HUNDARNA

HUNDARNA

Har hundarna något att äta,
då är det ingen fara.

Då håller sig hundarna lugna
och låter sin herre vara.

Har hundarna magarna fulla,
då låter de sig smekas.

Då kryper de inför sin herre
och låter sig lätt bevekas.

Då rusar de på kommando
rätt genom is och bränder.

Eller står vid sin herres sida
och slickar sin herres händer.

Men om herren de sina försummar
och glömmer att ge dem föda,
då börjar hundarna morra.
Då börjar hundarna döda.

För hundar är ganska enkla
och primitiva, dessvärre.

De samlas där köttet kastas,
oavsett vem som är herre.

Så vill du ha lugnt i ledet:
Se till att de jämt får tugga.

Då får du trogna vakter
som aldrig tvekar att hugga.

Som följer om än du vandrar
mot höjderna eller djupen.

Så länge du ger dem föda,
så slipper du skydda strupen.

Stefan Demert

HUNDARNA DÄR UTE

HUNDARNA DÄR UTE

Hundarna bråkar där ute i natten:
det är väl nåt gammalt kadaver

och bortslängda skulor och pölar med vatten
som orsakar deras palaver.

Det är väl den eviga kampen om makten
som leder till strid och förödan.

Hemlösa hundar har ökat i trakten

– det gäller dock inte för födan.

Dom strömmar emot oss ur kolmörka gränder
och samlas i bakgårdens skuggor.

Man hör deras utfall med blottade tänder,
man hör deras benknäckartuggor.

Stjärnorna tindrar som avlägsna smycken,
där änglarna har sina fester -
men här sliter hundar varandra i stycken
bland bakgårdens avfall och rester.

Huset vi bor i är hotat i grunden.
Sitt stilla och tänd inte ljuset!

– så kanske vi slipper den kusliga stunden
då dom börjar äta på huset.

Gränser och murar lär skydda oss föga
mot norr, öst och väst eller söder;
ty slutligen möter vi - öga mot öga -
dom hundar som är våra bröder.

Stefan Demert

HUNDEN OCH STJÄRNAN

HUNDEN OCH STJÄRNAN

Och hunden sover i en säng av tid
med nosen vilande mot ena tassen

Och spindeln sömmar på en väv invid
och båten vilar i den gula vassen

Och hunden springer i sin sömnterräng
den smala foten rör vid mattans fransar
Den söker gömda ben i tidens äng

där myt och vara flätar sina kransar

Den gula vassen stryker mot en stäv

Och intet finns som det är värt att sörja
En fladdermus raserar spindelns väv

och än har tiden knappast hunnit börja

I stenen insprungen är nattens ros
och himlen hänger sårad över taggen

Och intet finns som man kan stanna hos
0ch spindeln spinner nya nät åt daggen

Det råder varken oro eller frid

Och än är inget fött eller begravet

Och hunden sover i sin säng av tid

0ch stjärnan flyter på det öppna havet

Stefan Demert

HUNGER

HUNGER

Ett dansgolv. En tom restaurang,
smältande hasande steg,
skrattsalvor, mummel och glas mot glas.

Nyss bjöd här en välkänd orkester
på eggande rytmer från Cuba
och häxdoktorn svängde i baren
hemvant med läkande drycker.
Nyss satt här en man och "tyckte"
om livet, i örat på grannen.

Artiga kypare stod som statyer
och väntade tåligt på vinken
från någon som borde ha vetat
att stoppa vid förra drinken.

Här: knöts många flyktiga band,
byggdes det vindsäkra torn

dömda att rämna när ruset flytt.
Som fladdrande själar steg röken
mot lampornas mattröda härdar.
Porslinsklirr och bländvita dukar.
Ögon som letade ögon.

En tom restaurang, där stolar
nu spretar med benen mot taket.

Nu sover han som slog näven i bordet

(när morgon förkunnas av finken)
och hon som fick drömmarna spräckta.

Städerskan kommer med hinken.

Stefan Demert

HUSETS VÄRD

HUSETS VÄRD

Rubba inte mina cirklar. Rasera inte mina staplade kuber.

