HUVUDET

HUVUDET

Det fanns en tid

då människan kommunicerade med djuren.
Det var långt innan intellektets frö myllats ned i det mörker
varifrån människan skulle komma att styra sina handlingar.

Innan syndafallet.

Innan kärleksstammen klövs i ont och gott.

Innan pratkvarnarna börjat mala, tugga och pulverisera.

Innan konferensborden särade människorna åt

– då elden förenade dem,
och då sittstocken ännu inte blivit en formgiven träspillra.

Då varje ord var mättat

av otvetydighetens tyngd och lätthet;
innan de blev ett restlager av hålkort, meningsgirlander,
samtalskonfetti och sönderskjutna pricktavlor.

Då levde ännu språket i världen.

Det som kom att ersättas av lexikon, översättningar och parlörer.
Ögon mötte ögon i samförstånd.

Ingen hade ännu sänkt blicken och vänt sig bort.

Men i en myr har man nu funnit ett huvud.

Med ögon slutna och med läppar stängda.

Och detta huvud förevisas nu

såsom det var när det blev funnet:

– skiljt från kroppen spetsat på en påle.

I led går människor förbi och ser på detta huvud.

Som om de aldrig sett ett huvud.

Som om de aldrig har förstått
att det har funnits mänskor före dem.

Om nätterna kan man höra detta huvud ropa:

“Viva esperanto de spiriti!

  Kali maera, peacocks und Katzen!
  Hell, angelos et sköldpaddor!"

Och detta huvud visar
hur vårt eget en gång ska bli satt.

På en stam som ingen yxa delat.

Stefan Demert

HUVUDTEMA

Huvudtema I

Utanför på gården i sandlådan, sitter två små barn
och öser sand i hinkar. De småpratar.

Öser i, häller ut. Öser i igen.

Vad är det med det då?

Jo, båda har hockeyhjälmar på sina huvuden.

Mitt i sandlådan. Mitt i sommaren.

Det är trettio meter till närmaste väg.

Jag börjar ana att duvorna i björkarna
är utsända spioner från Trafiksäkerhetsverket,

Socialstyrelsen, BRIS och Allmänna Övervakningsnämnden.

Vi kan inte nog skydda oss mot det eventuellt tänkbara.

Hjälmarnas antal växer.

Men ännu är allas hjärtan oskyddade. Gudskelov.

Tills vi tvingas bära skottsäkra västar

Huvudtema II

När Nippe blev påkörd och dog

- han skulle cykla och köpa en tidning åt en gubbe,

sa någon att hjärnan

rann ut på gatan, vid bilhjulet.

Vi tänkte oss bilden men fortsatte att cykla
med vind i håret och badbrallorna på styrstången.

Det var ju det som var vitsen med att cykla.

Inte att, iförd hjälm, mäta sträckor och kalorier.

Och slita i femton växlar.

Huvudtema III

Men tänk om man ramlar då? Kör på något.
Blir påkörd. Och flyger i en båge …

Då är det nog bra med hjälm. Eller…?

Och när ens eget barn ligger där! Och har klarat sig!

Vad ska man svara på det!

Kanske: Om jag har lärt mitt barn att det ska älska livet
och vara rädd för döden har jag misslyckats.

Livet är inte något man lever i förebyggande syfte
att undgå döden. Livet har ingen hjälm.

Det väjer inte för det oundvikliga. Det ropar döden till sig.

Och den kommer och lägger till som en båt vid en kaj.

Enligt turlistan.

Stefan Demert

HÄNRYCKNINGENS TID

HÄNRYCKNINGENS TID

Å vad det doftar från häggarna.
Å vad det ångar vid väggarna.

Å vad det spränger i markerna

Å vad det prunkar i parkerna

Å vad det svider i hjärtats kött

Å vad det vaknar i allt som har dött 

Så kom då ryckningen och ryckte hän.
Den ryckte blommor och den ryckte trän.

