hennes omgivning.
Hon går sjungande genom barndomen.
Sången bär henne framåt, hon svävar nästan.
Hon har vingar, hon är såsom gjord av många fåglar.
Hennes älskvärdhet får blommorna att lyssna och träden att buga.
Hon öppnar människors öron, ögon och famnar.
Men ett orosmoln lägger sig till ro över hennes huvud.
Hon närmar sig tonåren.
Barnets omedelbarhet är nu inte lika självklar.
Hon är på väg att bli vuxen,
och de vuxna runt henne börjar förbereda henne för detta.
Att sjunga är inte lika självklart längre.
Glädjen är naggad i kanten, så också lusten.
Förväntningar och krav hopar sig som skuggor.
Hennes föräldrar vill så gärna att ”det ska gå bra för henne”.
”Vi måste tänka på din framtid” säger de
och lägger huvudena på sned.
”Vi vill bara ditt väl, lilla gumman.”
Hon klyvs nu mellan sin egen längtan
och föräldrarnas oro för hennes framtid.
"Jag vill sjunga” säger hon. "Det vet ni.”
"Jovisst, men det kan du ju inte leva av,
sjunga kan du ju göra ändå.”
Säger de - och månar och månar om henne.
Av kärlek, men också av rädsla.
Den rädsla de båda erfarit och blivit en del av.
Vart tog alla fåglarna vägen? Undrar blommorna.
Vad tyst det har blivit, viskar träden till varandra.
Var är den lilla flickan som gick här och sjöng
så gudavackert, så änglalikt, så jordefullt?
Och själva Skapelsen kan nu gå miste om ännu en
som skulle ha öppnat dörrar mellan hjärtan.
Sin egen framtid kommer hon att avgöra
i det skälvande nu då hon väljer väg.
Det blir en kamp mellan ett växande dåligt samvete
och hennes innersta längtan.
Det skymmer mellan skogens träd
och blommorna sluter sig för natten.
Morgondagen väntar i mörkret.


Stefan Demert

FLYFÄRDIGA

FLYFÄRDIGA


I det lätta snöfallet
har myskoxarna bildat ring
med de starkaste tjurarnas tunga huvuden
vända utåt mot vad som kan komma.
Kajan lägger huvudet på sned
och bligar misstänksamt på oss med skarpögat.

Kameleonten väntar på att få skjuta oss
i ryggen med klibbtungan;
bävern gnager på husknuten.
I dallerhettan i det gula gräset
står noshörningen som ett grått skåp
– väntande på flyttkarlarna.
Den ser dåligt, men falken läser obehindrat;
minsta tecken på de stora ytorna
registreras av falkögat: den ser tydligt
jeepen som närmar sig noshörningen
men koncentrerar sig själv på dvärgmusen,
den som flyr som en springande punkt där nere
för att slippa avsluta falkens mening –

Biffkons sista resa sker genom avloppstrumman.

Noshörningens horn är åtråvärt: det mals till pulver,
görs till ett potensstimulerande medel:
människan är rädd att inte kunna uppfylla världen.

Som en blodig, avhuggen elefantbete
hänger månen i nedan.
I en väskas form slår krokodilskinnet
mot mjuka mänskolåret.
Nu anar noshörningen faran
och rullar långsamt i gång.
Dammet från den och jeepen skymmer solen.

Stefan Demert

söndag 26 april 2020

FLYTTFÅGEL


FLYTTFÅGEL                               


Slänten har gulnat av hästhovsört.  
Det droppar kring sten och kring stam.
När koltrasten vänder att fjolårslöv
så blinkar en blåsippa fram.

En sol slungar lågor mot frosten och snön.
Nu finns inga isar som bär.
En jublande starflock i knoppande rönn
förkunnar att våren är här.

Fåglarna kom, men du reste.
Du gick medan isarna bar.
En del vänder åter och andra
de låser bakom sig och far.

Vårmässan spelas på hjärtesträng.
Det spränger av liv under skal
som längtar till ljuset på lid och äng
och värmen i glänta och dal.

Möten och avsked och möten igen -
Snart tappar man räkning på dem.
En vän som man äger är alltid en vän
om än han far bort eller hem.

Fåglarna kom, men du reste.
Fast himlen blev sommarljust vid.
Men månskäran log genom granen
att allt har sin utmätta tid.


(Till Tor 24/4 1988 från vännen Stefan)

FOTBOLLSDRÖMMAR

FOTBOLLSDRÖMMAR


När jag var liten
klippte jag ut fotbollsbilder.
Min favorit: en bild från tidningen ”Se”
av målvakten Kalle Svensson
görande en omöjlig räddning
i Sao Paulo 1950.
Den italienske skytten bara gapade.

Jag cyklade till Råsunda
– AIK skulle möta Helsingborg -
för att få se denna räddning utföras.

För 1 krona (barn och militärer)
köpte jag mig plats bakom ena målet.
Jag var så nära att jag kunde se håren på hans ben;
men vad ska en 10-årig groda ha om inte grodperspektiv.
Ibland hämtade han bollen i min närhet
– och jag kunde se hans ansikte,
ett för en så skicklig målvakt ovanligt öppet sådant.

Jag visste att han var brandsoldat
(jag visste allt den tiden)
och häpnade över att en enda människa
kunde ha två så stora uppgifter.

Jag ville bli som honom:
rädda människor ur elden
och rädda mitt lag från ett väntat,
ett i det närmaste oundvikligt nederlag.
Jag kastade mig handlöst på mina kompisars skott
– hela tiden med BILDEN i åtanke.
Vår lappade, dåligt pumpade boll
(varje gång den blev överkörd av en bil
lät vi skomakaren sy ihop den)
hade inte mycket gemensamt med dåtidens
läckert bruna matchboll.
Den som var så svår att se.
Detta var innan den vita bollens genombrott,
innan Georg Best, Pelé och Johann Creuff
löpte över TV-skärmarna.
Ja till och med innan Nackas comeback
och Backmans överjordiska dragningar.
Innan Puskas, Di Stefano och Genta
sågade sig igenom Europas alla försvar.

Som Kalle ville jag bli.
Men jag blev varken målvakt eller brandsoldat.
Jag blev utespelare och textpulare.

Fortfarande med hoppet om
att hjälpa mitt lag
att undvika nederlag.

Utan att därför segra.

Stefan Demert

FRÅN YNGRE STENÅLDERN


FRÅN YNGRE STENÅLDERN


Skalet på stranden.

I detta skal bodde ett djur.

Utflyttat sedan länge.
Upplöst sedan länge.

Detta skedde
långt innan publiken
i brottningshallen
"kände lukten
av brons".

Stefan Demert

lördag 25 april 2020

FRÄMMANDE


FRÄMMANDE


När jag var liten sa man:
"På lördag ska vi ha främmande.”
Det betydde att ens närmaste vänner
skulle komma på besök.
Detta måste vara mycket svenskt.

”Jojo” skrockade far när sonen nästgårds
kom över tunet, ”jag tror vi får främmande”.

Jag tror att jag i min ensamhet
får besök av någon utomstående.
Jag tror att jag - i rymden utkastade stjärna -
får besök av en annan.
Jag tror att jag på min ö
ser en simmande nalkas.
Än i dag hör jag ordet "främmande" och tänker:
om ”främmande” möts som ”vänner”,
hur ska då inte vänner kunna mötas.

Stefan Demert