Blås inte omkull mitt kontokorthus.

Akta så jag inte tar räntesats och knuffar ut dig!

Vad vill du mig egentligen?

För din information kan jag tala om att
allt jag äger är frukterna av hårt arbete.

Jag behöver inte stå till svars.

Att jag investerar i diamanter och guld är väl helt följdriktigt.

– ska jag låta pengarna rinna bort? -
Det räcker väl med dom höga skatterna!
Och inte har man råd med hantverkare heller;

Vad är det förresten för fel på tjänster och gentjänster?

Det var ju så det började. I grottorna.

Innan personnumren och blanketthysterin
och alla övernitiska deklarationsgranskare.

Jag tror på den individuella företagsamheten och skaparkraften:
några måste ju satsa något, tänka framåt - och rycka med sig resten.

Mig lurar du inte med ditt snack om jordens resurser
och återhållsamhet och fan och hans mormor.

Du skulle säkert själv vilja ha sommarstuga och videobandspelare

Tro inte att jag är emot solidaritet och jämlikhet;
men nog skulle det väl verka fånigt  om vi allihop började cykla

- kanske till och med kungen och Silvia - va?

Nädu, jag ska säga dig vad du är;

du är avundsjuk, just det - och missunnsam.

Det är den berömda kungliga, svenska avundsjukan.

Du tål inte att andra har det bättre än du.

Du vill att varenda jävel ska käka morötter och groddar
bara för att du gör det.
Du unnar oss inte lite fest, lite kalas, - livet är ju så kort.

Jag tror att dom som lyckats bygga upp en trygghet
omkring sig är värda den.

En del vill ju bo i lerhyddor okej, det är deras sak;
men kom inte och påstå att det är meningen
att vi alla ska leva likadant - nänä, det går jag inte på.

Det här har jag skapat själv.
Jag har förverkligat mina drömmar.

Jag brukar inte skryta… men - lite stolt är jag nog.

Folk som kommer hit trivs. Det känns skönt att ha åstadkommit något.

Men visst har det kostat på; man får ingenting gratis.

Så var inte så ogin nu - Koppla av!

Häng med ner i gillestugan så ska jag blanda en drink åt dig.

Tänk inte så förbannat mycke'

Stefan Demert

HUVUDET

HUVUDET

Det fanns en tid

då människan kommunicerade med djuren.
Det var långt innan intellektets frö myllats ned i det mörker
varifrån människan skulle komma att styra sina handlingar.

Innan syndafallet.

Innan kärleksstammen klövs i ont och gott.

Innan pratkvarnarna börjat mala, tugga och pulverisera.

Innan konferensborden särade människorna åt

– då elden förenade dem,
och då sittstocken ännu inte blivit en formgiven träspillra.

Då varje ord var mättat

av otvetydighetens tyngd och lätthet;
innan de blev ett restlager av hålkort, meningsgirlander,
samtalskonfetti och sönderskjutna pricktavlor.

Då levde ännu språket i världen.

Det som kom att ersättas av lexikon, översättningar och parlörer.
Ögon mötte ögon i samförstånd.

Ingen hade ännu sänkt blicken och vänt sig bort.

Men i en myr har man nu funnit ett huvud.

Med ögon slutna och med läppar stängda.

Och detta huvud förevisas nu

såsom det var när det blev funnet:

– skiljt från kroppen spetsat på en påle.

I led går människor förbi och ser på detta huvud.

Som om de aldrig sett ett huvud.

Som om de aldrig har förstått
att det har funnits mänskor före dem.

Om nätterna kan man höra detta huvud ropa:

“Viva esperanto de spiriti!

  Kali maera, peacocks und Katzen!
  Hell, angelos et sköldpaddor!"

Och detta huvud visar
hur vårt eget en gång ska bli satt.

På en stam som ingen yxa delat.

Stefan Demert

HUVUDTEMA

Huvudtema I

Utanför på gården i sandlådan, sitter två små barn
och öser sand i hinkar. De småpratar.

Öser i, häller ut. Öser i igen.