Den ryckte brudpar så de gifte sig,

men aldrig nånsin att den ryckte mig - !

Du kände mig aldrig det har jag förstått,
nu går våra vägar isär.
Där jag såg ett vindskydd där såg du ett slott.

Vi mätte väl världen med olika mått.

Nu är det precis som det är.
Man lever så länge man lär.

Stefan Demert

HÄR LEVDE EN MAN

HÄR LEVDE EN MAN

Här levde en man.

Många fann honom butter och inåtvänd.

Men hans kärlek fick hans tal att stocka sig
och hans händer att famla efter stöd.

Han försökte hämta något bortom sig själv
som han visste tillhörde alla
och som han ville dela med sig av.

Men hans omgivning uppfattade honom
som fientlig och svåråtkomlig,
ty han deltog sällan i andras glädje.

Men han tog deras sorg till sig och kved i mörkret.

Hans allvar gjorde folk osäkra.
Motvilligt gick det upp för honom
att han skrämde de han älskade,
ty ibland brände hans öga,
högg hans tunga och hans leende lyste för sällan.

Han blygdes då över sin oförmåga att nå fram
och skämdes över sin förmåga att få människor
att vända sig bort och besvara hans tal med ryggen.

Då gick han ut i skogen.

Han ylade mot månen och skrek mot solen.
Han famnade trädet och grenslade stenen.

Han hamrade med knytnävarna mot marken
och tiggde om att få sitt hjärta frilagt.

Så förflöt hans liv.

Just nu lyfter den lätta lilla kistan av balsaträ
med hans själ i upp ur mullen.

Vad finns kvar?

Några brev med hans namn på och några rader i ett block:

"I handflatan minnet av hundens mjuka päls.

I nysnön spåren vid min dörr av någon
som varit mycket nära under natten.”

Stefan Demert

HÖR!

HÖR!

Det rasslar, väser. Frasar.

Säg ingenting!

Jag ska komma på det!

Det kan vara av tyg. Ja, tyg är det nog.

Som slår och fladdrar.

Och om jag tittar ut: vad är det för väder?

Blåser lite. Blåser ganska ordentligt egentligen.

Vad kan det vara för ljud? Nu vet jag! NU vet jag!

Det är det ljud som uppstår när någon vänder
kappan efter vinden!

Att jag inte kände igen det…
Jag som gjort det själv så många gånger.

Det där beredvilliga frasandet.

Och den där sköna känslan när man blir struken medhårs.

När man släpper alla de vapen man barrikaderat sig med
och bugande träder ut inför fogdarna och massan.
Befriad och osjälvständig!

Grubblet får man ta senare.

När man i nattmörkret kommer att älta
varför man vek ner sig och svek sig själv.
Jo, nog vet jag.

Jag hör kappan slå där ute från någon som just

ger upp sitt liv, sitt unikum

för att smälta in i armén av samhällstillvända

packåsnor.

Stefan Demert

I DE ÄNDLÖSA DEBATTERNA

I DE ÄNDLÖSA DEBATTERNA

I de ändlösa debatterna förvandlas småningom debattörerna

till välkända statyer, var och en pekande i sin riktning,
var och en uppsyningsman över sin domän.

Där står L med sitt brutna svärd lite patetiskt höjt.

M på sin nedsuttna häst.

Och där skymtar O, under guanon.

Och P - som alltid ser ut över vattnet
med något drömmande i bronsögat.

Där ser vi Q med slokande tulpaner vid sin fot.

Och R, med en sköld stor som en lagårdsdörr.

Och vi ser S, alltid med samma bok i sina händer
alltid uppslagen på samma sida.

Dessa älskade statyer.

Dessa vördnadsbjudande monument över sig själva.

Vi hör deras röster mellan husen.

Det går som ett nätverk av kablar mellan dem,
och vi hör det sjunga och fräsa i trådarna.

Och den som inte kan känna sig trygg
under detta nätverk 

kan alltid trösta sig med
att det går att se himlen
genom maskorna.

Stefan Demert

I GRYNINGEN

I GRYNINGEN

I gryningen.

Avrättningarnas alldeles egna inbokade tid.

Stirrande in i cellväggen låter fången sitt vatten för sista gången.

Dö i en gryning.

Födas vid nattens ände.

Prästen vaknar med ett ryck efter dålig sömn.

Han lägger ett bokmärke i bibeln

– letade citat hela natten.

(det är en mycket prominent fånge

och en mycket uppmärksammad likvidering)

De anhöriga skriver in i det sista nådeansökningar.

Modern gråter i sitt hörn.

Fadern förbannar rastlöst traskande tingens ordning

– att den de avlade
går detta snöpliga slut till mötes.

Av morgonbrisen reser sig håren
på bödelns muskulösa armar
när han provar repets styrka.

Vittnena formerar sig mumlande.

Mot slutet går allt fort:
fången pendlar, pekar som ett lod mot jorden

men endast råkorna på taken och råttan vid sitt hål
hör den hängde sjunga i sin snara.

Stefan Demert

I KATAKOMBERNA

I KATAKOMBERNA

 

I katakomberna

står skeletten i groteska ställningar,
invirade i klädtrasor,
med hängande underkäkar
och tomma ögonhålor.

Som riggar med dåligt satta segel.
Passagerarna har gått iland för länge sedan.

Vi går förbi, ryser och tänker:
Snart är det min tur att vandra in

i namnlösheten.

Ty här är individerna utplånade
och har ersatts med en samling dödskallar.
Kraniet, symbolen för vår dödlighet,

så flitigt utnyttjat, ler åt vår skräck.

Skelettet råkar överleva köttet.

Vore det tvärtom

skulle människornas ansikten symbolisera döden,
individerna skulle förfölja oss.
Skelettet blev då det vi saknade.

Bättre då - än våra individuella olikheter - likheten.

Kraniet är bara väggarna i ett rum

i en rivningsfastighet.

Någon bodde där
och har nu flyttat till en annan lägenhet.

Ljusare belägen.

Stefan Demert

I landet Vuo

I landet Vuo

 

I landet Vuo på planeten Belkeb Bek mals tiden varje afton
i en "tidkvarn" av några av de uthålligaste honkönen,
medan de andra invånarna kippar efter tidluft.

Därför ser man fram mot aftonen med bävan: Ska de orka mala?

Tiden vreds ur led under det krig

då Vuo ödelade alla andra länder på planeten.

Tidkvarnen är en produkt konstruerad av de skarpaste hjärnorna.
Invånarnas andnöd och ångest är en del av deras stora skuld - så svår att bära.

Man undviker att tala om gångna tider eller nämna andra länder.

Men sorgen lyser igenom. Man sjunger:

Jag kände en arpra från landet Arp med lysande gula veldar.

Hon föll i den torrlagda tidens brunn när schirvorna sprängde allt.

Jag ser henne gå där vi båda gått, långt innan helhet brast.

Ensam i Vuo jag darrar.

Än mindre försöker man uppsöka Vuos gränstrakter för en skymt utåt.

Men det finns de som av nyfikenhet, skam och medkänsla varit över.

De vågar aldrig tala öppet; än så länge straffas man för spridande
av kunskap om länderna omkring.

Men de berättar i små kretsar och sammanslutningar om märkliga ting.

Till och med om levande varelser i de blå skogsområdena.

Om lågt flygande buoximer, om vandrande hjordar av jender,

helt olika Vuos - ja, det ryktas om

(trots Vuos vetenskapsmäns förnekande)

arpmutationer, små flockar av arpliknande varelser,
räddögda och spädlemmade, har setts och har framför allt hörts tala
under de savdroppande blomsterträden. Ja, träd verkar växa som förr.

Den man trodde utbrända havsfjärilen har också setts.