Vad är det med det då?

Jo, båda har hockeyhjälmar på sina huvuden.

Mitt i sandlådan. Mitt i sommaren.

Det är trettio meter till närmaste väg.

Jag börjar ana att duvorna i björkarna
är utsända spioner från Trafiksäkerhetsverket,

Socialstyrelsen, BRIS och Allmänna Övervakningsnämnden.

Vi kan inte nog skydda oss mot det eventuellt tänkbara.

Hjälmarnas antal växer.

Men ännu är allas hjärtan oskyddade. Gudskelov.

Tills vi tvingas bära skottsäkra västar

Huvudtema II

När Nippe blev påkörd och dog

- han skulle cykla och köpa en tidning åt en gubbe,

sa någon att hjärnan

rann ut på gatan, vid bilhjulet.

Vi tänkte oss bilden men fortsatte att cykla
med vind i håret och badbrallorna på styrstången.

Det var ju det som var vitsen med att cykla.

Inte att, iförd hjälm, mäta sträckor och kalorier.

Och slita i femton växlar.

Huvudtema III

Men tänk om man ramlar då? Kör på något.
Blir påkörd. Och flyger i en båge …

Då är det nog bra med hjälm. Eller…?

Och när ens eget barn ligger där! Och har klarat sig!

Vad ska man svara på det!

Kanske: Om jag har lärt mitt barn att det ska älska livet
och vara rädd för döden har jag misslyckats.

Livet är inte något man lever i förebyggande syfte
att undgå döden. Livet har ingen hjälm.

Det väjer inte för det oundvikliga. Det ropar döden till sig.

Och den kommer och lägger till som en båt vid en kaj.

Enligt turlistan.

Stefan Demert

HÄNRYCKNINGENS TID

HÄNRYCKNINGENS TID

Å vad det doftar från häggarna.
Å vad det ångar vid väggarna.

Å vad det spränger i markerna

Å vad det prunkar i parkerna

Å vad det svider i hjärtats kött

Å vad det vaknar i allt som har dött 

Så kom då ryckningen och ryckte hän.
Den ryckte blommor och den ryckte trän.

Den ryckte brudpar så de gifte sig,

men aldrig nånsin att den ryckte mig - !

Du kände mig aldrig det har jag förstått,
nu går våra vägar isär.
Där jag såg ett vindskydd där såg du ett slott.

Vi mätte väl världen med olika mått.

Nu är det precis som det är.
Man lever så länge man lär.

Stefan Demert

HÄR LEVDE EN MAN

HÄR LEVDE EN MAN

Här levde en man.

Många fann honom butter och inåtvänd.

Men hans kärlek fick hans tal att stocka sig
och hans händer att famla efter stöd.

Han försökte hämta något bortom sig själv
som han visste tillhörde alla
och som han ville dela med sig av.

Men hans omgivning uppfattade honom
som fientlig och svåråtkomlig,
ty han deltog sällan i andras glädje.

Men han tog deras sorg till sig och kved i mörkret.

Hans allvar gjorde folk osäkra.
Motvilligt gick det upp för honom
att han skrämde de han älskade,
ty ibland brände hans öga,
högg hans tunga och hans leende lyste för sällan.

Han blygdes då över sin oförmåga att nå fram
och skämdes över sin förmåga att få människor
att vända sig bort och besvara hans tal med ryggen.

Då gick han ut i skogen.

Han ylade mot månen och skrek mot solen.
Han famnade trädet och grenslade stenen.

Han hamrade med knytnävarna mot marken
och tiggde om att få sitt hjärta frilagt.

Så förflöt hans liv.

Just nu lyfter den lätta lilla kistan av balsaträ
med hans själ i upp ur mullen.

Vad finns kvar?

Några brev med hans namn på och några rader i ett block:

"I handflatan minnet av hundens mjuka päls.

I nysnön spåren vid min dörr av någon
som varit mycket nära under natten.”

Stefan Demert

HÖR!

HÖR!

Det rasslar, väser. Frasar.

Säg ingenting!

Jag ska komma på det!

Det kan vara av tyg. Ja, tyg är det nog.

Som slår och fladdrar.

Och om jag tittar ut: vad är det för väder?

Blåser lite. Blåser ganska ordentligt egentligen.

Vad kan det vara för ljud? Nu vet jag! NU vet jag!

Det är det ljud som uppstår när någon vänder
kappan efter vinden!

Att jag inte kände igen det…
Jag som gjort det själv så många gånger.

Det där beredvilliga frasandet.

Och den där sköna känslan när man blir struken medhårs.

När man släpper alla de vapen man barrikaderat sig med
och bugande träder ut inför fogdarna och massan.
Befriad och osjälvständig!

Grubblet får man ta senare.

När man i nattmörkret kommer att älta
varför man vek ner sig och svek sig själv.
Jo, nog vet jag.

Jag hör kappan slå där ute från någon som just

ger upp sitt liv, sitt unikum

för att smälta in i armén av samhällstillvända

packåsnor.

Stefan Demert

I DE ÄNDLÖSA DEBATTERNA

I DE ÄNDLÖSA DEBATTERNA

I de ändlösa debatterna förvandlas småningom debattörerna

till välkända statyer, var och en pekande i sin riktning,
var och en uppsyningsman över sin domän.

Där står L med sitt brutna svärd lite patetiskt höjt.

M på sin nedsuttna häst.

Och där skymtar O, under guanon.

Och P - som alltid ser ut över vattnet
med något drömmande i bronsögat.

Där ser vi Q med slokande tulpaner vid sin fot.

Och R, med en sköld stor som en lagårdsdörr.

Och vi ser S, alltid med samma bok i sina händer
alltid uppslagen på samma sida.

Dessa älskade statyer.

Dessa vördnadsbjudande monument över sig själva.

Vi hör deras röster mellan husen.

Det går som ett nätverk av kablar mellan dem,
och vi hör det sjunga och fräsa i trådarna.

Och den som inte kan känna sig trygg
under detta nätverk 

kan alltid trösta sig med
att det går att se himlen
genom maskorna.

Stefan Demert

I GRYNINGEN

I GRYNINGEN

I gryningen.

Avrättningarnas alldeles egna inbokade tid.

Stirrande in i cellväggen låter fången sitt vatten för sista gången.

Dö i en gryning.

Födas vid nattens ände.

Prästen vaknar med ett ryck efter dålig sömn.

Han lägger ett bokmärke i bibeln

– letade citat hela natten.

(det är en mycket prominent fånge

och en mycket uppmärksammad likvidering)

De anhöriga skriver in i det sista nådeansökningar.

Modern gråter i sitt hörn.

Fadern förbannar rastlöst traskande tingens ordning

– att den de avlade
går detta snöpliga slut till mötes.

Av morgonbrisen reser sig håren
på bödelns muskulösa armar
när han provar repets styrka.

Vittnena formerar sig mumlande.

Mot slutet går allt fort:
fången pendlar, pekar som ett lod mot jorden

men endast råkorna på taken och råttan vid sitt hål
hör den hängde sjunga i sin snara.

Stefan Demert

I KATAKOMBERNA

I KATAKOMBERNA

 

I katakomberna

står skeletten i groteska ställningar,
invirade i klädtrasor,
med hängande underkäkar
och tomma ögonhålor.

Som riggar med dåligt satta segel.
Passagerarna har gått iland för länge sedan.

Vi går förbi, ryser och tänker:
Snart är det min tur att vandra in

i namnlösheten.

Ty här är individerna utplånade
och har ersatts med en samling dödskallar.
Kraniet, symbolen för vår dödlighet,

så flitigt utnyttjat, ler åt vår skräck.

Skelettet råkar överleva köttet.

Vore det tvärtom

skulle människornas ansikten symbolisera döden,
individerna skulle förfölja oss.
Skelettet blev då det vi saknade.

Bättre då - än våra individuella olikheter - likheten.

Kraniet är bara väggarna i ett rum

i en rivningsfastighet.

Någon bodde där
och har nu flyttat till en annan lägenhet.

Ljusare belägen.

Stefan Demert