Att Den Stora Fågeln skulle vara vid liv är förstås ett önsketänkande.

Men det har berättats att krellderna dyker som förr i det järnbruna vattnet.

De som hört om allt detta gläds, diskuterar det under ivriga samtal, hoppas

– och känner skulden tynga mindre.
Kanske finns det en framtid för planeten Belkeb Bek.

Märkte ni att det fladdrade till?
En havsfjäril måste ha passerat minsta månen.

Stefan Demert

I SKYMNINGEN

I SKYMNINGEN

 

Miljarder lampor lyser upp de jordiska nätterna.

För det ljusets skull suger människan musten ur planeten
som tjänar och tjänar tills tjänandet nått sin gräns.
Då begynner självläkandets tid.

En efter en ska lamporna slockna. Bilarna stanna.

I skymningen ska älgarna gå över vägen utan fruktan
och i älgarnas spår över människans väg ska skymningen följa.

Räds inte detta.

Såret på din hand läks.

Planetens sår måste också läkas.

På skymning följer natt.

Sedan gryning.

Stefan Demert

I TROLLKARLENS HATT

I TROLLKARLENS HATT

l trollkarlens hatt är det nästan mörkt
där vi sitter jag och kaninen

med värkande nackar och ögonen naglade

fast vid den skumma ovalen

Vi ser hur trollkarlens händer ljudlöst blixtrar förbi
hur han skickligt med korten palmerar

och gömmer dem slugt i manschetten

Ibland blir det svart i hatten

ty även trollkarlar sover
Då andas vi tungt och klänger oss över kanten

Då känner vi gräset i ryggen
Då ser vi andäktigt gripna en jättelik bröstkorg andas
och hur den av stjärnor malätna fracken

spänns över evigheten

Då säger vi till varann;

”Så vacker han är när han sover”

Men snart är vi åter tillbaka

I dunklet med värkande nackar

Snart skall vi åter följa bollarnas vandring i handen

Vi sitter och väntar på aftonens höjdpunkt
när trollkarlens händer skall dyka i hatten
och gripa den vita kaninen

Stefan Demert

I WAS WALKING AROUND

I WAS WALKING AROUND

I was walking around on this planet Earth,

I was planning the following years.

lt was long before dawning and long before birth,

it was long before laughter and tears.

And the sky was so high, and the sun was so good,

and the moon was a toy in my hand.

I built what I could, and I soon understood
that this was a wonderful land.

I made waters and mountains and flowers and trees,

- I can't name all the things I have done -

I made elephants, eagles and dolphins and bees

- and then I was setting the sun;

I sat in the sunset alone on a stone,
and I thought: “I have done what I can.”

But there was something wrong ... I felt kind of alone...

...and so I created a man!

I lifted him up from the sand and the mud,
and I made him to look just like me;

he was bones of my bones and blood of my blood,
and I gave him a soul that was free.

And I made him a Woman to live by his side,

and the days were all happy and gay.

Then they suddenly changed, they started to hide
and left me and went their own way.

Since then I' ve been waiting for them to come back.
They are searching for me - that I know;

they are looking for me, they can see every track

I am leaving in sand or in snow.

They are shouting my name, they are begging for peace,
they are calling me Devil or God.

- I give them my answer: the wind in the trees,

and rivers, dark, chilly and broad.

They' ve got blood on their hands,
they' ve got blood on their nails
They have made all my paradise burn. 

They have killed all their brothers
with wings and with tails 

and I will not let them return

until they all know all the things they have done;
they have taken - for that they must pay .

When they come I will count them like sheep, one by one

- and then put them back in the clay.

Stefan Demert

Inför vår Herre är vi alla smålänningar

Inför vår Herre är vi alla smålänningar

Människans möda:

Soljävel.

Stenjävlar.

Svett och sura sockor. Bryta. Bända. Bära.

Tills en mur av satans förbannade stenjävlar
omgärdar ens tistelfält.

Stefan Demert